Nu kanske jag äntligen förstår drömmarna om vinklar jag haft säkert i månader nu. Ibland kommer de intensivt. Alla möjliga personer jag känt visar mig och säger det här är en vinkel, detta är också en vinkel eller liknande.
Hade det nästan tror jag när jag funderade vidare från ett par slides på Petr Janata's föredrag när han kom in på toroiden som intresserar mig mindre som modell-system (jag har räknat nog på toroiden i mitt liv för att undvika dem - polära-koordinat systme utan esoteriska projektioner eller skalningar).
Vi vet ju - eller många av tror oss veta på goda grunder - att vi skalar väldigt euklidiskt vad vi föreställer oss. Därmed att vi tappar substans i aktuella områden ex. därför att det opererats bort ökar ditt avstånd till föremål alternativt att du ser dem som mindre.
Låt oss nu anta att vi generellt har det som transformation. Det är rimligt därför att kroppen allmänt återanvänder grundläggande funktion och skapar ut från det.
Att vi kan betrakta samspel mellan delar av hjärnan i kontext av perspektiv och vinklar har jag accepterat sedan länge. Jag menar ju att vårt sätt att överhuvudtaget förhålla oss till idé, kunskap, värde m.m. är mycket stort av hur vi förhåller oss till det omedelbara rummet och egentligen bara är abstrakta funktioner byggda mer komplexa ovanpå.
Vi kan jämföra med hur vi lär oss att använda fler och fler dimensioner men innan knappt kan relatera till dem. Det är uppenbart hos barn som tidigt dokumenterat inom psykologin vilket som vanligt oavsett område orimligt stora slutsatser drogs från och sågs som kritiska utvecklingssteg. Jag menar ju att det gäller fortsatt genom livet lätt att demonstrera genom att sätta sig och förklara teoretisk fysik för en vuxenperson som inte tidigare hållit på med det. De resonerar och förhåller sig till det precis som barn som inte fullt förstått massa (vikt) som storhet.
P.s.s. är det inte säkert att vi egentligen separerar i intern grundläggande representation mellan någon storhet eller åtminstone de flesta. Tid och distans är kanske exempel på det. Distans kan ju också vara den sträcka vi går i problemlösning likaväl som i rummet.
Var har vi då vinklarna? Är det dendrit-träden som jag tidigt trodde. Javisst är det det men vad sade det mig som inte var självklart? Det framgick utmärkt från studien runt brytning att felkoden måste lika i den minsta enhet som tolkningen konvergerade mot givet att folk blev skeptiska mot brytning oavsett ursprung på personen och till och med när det var känt att det gjordes konstruerat i en studie.
Men vad är annorlunda? Och varför blandar vi verkligt och overkligt i samma del och hur kommer vinkeln in här? Vinkeln ovan ger ju feedback. Har vi en vinkel mellan det lilla och det stora?
Jag vill ju se amygdala som vad annat projiseras ner på för att stämma av mot värderingssystem. Där ligger ju vinklar. Helt motsvarande vad jag gjorde transformerat till språkdata och som vi har några exempel på i:
Att vi har en vinkel mot frontala cortex känns ju också rimligt men vilken del är det som gör det? Vad är nu en vinkel? Det kan man tycka att jag borde veta men begrepp man hör gång på gång och använder hela tiden glömmer man lätt vad det egentligen är.
En vinkel har ingenting nödvändigtvis med det fysiska rummet att göra. Däremot kan vi oavsett användning (tror jag) alltid projisera för representation en vinkel i en platt representation. En vinkel är en entydig 1-dimensionell storhet hur två riktningar eller konstanter förhåller sig till varandra. I det första fallet visar det (uttryckt i rummets ord) hur de rör sig och i det andra hur deras relation inverkar på dig när du rör dig relativt dem. Känner du en och vinkeln vet du också (om du räknar lite) hur du förhåller dig till den andra entiteten.
Hur kommer kreativiteten in i det här? När vi betänker vad jag pekade på i:
Vad är Maxwells demon? Vad är en demon vilken som helst? Ett energieffektivt sätt att få svar på något är att använda crow-sourcing så låt oss se vad internets stora flockar av myror, honungsbin, sångfåglar med mera levererat för beräkningsresultat här:
"daemon (plural daemons)
1. A demon.
2. (Greek mythology) A lesser deity between men and gods.
