Att hantera "felaktiga" analyser i tidningar vid mätning

2009-09-09

Nyligen hade vi ju den udda situationen att ett nära men inte riktigt officiellt besked kommer om att Brasilien ska köpa stridsflyg från Frankrike. Mindre än ett dygn (jag har inte den exakta tiden) senare kommer besked om att det inte stämmer:

SR om Jas Gripen till Brasilien

Antag nu att en media-produkt rapporterat antingen:

  1. Den felaktiga nyheten.
  2. Den felaktiga nyheten + besked två.
  3. Besked två + information om den felaktiga nyheten.

Säg nu att vi mäter media-produkten enligt:

Lyckovärdet kraftigt upp (senaste seriösa mätningen).

Speglar eller påverkar tidningar känslor? (experimentiell mätning)

D.v.s. man försöker uppfatta ett stämningsläge antingen i nuhet eller för prediktion. Är det då korrekt att ett eller flera alternativ antingen behålla eller ta bort rapporteringen?

Antag att vi har en långtgående analys som förutspår viktiga industriframgångar i Frankrike av affären. Skribenten är entusiastisk. Tidningen har däremot inte rapporterat "felet" när mätningen sker eller detta sker genom en kort notis. Då bör det nog tas bort. Här däremot en seriös analytiker gjort en genomarbetad analys dag 1 och en ny dag II är det inte lika självklart hur man ska göra (jag vet inte).

Detta pekar på något ganska viktigt. Suger man bara in en massa data är vad man kan få ut som predikterar begränsat till ett fåtal känslolägen. Att bara ta ut tunga noder där fin analys skett fungerar emellertid inte heller. Man behöver både lägga den stora populationens stämningsläge och nodernas djupare analys till ekvationen. Just detta är ganska komplicerat men tänker man till kanske man hittar en mycket enkel taktik som dock lätt blir svårare när man försöker gå vidare (^_^)

Vill man ta det längre bör man egentligen ta hänsyn till nodernas relativa samband avseende deras påverkan på varandra. Säg att du har ett stort analysinstitut som släpper en rapport med unik information. Den tas kanske upp av SVD och DN samtidigt och oberoende av varandra. En dag senare diskuteras frågan på en blogg tillhörande en tung tänkare. Han har tittat på både och rapporten och går längre i slutsatserna. Vill man ha just ha det analytiska värdet snarare än den stora populationens känsloläge krävs med andra ord vissa manuella moment på tunga noder åtminstone när de memetiska relationerna definieras. En tidseffektiv praktiskt användbar lösning är inte helt enkel att se.

Detta indikerar egentligen hur "trender" sprider sig men detta är inte oviktigt här. Ett bra exempel kan jag ta ur Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv" eftersom den varit aktuell på Nyhetsbloggen. Guillou bevakar justitiemordet på "obducenten" och den andra läkaren åt Aftonbladet. Närmast som ett skämt (enligt självbiografin) föreslår han att de ska fällas för styckning men inte mord. Nämndemännen vet inte vad de ska göra eftersom bevis saknas men när de läser Guillous artikel får de svaret. Han argumenterar rutinmässigt så trovärdigt att han får kraftig påverkan. Tar man inte hänsyn till det kan man i praktiken mäta en nod ("Guillou") fast man följer många ("nämndemännen"). Vi kan också ha en nod som argumenterar trovärdigt men är korrupt.

Hela detta område är emellertid oerhört komplext undantaget kombination av allmänt känsloläge och analyser. Övrigt är närmast några frågeställningar jag ännu saknar tidseffektiva svar på eller där jag ännu inte alls ser lösningar. Jag är heller inte säker på att det är meningsfullt praktiskt att ta in memetiska samband i prediktioner. Allt blir direkt väldigt svårt.

Jan Guillou - ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Nu har jag läst ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv” färdigt. Eftersom det blev ett antal minnesanteckningar har länkar till dem samlats här:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Att sätta musik till Jens Liljestrands iakttagelse

En sak är väldigt viktig att tänka på när man läser dem:

Att tro att man kan se klart annat än när man betraktar flera stora oberoende populationer är ofta självbedrägeri. Dessa anteckningar är inte ett undantag från det.

