Obama känns kul såväl som emotionellt stabil

2015-02-18

Att döma av att jag av och till även intensivt skämtat med honom genom åren. Något överraskande faktiskt. Den här andra svensken som skämtade med andra muslimer verkar ju vara väldigt jagad.


Några i urval (hemskt många fler finns: för den som nu önskar förstå humor medan jag för övriga inte rekommenderar någon att göra humor: det kan tyckas kul men som jag diskuterat flera gånger genom åren finns problem).


Kraftfull indikation på att Obama kan stå emot svår provokation. Här begår en hund - hans egen hund: känsligt bland Muslimer särskilt - hån av hela hans person genom att urinera på mynt avbildande Obama:



Och dessutom spridande effekten för att hantera möjligheten att man filtrerar kanaler han läser för att så att säga ta bort delar av dem han kanske uppskattar minde än hela eller delar av innehåll i övrigt. Några ex. görande ridicule på hans underlydande:



Argumenterat kan man se större problem när man roar i ett litet land. Här i Sverige hade vi föga problem med ekonomin tills jag slutade skämta dess politiker motiverade. Jag menar inte att de kan vara problematiskt i tråkigt annars men det kan för en kultur så pass distansierad från humoristisk skapelse (snarare än att det innebär att svensken är tråkigare än någon annan) en ganska kraftig tvingande motivation att anstränga sig mer för att undvika ett nytt skämt.




Och nu när man inte ids skämta svenskarnas nationella funktion för pengar på något år eller så har vi i istället fått en s.k. rekyleffekt. Men ansvariga bör trots att jag just nu inte känner för att vulgarisera mig själv med humor för något trivialt ändamål betänka skammen Borg upplevde.

Passiv och artigheten att erkänna andras rätt att ej realisera möjlighet

Lämnar man be och was tillsammans med gat hamnar man lätt i det mer esoteriska kring passiv. Ett tycker jag egentligen mer meningsfullt exempel på sådan argumenterat halv-passiv (inte minst därför att den lätt praktiskt med mig vara förutom de berörda för ett tag sedan som gick att finna i dokumentation esoterisk men praktiskt meningsull när vi reflekterar att samla mening från en mängd texter).


Säg att person A träning en massa för att vinna en tävling av något slag. Och vad helst nu relativt konkurrenter som fodras för att trovärdigt vara en kandidat till att vinna så långt vi kan bedöma (inkl. tillståndsinformation, information om hur han tränat m.m.).


A har ett upparbetat tillstånd som så långt vi kan se är en potentiell möjlighet att agera. Tillståndet är med andra ord resultatet (och ofta så men inte alltid bl.a. exkluderande självrationaliserat tvångsmässigt handlande, mer state of afairs as any day, slumpmässigt m.m. som får oss att göra saker) av meningsfullt handlande syftande till att realisera möjligheten att handla.


Tillståndet upparbetat är funktionen av såväl vad konkretiserat gjort och var det syftar. Ty om det ej syftar korrekt är tillståndet mindre realiserande i förmåga att göra. Både gjort och vad vi kan göra inverkar och definierar tillståndet.


Och detta kan vi uttrycka med exempelvis:


A can win

Varande tämligen agentativ för att säga det minsta om än ej självklart vara del av en mening inkluderande att faktiskt göra (som ej är fallet här). Det finns en närhet och beredskap (för dom grupper av meningar vi här avser - liksom för get, was m.m. har de annan användning också).


Men även om syftet i sig är möjligt med sannolikhet vi skattar kvarstår nu frågan hur A egentligen ser på det samma. Avståndet till beredskap att gå agentativ - därmed realisera handlingar passerade från en latent möjligheter i det mer kreativt tänkbara till målinriktat kortsiktig - för kontext av målet normal vad personer utanför kan tänkas bry sig i utan att tråkas ut - horisont).


Vi kan fråga A:


- Could you try to win?