3. One's inner spirit or daimon.
4. (computing) a computer program that runs in the background, rather than under the direct control of a user."
Från: daemon
Tja det kanske stämmer ganska bra.
Vad är en större vinkel i det fysiska rummet när vi betraktar det visuellt? Större avstånd. Fler föremål men mindre i storlek. Fler okända faktorer vi behöver göra bestämningar av som är mer osäkra sett som sannolikheter.
En del saker även där vi inom kort kommer gå kan vara helt dolda. Beroende av hur värdering och faktorer projiserats ned på amygdala (detta tar vi som givet nu) kan vi se att det styr en tillåten eller rekommenderad intensitet som görligt.
Vad händer när vi flyttar det perspektivet? Och hur kan vi växla i tiden eller rummet? Vilket antagande är implicit för att detta ska fungera?
Låt oss ställa några andra frågor som uttrycker isomorfiska frågor också för hjärnan: varför har vi två hjärnhalvor och varför har vi djupseende som utgår också från två perspektiv med ögonen när det verkligen inte tillför särskilt mycket alls jämfört med att bedöma koncentration av information per ytenhet vi projiserar ner på vår yta så att säga (se 4.2 Textur gradient ger djupseende genom att skatta förändring i Nyfiken vital).
Låt oss rita det. I rött inlärningssignal / belöning just nu. Ovanför p.s.s. för abstrakta värden (för en hjärnhalva). Längre in relativt både den yta vi väljer att se amygdala som.
Vad är underförstått vi inte ser i bilden och varför ligger den abstrakta värderingen utsträckt som den gör? Hur skiljer vi oss här från aporna (vuxna åtminstone)? Hur är vi här lika sångfåglarna? Och varför har sångfåglar behov av detta?
Jag har ju längre trott att de sjunger om rummet och sitt territorium sett som belöningsstyrt d.v.s. var mat finns. Det är rimligt givet att de sjunger för att förföra honor som ju vill säkerställa att fågelungarna inte kommer svälta ihjäl. Men varför - för en sådan funktion är inte kritiskt där nog många gör saknar sådan sofistikerade lösningar - var det som gav möjlighet till den? Och hur ser vinklarna ut relativt den delen... Ta da.
Här ser vi nu samma delar och med samma underförstådda funktion mellan det. Underförstått är nu längre ner för båda tolkningen av vad entiteter är och ovanför möjligheterna att skala det.
Vad vi har hos oss båda är en flexiblare skalning av rummet över avstånd och titt isomorfiskt men också en aning annorlunda mellan oss båda. Därmed möjligheten att resonera om fler dimensioner som samverkande där vi kan flytta perspektiv och blanda från olika mängder.
Ekorrarna använde sin förmåga här till gömma nötter på många platser inför vintern. Fåglarna till att flyga liksom fladdermössen även om tekniken skiljer sig åt. Vi byggde oljekraftverk för att fira vår triumf över vår evolutionära historias rovdjur. I samtliga fall tror jag att FOXP2 genen har stor betydelse för det här. Inte ensamt rådande men förutsättningen är ju förmågan att flexibelt kunna resonera med beteckningar och hur de relaterar till de varandra och det är nog så att FOXP2 är viktig för det.
Och så givetvis också att vi kan se projektionerna på andra sidan bredare. Att se kan tyckas vara ett felaktigt ordval men det passar utmärkt därför större yta här är just större förmåga att uppfatta bakåt i tiden och mellan skilda områden. Möjlighet att se bredare samband över dimensioner och över större del av mängder.
Nu har vi betraktat detta förenklat. Enkelt är dock bra. När enkelt fungerar kan man bygga utåt. Innan det fungerar för enkelt ska man inte förvänta sig att en mång-miljard-dyr GRID plötsligt magiskt kommer göra något som inte 1000 processorer gjorde. Men det är då min syn: en enkel man, som lever nära jorden vi alla kommer ifrån, respekterar kvinnor, naturen, fri och rättigheter och menar att barnen är framtiden förutom många andra kvaliteter.