Jag har pekat på detta flera gånger tidigare i samband med inläggen och det är inte ett uttryck, talspråk eller något annat utan en sedan många år ovanligt väl underbyggd vetenskaplig hypotes. Om du tittar på dig själv, läkare på en patient, analytiker på en politiker eller här som en recensent på en beundrad skribent är risken hög att allt du tänker är felaktigt. Det gäller åtminstone varje slutsats som ej går att bygga på en oberoende mätning vars värde har demonstrerats i välgjorda publicerade studier. Det är förövrigt därför vi har evidensbaserad medicin i sjukvården - det minskar radikalt detta problem.

Jag har inte ens träffat Guillou och har endast utgått från språket och ett fåtal foton. Att spekulera som jag gjort är egentligen löjligt. Nu gjorde jag ändå detta eftersom denna blogg har få läsare så det är inte jämfört med en recension i DN eller SVD. Drivkraften var hunger efter hans erfarenhet och detta sätt att lära fungerar för mig. Vidare spekulerar massor av folk redan i publicerad text och inte sällan direkt oseriöst: Mycket är elakt och "nästan" mobbning. Viktigast har Guillou givit ut en självbiografi och jag tror knappast han ogillar recensioner som rör personlighet så länge det inte är påhopp.

Läser man det jag skrivit ser man förövrigt enkelt att många slutsatser lika gärna är sådant jag sett i mig själv och lurat mig själv att se i Guillou. Det är inte fel att göra i en recension och är tvärtom mycket vanligt om än sällan lika uppenbart (jag har medvetet lyft fram det mer än vad som kom naturligt i språket).

Därmed inte sagt att dessa minnesanteckningar håller låg kvalitet jämfört med de publicerade recensioner jag läst. Tvärtom. Men då har jag inte varit begränsad av antal tecken.

Inlägg jag skrivit på andra bloggar

Jan Guillou om “lilla söta”

Jas Gripen till Brasilien

Titta nu har SR också hunnit skriva om att en affär med Jas Gripen till Brasilien ännu är möjlig:

Jas Gripen ännu aktuell för Brasilien

Det handlar först om 36 plan och längre fram kanske fler än 100 st Jas Gripen.

Svårigheten har väl ofta för SAAB varit att även om de åtminstone ibland varit bättre än inte minst vissa äldre amerikanska plan så har det nödvändigtvis inte inneburit att F16 (eller vad det nu var - det var ju ett antal år sedan) var en totalt sämre affär. Ett "sämre" alternativ kan ha givit fullt tillräckligt med "försvarskraft" (och med historik tills idag mer än vad som krävts i intresserade länder jag känner till) men ändå varit ett "bättre" köp genom att US kan ha lagt annat i potten. Gemensamt vapensystem med US om man är i NATO eller vill med kan också vara bra och kanske spara pengar över tiden respektive underlätta om krig uppstått.

Det samma gäller säkert om man handlar från Frankrike som ju gärna (precis som Sverige gjort förr) gärna stödjer "storslagna" egna satsningar även när det kostar mycket mer än det någonsin kommer smaka. Frankrike kan säkert ge mer i motköp och dyligt än Sverige.

Vad ändrades i Brasilien under den svenska natten?

Det som är så lustigt med uppgifterna idag från Brasilien kring Jas Gripen är vad som så plötsligt nu ska ha ändrats så snabbt. Igår kommunicerades upplever jag mycket tydligt att Frankrike gäller men nu likt magi är det som att vända på en hand. Jag kan bara gissa om orsaken och det utan varken kunskap, erfarenhet eller ens seriös inläsning.

Men några möjliga kanske har vi nedan:

  1. Jas Gripen är en del av en förhandling där Brasilien vill få mer i motköp från Frankrike.
  2. Brasiliens DOD ser ett värde hos Jas Gripen de upplever viktigt.
  3. Någon faktor har funnits som någon eller några hos Brasiliens DOD inte accepterat och att denna försvunnit från bordet.
  4. En missuppfattning har funnits mellan regering och DOD, eller att deras regering / president önskat ställa sig in lite och tagit i mer än vad som var riktigt.

I fyra vet jag inte vad som gäller men troligen köper man från Frankrike. Intressant för SAAB tror jag 2 och särskilt 3 kan vara och med lite tur vem vet.