Could är artigt. Vi förutsätter att möjligheten är passiviserad eller åtminstone under A's rymd av att förklara för oss rörande mer än ev. motivation och målsättning mer faktiska förutsättningar som hälsa.


Frågar vi istället med can är vi nu närmare att tillståndet är aktiverat mot händelsen. Vi frågar snarare att givet antagandet att striden vi väntar på att få följa om A klarar att vinna.


Är could i någon rationellt tänkbar historisk faktor meningsfullt argumenterat något av past? Ja varför inte. Var tillståndet uppbyggt agentativt från första början görande kontrasten intressant ligger en förändring från det grundantagandet också passerad bakåt i tiden (kanske lite som was verb:ed).


Medan för can - argumenterat med egenskaper ej dåtid - är det en bedömning av effekten från fattade beslut ej förändrade.Fortsatt pågående.


Och det är modal verb, aux-konstruktioner, have, och naturligtvis is och was.


Och vad lär vi oss av detta? Att could kanske ofta pekar mot interna tillstånd ej bedöma mer eller mindre troliga eller effektiva men eventuellt oftare utanför beslut och bedömningar gjorda tills ev. reaktion fåtts.


Ett mer esoteriskt ex. jag nog egentligen inte vill riktigt mena är just detta i sig själv - och väldigt tråkigt nog inte så ofta som borde vara möjligt riktigt så enkelt kan användas i automatiserad analys - har vi mellan när resultatet eller resultatet upparbetat i tillstånd delvis etableras och förstås av säg en spatiell egenskap av händelser föregående eller nu pågående vi kan uttrycka med ex. ett PP-argument.


Säger vi in something istället för at something gäller ibland att in kommer närmare en mängd händelsen definieras innanför (med någon sannolikhet eller antaganden om vanligt den som talar kan tänkas ha aktivt eller liggande i bakgrunden). Medan för at kan vi oftare sammanfatta det hela närmare med symbolkonceptet. D.v.s. ex. att en händelse kan pågå lite varstans in the spatial region of some city varande meningsfullt för den intresserad av händelsen medan sådant är vad vi troligare kan approximera bort som vad vi ej behöver följa med at.


At home

Inside the house

In när nu detta kan sägas vara tillämpart liknar med andra ord lite av en pågående process. Men för at är den om inte avslutad klar i den symbol som räcker för oss för att bedöma den.


Så för at har vi ett tillstånd som givet approximationer vi accepterat kan uttryckas med endast symbolen för platsen utan att vi behöver ta hänsyn till det innanför. D.v.s. händelserna IN kommande eller pågående är bort approximerade. Jämför med:



A runs in the Maraton.

Kontra - med varning för att min känsla ibland kommer fel med engelskan och utan annan bedömning - är nedan just pågående under maraton-händelserna (vi säger är förstått pågående) mindre intressanta - snarare är det var A befinner sig som är det viktiga:



A runs at the Maraton.

Trots argumenterat pågående har vi passiviserat det.


Eller har vi det? Oavsett om vi finner diskussionen rimlig är ju det vanliga när vi gör was verb att verb:et definierar vad tillståndet handlar om. I sista ex. gäller att kontext mellan dom som pratar gör det förstått till mindre intressant att han just springer: Tillståndet är vad han befinner sig med meningsfull approximation av att säg träffa på honom för att samtala (vilket vi troligen ej kan avbryta maraton-springandet för utan vi får kanske vänta till en annan dag).


In tänker jag kanske skapats från inside. Ord vanliga över tiden before nu så att säga tenderar ju att bli kortare över åren så att de blir enklare att använda. Because eller åtminstone relaterad effektivitet i transfereringen och processandet av information.


En säkert tror jag bättre passande förklaring till hur vi egentligen tolkar och arbetar med at kanske at - Etymology | Wiktionary pekar på. Jag kan alldeles för lite om alla dom här språken man nämner historiska tänkbara släktskap med men möjligen ligger en historia kombinerande omkring / nära något / såväl som mer av in. Kan vi nöja oss med symbolen som representation utan att behöva aktivera upp vetande och beredskap för ytan för att resonera om var något är finns en centralitet motsvarande symbolen vi kan laborera med i varierande upplösning (kanske där man går av tåget efter att han ankommit staden).


