The Guardian skriver:
"The North Korean leadership attracts a great deal of attention in the world’s media. However it’s no secret that most of this attention is not merely unfavourable; but in many cases, the Kim dynasty is the object of ridicule."
Från: Do North Koreans know their country is the butt of so many jokes? (2015-03-13) | The Guardian
Och jag funderat en del besläktat detta men bredare utan att sett ett bra svar. Det finns kan risker eller snarare vad man kan förstå risker från att förstå svaret på frågor som den ovan eller bredare som nedan:
"Det är potentiellt väldigt intressant men inte alltid självklart enkelt att se vad och vilka man upplever sig asserting power relativt. Och hur gedigen egentligen förståelsen är hos alla rörande faktisk kraft om man behöver realisera dem längre än pressbilder. Just när ett förhållande väldigt konkret (som här möjligen stort fartyg - anti-fartygs missil) kan man uppleva att det bör vara enklare att spekulera om men nu såväl som Nordkorea så länge jag av och till betraktat dem är det svårt att se. Det behöver inte bara vara entiteter och folk utanför landet eller det egna folket utan kanske ibland är riktat mot enstaka personer eller grupper i diktaturens management, eller spekulativt rent av havande ett högst personligt upplevt värde för diktatorn (kännas kanske bra att visa potens av och till: Något vanligt hos människan även om metoderna och arenorna möjliga här saknas för de flesta av oss)."
Från: Nordkorea börjar kännas tråkigt och förutsägbart: Behöver ny regissör
Vad är verkligheten i Nordkorea? Behöver man asserting dominance p.g.a. verkande osäkerhet och hur långt upp går det egentligen? Har vi något av ett behov här också hos direkt top-management? I så fall är det inte vad som ska kännas bra för någon. Jag kan tänka mig idéer om motivation utifrån propaganda mot eget folk såväl som aktörer man möter i förhandlingar men känner ofta nog att vi kanske har något av ett behov hos management att uttrycka kraft för att stärka den egna självbilden. Att man upplever oro från realiserad distans med omvärlden och kanske mår lite bättre när man upplever sig visat upp kraft. En stabilt sunt självsäker ledare oavsett diktatur eller annat har fördelar. Osäkerhet inducerande behov av att asserting power är i kontrast inte indikation om något bra alls.
Jag vill också säga att jag tror humor är väldigt starkt och när format av sunda moraliska värdering "diskuterande" problematiska frågor som en diktatur likt Nordkorea vad som har positiv effekt i den mån det når Nordkorea.