I två ser Brasiliens DOD en fördel i Jas Gripen de är beredda att skrika lite över. Det är ju bra därför då kan SAAB bygga ny diskussion runt det där och i vidare kretsar. Men jag kan och vet ingenting om stora affärer och ännu mindre små. Att organisera betalning av räkningar tycker jag är utmaning nog.

Är det 3 finns många möjliga orsaker men i flera kan Jas Gripen gynnas. I några kanske SAAB rent av borde höra sig för lite? Kanske har någon tidning börjat gräva runt? Eller finns något i Jas Gripen affären Brasiliens DOD verkligen gillar? Väldigt svårt att veta och säkert mindre sannolikt än andra alternativ. Men rör vi oss här tror jag inte att SAAB är ute ur bilden. I övriga alternativ gissar jag att det är tungt.

Kanske vill Brasiliens DOD ha egen utveckling av vissa högteknologiska vapensystem i det egna landet? I så fall kan motiverade industriintressen också finnas. I motköp känns det som att Frankrike borde kunna, och vara mer motiverad till, att köpa hem botten varje gång. Men kanske har SAAB viss teknik att erbjuda? Jag vill nog inte utesluta det här alternativet heller. Bäst vore nog lite skandalhunger hos någon tidning hörande till oppositionen (men regering, president o.s.v. har jag för mig är tämligen uppdelat) som öppnar upp för diskussion i detta område.

Jas Gripen långsiktigt

Jag gillar konceptet att vi har ett eget stridsplan. Det känns trevligt att ha något få länder har. Men det går inte att komma ifrån att det kostat något brutalt. Vinsterna det givit via andra vägar än försäljning kan jag inte bedöma men knappast ligger de i närheten av vad flera hundra Jas Gripen kostat staten. Att försäljning till andra länder misslyckats bortom all rimlighet är tråkigt och gör att alla svenskar nu bär denna kostnad.

Ändå trots motgångar i försäljning till andra länder vill jag inte utesluta att en bra affär i Brasilien faktiskt skulle kunna säkra Jas Gripen för framtiden. US blöder ekonomiskt och i den takt de lånar in kommer de om något år inte kunna bjuda som de gjort förr gissar jag som huvudsakligen mer eller mindre inkompetent i området.

Andra länder vill nu också oftare och ännu mer lite längre fram gissar jag ha mer ekonomiska vapensystem men som ändå är mycket effektiva. Jag har fått för mig att det passar in på Jas Gripen jämfört med UK, Tyskland och Frankrike. Jas Gripen är "billig" men "bra" och kostar ju inte mer än:

"US$40-61 million (export price VAT excluded)"
Från: Wikipedia - JAS 39 Gripen

En affär i Brasilien skulle därför kunna visa sig vara riktigt bra. Och om det i bästa fall blir 100 - 120 Jas Gripen är det trots ett lågt pris per flygplan en för Sverige mycket stor affär:

100 * $50 000 000 US = $5000 000 000 US ~
5000 000 000 * 6,8 kr = 34 000 000 000 kr =
34 000 miljoner kr = 34 miljarder kr.

Det är mycket pengar trodde jag. Men när jag tänkte efter insåg jag att det nog inte är så enkelt att räkna. Motaffärer även om de ger värde har nog en viss kostnad, planen kostar att bygga o.s.v. Det är nog ett väldigt expertområde att ens försöka väga de där siffrorna mot annat. Fast en liten affär är det nog inte ens vid försäljning av 36 st Jas Gripen. Eller?

JAS 39 Gripen till Brasilien?

Försäljningen av JAS 39 Gripen har väl ofta misslyckats har jag för mig. Någonstans i bakhuvudet har jag dock ett vagt minne om några sålda (eller utlånade?) till något litet europeiskt land men kanske tar jag fel eller att man klarat att sälja till flera länder. Jag har verkligen aldrig följt det.

Igår läste jag att en affär med Brasilien skulle vara körd och att de istället väljer ett franskt alternativ. Men stämmer det? Idag finns andra uppgifter efter ett uttalande från en av deras ministrar.