Och ju mer punktformigt och avgränsad upplösningen är till at desto mindre agentativt målinriktat springande för att hitta rätt på dig blir det om du har bestämt träff med någon (eller kanske visa versa).


Hans could win by [...]

Vill vi sätta passiviserad agent efter by som naturligare med was är kanske by a mile lika bra som något annat: Uttryckande något av de vanliga överdrifter naturlig del av människans språk när mindre exakta områden men emotionellt engagerande diskuteras bland troende (sport m.m.). Ty det är ju något av den tidigare i riktat handlande agentens tillstånd återspeglande.

Dependency parsers: Vad är lockelsen med dependency mellan orden istället för fraser?

Ett till ex. och från Sverige (jag läste den inte) men i övrigt känner jag till två eller tre dependency parsers mer välkänd alla mellan orden:



Och liksom ovan som jag såg i bilden direkt.


De är omåttligt populära bland medicinska forskare (relativt antalet som gör studier nära lingivstik) ty för sådana domäner gynnas välkända koncept lätta att komma igång med vilket jag tror en av dessa är (inriktad om jag minns rätt för att vara enkel utan att behöva kunna parser-teori för att använda parsern).


Men stora värden finns med all teori, grammatiska regler, mönster vid analys, extraktion m.m. från fraser. Så vad man vill ha är fraser men med dependencies som man får ut argument m.m. smidigare:




Och som bonus blir delar av den statistiska analysen jag använder parsningen till smidigare. Bl.a. kan jag ta ut en mängd möjliga ngram implicita (indikerande delar av meningen, liknande kategorier m.m.) såväl som statistiskt rovärdiga flergram samt komplettera för delar av istället den semantiska analysen utnyttja frasen för särskilt NP med kännedom DT (som the m.m.), sättande in singular o.s.v. Mycket enklare med fraser särskilt NP-fraser som har så pass tydlig struktur.


Dependency parsers för fraser sägs vara svårt - av en del menat lätt omöjligt - men självklart om en dependency parser arbetande på ord beskriver samma språk kan vi lika gärna göra det för fraser. I annat fall finns ju inga gemensamma samband för dem. Head driven parser - liksom root theory - teori går att återanvända här.


Annars hade man förstås kunnat göra ett tjusigt träd - kanske att rita upp med många färger - och spara ned för ännu mer tidsödande parsning när man ska återanvända analysen. Här är fördelen är jag intresserad av ett koncept kan jag gå in direkt på det och därifrån ta ut beroenden medan vi för trädstrukturer mer sannolikt (som de regelmässigt alltid görs) måste arbeta ut en massa från det parsande trädet. Och varför ens skapa det om man inte ska återanvända det? Sedan är de förstås bara att skapa om man behöver dem här också och ids skriva koden.


Och jag vet ty jag har parsat annoterade parser träd: Det är inte en sund sak att gör. Och är inte trevligt ens med en chunker och utan chunker tror jag man får med sig mer data än vad som gör något bra om datat nu ska användas till något seriöst krävande lite data likt selectional restrictions. Men så klart en liten chunker som parsar ut det använda bara från parser-träd är vad man kan ha nytta av igen. Men det är inte helt vanliga personer som skulle tycka utvecklande av sådant annat än tvingat som en bra sak att höra eller medverka till det varande nödvändigt - och jag har lite att jämförande havande skrivit en myckenhet "små-mini-parsers" av throw-away typ för att plocka ut annat data av varierade format ofta också skrivit i små på pappret eleganta dataformat likt owl, xml, html o.s.v. Tillochmed när mängden filer är små - snarare än att spindlande webben - är memcopy eller i Perl substr nära nog alltid snabbare för mig. Har man behövt göra det någon gånger prövar man inte ens att starta upp en xml- eller html-parser.