JAS 39 Gripen känns dessutom bra lämpat för deras behov (stridsflyg är dock ett expertområde där min kanske lätt nationalistiskt lojala men amatöristiska syn är intetsägande). Ännu viktigare är nog den politiska bilden just nu och den är väldigt gynnsam för en svensk leverantör. Frankrike är givetvis alltid politiskt potent men inte sällan lätt "kontroversiell". Jag skulle därför inte alls bli förvånad om SAAB klarar att få affären med Brasilien (^_^)

En sak som talar för SAAB är att samarbetet med Frankrike knappast störs annat än med lite tillfälligt gnäll. Affär med SAAB öppnar däremot upp för nya samarbeten. Allt sådant har blivit viktigare efter att den ekonomiska "krisen" startade. Brasilien skulle också må bra av många fler starka högteknologiska samarbeten för att utveckla den egna industrin.

Att sätta musik till Jens Liljestrands iakttagelse

Jens Liljestrand skrev en i Sydsvenskan.se mycket läsvärd recension:

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

En av iakttagelserna i Jens Liljestrands tror jag är viktig och en väg till förståelse:

"A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."

(Detta är briljant uttryckt av Liljestrand.)

Jag tror jag såg samma sak och försökte beskriva det i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Där jag bl.a. skrev:

"Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film."

Liljestrand beskriver det mycket bättre och det kan jag lära mycket av. En ovanlig väg till att beskriva liknande saker men som jag av och till experimenterat med är musik. Musik är ju ett av de känslomässigt tydligaste språken och bör därför ha värde. Inte minst genom att det är gemensamt för mänskligheten att läsa t.ex. i:

Västerländsk musik pratar känsla och alla människor uppfattar den

Skalar man bort allt annat så att endast stridslusten kvarstår kanske temamusiken till Mortal Kombat är ett alternativ? Åtminstone har jag själv använt denna för att uttrycka den en del av de känslor det kan handla om. Den fångar tycker jag bra just det Liljestrand uttrycker med att det hela tiden finns en ny strid.

Kanske åtminstone värt att fundera över? Just denna har jag skrivit en del reflektioner om i på Pryltrend:

Träna hårdare med musik

Slutgiltigt omdöme: Mortal Kombat för ökad motivation

Raiden i Mortal Kombat

Tidigare minnesanteckningar av intryck från boken:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Jag skrev följande inlägg om Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Att ta sig en titt på vad fler skrivit kan vara givande.

Liljestrand i Sydsvenskan.se är insiktsfull

Jens Liljestrand (författare och doktorand i litteraturvetenskap) har skrivit vad jag tycker är en riktigt bra recension:

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Här har vi en kanske viktig iakttagelse?

"Först i efterhand förstod jag hur det gått till: välvilja var det enda jag inte var beredd på. Med sin vänlighet fick han mig rentav att skämmas över att jag skrivit så taskigt om honom. Så jobbar ett proffs."

Men jag tror knappast det var kalkylerande och det ska jag återvända till. Först tittar vi på vad som gör recensionen inte bara bra utan riktigt insiktsfull:

"A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."

(Detta är inte bara briljant uttryckt av Liljestrand utan dessutom tror jag en viktig iakttagelse.)

Är detta kanske förklaringen till första citatet? Krigaren Guillou finns där men han tar inte fram den egenskapen i onödan. Orsaken är en med åldern större erfarenhet och självinsikt. När han var yngre visar han kanske lättare upp större "beredskap" i samma situation? Här är han istället ganska öppen och han vet att Liljestrand inte är något verkligt hot hur man än ser det.

En till iakttagelse som får mig att vilja läsa mer av Liljestrand har vi nedan:

"Samtidigt undviker boken konsekvent den privata sfären på ett sätt som ibland gör den nästan tillgjort opersonlig."

Jag hade inte tänkt på det men när det pekats ut känns det nästan implicit från vad jag spekulerat i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Följande tror jag inte stämmer annat än som en möjlig och i så fall mycket begränsad bidragande detalj:

"För i slutänden handlar det förstås om ett auktoritetsuppror som fått enorma konsekvenser och för alltid placerat författaren på en mental skolgård, med näven knuten i fickan, lugnt mönstrande sina fiender, växande med varje glåpord."

Det fenomenet är nämligen långt ifrån ovanligt och det stämmer inte in på Guillou. Viktigare är tror jag vaksamhet mot hot är och att han tenderar att försvara de svaga. På det har vi stridsglädje. Naturligtvis finns också en "erfarenhet" (men på det stora hela en missuppfattning som det nog ett antal år att se) av att om han inte löser ett problem blir det inte alls löst.

Följande känns också tveksamt:

"Den som vill få sista ordet mot den mytomspunne ynglingen från Östermalm borde läsa några årgångar Bamse och lära sig hur snällheten alltid vinner i längden."

Här får man ta och väga in de resultat Guillous uppnått och inom så många områden. Det är exceptionellt och för Sverige har vi endast ett fåtal ens i hans närhet. En verklig högpresterande Bamse känns mytisk: Snälla pojkar kysser inte vackra flickor. Varken Guillou eller hans prestationer är mytiska. Därmed inte sagt att vi är många som kan lära av slutsatsen men just snällheten är tror jag en genomgående drivkraft i Guillous karriär. Det är just att han felaktigt (har jag trovärdigt argumenterat) uppfattas som uppblåst som skymmer det - Kryddat med en och annan överreaktion.

En till viktig lärdom från denna recension är dessutom att Liljestrand är en skribent att läsa mer av. Det är alltid glädjande att hitta insiktsfulla recensenter och något man har nytta av när man ska välja vilka böcker man ska läsa.

Svenska Dagbladet har en bra recension

En intressant och läsvärd recension har vi av Håkan Arvidsson:

Tävlingsinstinkten lyser igenom hos Guillou

Han ställer flera viktiga frågor och mest intressant:

"Svagheten i boken är att den som självbiografi rymmer ett svart hål, en fråga som varken ställs eller besvaras, men som hos läsaren hela tiden mal i huvudet. Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt."

[...]

"Det går inte att värja sig mot intrycket att Guillou måste vinna varje strid han går in i, han måste när stridens dimmor lättat, likt hans hjältar Hamilton och Arn, stå som den entydige segraren."

Ja det är just kärnan i vad som gör boken intressant. Att förklaringen ligger i våld under uppväxten har säkert påverkat men det räcker inte. Utvecklande utmaningar i det tidiga vuxenlivet var säkert viktiga. Men mer måste finnas och detta var en av ett par saker jag skymtade i Johnssons recension och fick mig att köpa boken. Fast jag vågar mig inte här på att försöka besvara denna fråga.

Lotta Wendel pekar på en spännande egenhet i språket

Lotta Wendel är den enda recensent som verkar ha lagt märkte till ytterligare en spännande detalj som kanske inte är oviktig:

Den inre tvekampen

Vad hon sett och jag har funderat en del på i bakhuvudet medan jag läst boken är hur Guillous språk förändras genom boken. Jag tolkade det först som att han skrev med större glädje när roligare delar av livet inleddes och att han var mer pedantisk i början av boken. Sedan funderade jag ett tag på om det var ett medvetet försök att visa upp sin egen språkliga utvecklingen. Men jag har egentligen ingen aning om vad det kan bero på. Om det nu inte är så att det kostade på personligt att skriva boken och det kändes just i början. Han har tidigare berört barndomen men då hade han inte inlett sin karriär. De första åren på karriären tror jag var känslomässigt krävande (utanför karriären) men det berörs knappt alls i självbiografin. Kanske har vi en känslomässig "censur"? När "segertåget" inletts och framgångar finns att minnas blir det kanske lättare att skriva?

Hon gör en till väldigt intressant iakttagelse som inte bygger på något i boken:

"Guillou förefaller idag tydligt obekväm med medier som han ännu inte själv provat på (bloggande, twitter etc) och kastar därigenom ut barnet med badvattnet."

Jag misstänkte så smått att det kanske var så här men brydde mig aldrig att kontrollera det. En tanke jag hade när jag läste boken var hur bortkastat mycket han skrev tidigt är idag eftersom ett fåtal kommer läsa det. Hade han fötts senare hade vi istället haft dom åren tillgängliga på nätet.

Om man nu accepterar att Wendels påstående om ett motstånd mot "nya medier" är riktigt vad är orsaken? Att ta till sig något nytt är normalt svårare för äldre. Kanske föredrar Guillou också det han är van vid mer än andra? På bilden på bokens omslag sitter han vid en mekanisk skrivmaskin.

Dessutom tycks huset vara någon form av sommarstuga i lugn miljö. Genom fönstret skymtar skog utan folk som för liv och stör koncentrationen. En lyx man kan avundas och som skulle göra det möjligt att skriva reflekterande även dagtid. Samtidigt ger han sig ut i äventyr där han söker stridslustens berusning. En recension pratade om en lägenhet i Stockholm. Hör den till äventyren?

Skymtar vi två punkter i ett "spektrum" (eller vad man ska kalla det) som lägenhet respektive sommarstuga är exempel på? I så fall har vi först mina spekulationer för den första punkten i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

För den andra punkten har vi pinsamt spekulativa exempel i:

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Kanske? Alltid när man lämnar flera oberoende större populationer och analyserar en person är det oftast självbedrägeri. Särskilt här där personen kanske skyddar sig själv. Precis som Wendel (eller om det var i någon annan recension) noterar får man delvis dra slutsatser från det som saknas.

Följande känns riktigt intressant och är något jag själv inte hade lagt märke till:

"Häromdagen försvarade Guillou Aftonbladets taffliga text om förmodade organstölder, en text som i källbehandling ligger mil under en nivå som Guillou själv tillåter sig."

Vad Wendel skriver stämmer säkert. Kanske är det så att den av Guillou delvis styrande moraluppfattningen gör faktakontroll viktigt men tryckfrihet känns ännu viktigare. Är det inte ofta just här han slagits?

Wendel är en skicklig skribent med en ovanlig klarsyn som jag gärna läser mer av. Hon är insiktsfull och den bästa recensenten jag läste i den här omgången.

En till "recension" i Svenska Dagbladet

En uppfattning som för mig verkar vanlig är just den påstådda "uppblåstheten" oavsett vilka ord det förvirras in i. Jag har argumenterat (och trovärdigt) att det är en missuppfattning. När denna åsikt framförs sker det däremot typiskt (de fall jag sett eller tror jag mig minnas) utan motivering. Ett exempel på det har vi i SVD:

Övning i ödmjukhet med stereotypa ”romanfigurer”

Där en Henrik Ståhl skriver:

"Jan Guillou – en orädd journalisthjälte eller en gaphalsig skrytmåns? De båda egenskaperna går faktiskt att kombinera, och det är just den krocken som Sveriges recensentkår tycks fascineras mest av i Guillous memoarer Ordets makt och vanmakt."

Det stämmer naturligtvis just som en beskrivning av hans och en del andras uppfattning. Men jag har svårt att se att Guillou skryter någonstans. Vad finns det för exempel på det? Han beskriver hur han tänker och upplevde situationen. Vi har på det den ständiga självkritiken och hur många svenska skribenter publicerar det offentligt och så återkommande?

Denna "recension" består i övrigt mest av citat ryckta ur allt vad sammanhang heter. Mellan dessa har Ståhl fyllt på med diverse illa skrivna språkliga varianter av samma föreställning han har om Guillous "uppblåsthet". Iaktagelse, analys och argumentation saknas däremot helt. Recensionen säger en del om Ståhl men ingenting om Guillou.

Hade detta varit den första recension av boken jag läst istället för Johnssons utmärkta i Dagens Nyheter hade jag knappast läst någon mer på svenska och därigenom börjat läsa svenska författare.

Lättsam semesterläsning med potent personlig utveckling

Sammanfattningsvis har Guillous självbiografi för mig varit trevligt avkopplande semesterläsning. Det är skönt att läsa något lättsamt. Ändå väcker boken värdefulla tankar och ger nästan gratis erfarenhet från en skribent jag liksom de flesta har allt att lära från.

Att återhämta sin kraft är just vad man ska använda sin semester till. Kan man dessutom få lite självinsikt, utveckla sin person och lära sig något nytt är det desto bättre. Här fick jag allt i en bok. Boken kan för mig sammanfattas i ett ord: Tacksamhet.

En sak att lära är att vi kan och bör utvecklas i vårt skrivande. Hade jag istället avundsjukt inbillat mig att Guillou är en uppblåst författare med obefintlig talang utanför reportage hade den unika chans boken ger missats. Att hans litterära stil inte passar alla innebär inte att kraftfull kunskap saknas. Tvärtom är den fylld av högst verkligt värde. Inte heller borde ogillande av språk eller stil leda till otrevliga påhopp från seriösa skribenter. Sådant är ofta ingenting annat än kontraproduktiva försök att dölja den egna svagheten.