Jag skrev följande inlägg om Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”:
Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig
Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."
Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet
Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet
Att ta sig en titt på vad fler skrivit kan vara givande.
Liljestrand i Sydsvenskan.se är insiktsfull
Jens Liljestrand (författare och doktorand i litteraturvetenskap) har skrivit vad jag tycker är en riktigt bra recension:
Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.
Här har vi en kanske viktig iakttagelse?
"Först i efterhand förstod jag hur det gått till: välvilja var det enda jag inte var beredd på. Med sin vänlighet fick han mig rentav att skämmas över att jag skrivit så taskigt om honom. Så jobbar ett proffs."
Men jag tror knappast det var kalkylerande och det ska jag återvända till. Först tittar vi på vad som gör recensionen inte bara bra utan riktigt insiktsfull:
"A, Jan utför handlingen X som leder till att
B, motståndaren Y gör entré, som leder till att
C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.
D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen
E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."
(Detta är inte bara briljant uttryckt av Liljestrand utan dessutom tror jag en viktig iakttagelse.)
Är detta kanske förklaringen till första citatet? Krigaren Guillou finns där men han tar inte fram den egenskapen i onödan. Orsaken är en med åldern större erfarenhet och självinsikt. När han var yngre visar han kanske lättare upp större "beredskap" i samma situation? Här är han istället ganska öppen och han vet att Liljestrand inte är något verkligt hot hur man än ser det.
En till iakttagelse som får mig att vilja läsa mer av Liljestrand har vi nedan:
"Samtidigt undviker boken konsekvent den privata sfären på ett sätt som ibland gör den nästan tillgjort opersonlig."
Jag hade inte tänkt på det men när det pekats ut känns det nästan implicit från vad jag spekulerat i:
Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."
Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet
Följande tror jag inte stämmer annat än som en möjlig och i så fall mycket begränsad bidragande detalj:
"För i slutänden handlar det förstås om ett auktoritetsuppror som fått enorma konsekvenser och för alltid placerat författaren på en mental skolgård, med näven knuten i fickan, lugnt mönstrande sina fiender, växande med varje glåpord."
Det fenomenet är nämligen långt ifrån ovanligt och det stämmer inte in på Guillou. Viktigare är tror jag vaksamhet mot hot är och att han tenderar att försvara de svaga. På det har vi stridsglädje. Naturligtvis finns också en "erfarenhet" (men på det stora hela en missuppfattning som det nog ett antal år att se) av att om han inte löser ett problem blir det inte alls löst.
Följande känns också tveksamt:
"Den som vill få sista ordet mot den mytomspunne ynglingen från Östermalm borde läsa några årgångar Bamse och lära sig hur snällheten alltid vinner i längden."
Här får man ta och väga in de resultat Guillous uppnått och inom så många områden. Det är exceptionellt och för Sverige har vi endast ett fåtal ens i hans närhet. En verklig högpresterande Bamse känns mytisk: Snälla pojkar kysser inte vackra flickor. Varken Guillou eller hans prestationer är mytiska. Därmed inte sagt att vi är många som kan lära av slutsatsen men just snällheten är tror jag en genomgående drivkraft i Guillous karriär. Det är just att han felaktigt (har jag trovärdigt argumenterat) uppfattas som uppblåst som skymmer det - Kryddat med en och annan överreaktion.
En till viktig lärdom från denna recension är dessutom att Liljestrand är en skribent att läsa mer av. Det är alltid glädjande att hitta insiktsfulla recensenter och något man har nytta av när man ska välja vilka böcker man ska läsa.
Svenska Dagbladet har en bra recension
En intressant och läsvärd recension har vi av Håkan Arvidsson:
Tävlingsinstinkten lyser igenom hos Guillou
Han ställer flera viktiga frågor och mest intressant:
"Svagheten i boken är att den som självbiografi rymmer ett svart hål, en fråga som varken ställs eller besvaras, men som hos läsaren hela tiden mal i huvudet. Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt."
[...]
"Det går inte att värja sig mot intrycket att Guillou måste vinna varje strid han går in i, han måste när stridens dimmor lättat, likt hans hjältar Hamilton och Arn, stå som den entydige segraren."
Ja det är just kärnan i vad som gör boken intressant. Att förklaringen ligger i våld under uppväxten har säkert påverkat men det räcker inte. Utvecklande utmaningar i det tidiga vuxenlivet var säkert viktiga. Men mer måste finnas och detta var en av ett par saker jag skymtade i Johnssons recension och fick mig att köpa boken. Fast jag vågar mig inte här på att försöka besvara denna fråga.
Lotta Wendel pekar på en spännande egenhet i språket
Lotta Wendel är den enda recensent som verkar ha lagt märkte till ytterligare en spännande detalj som kanske inte är oviktig:
Vad hon sett och jag har funderat en del på i bakhuvudet medan jag läst boken är hur Guillous språk förändras genom boken. Jag tolkade det först som att han skrev med större glädje när roligare delar av livet inleddes och att han var mer pedantisk i början av boken. Sedan funderade jag ett tag på om det var ett medvetet försök att visa upp sin egen språkliga utvecklingen. Men jag har egentligen ingen aning om vad det kan bero på. Om det nu inte är så att det kostade på personligt att skriva boken och det kändes just i början. Han har tidigare berört barndomen men då hade han inte inlett sin karriär. De första åren på karriären tror jag var känslomässigt krävande (utanför karriären) men det berörs knappt alls i självbiografin. Kanske har vi en känslomässig "censur"? När "segertåget" inletts och framgångar finns att minnas blir det kanske lättare att skriva?
Hon gör en till väldigt intressant iakttagelse som inte bygger på något i boken:
"Guillou förefaller idag tydligt obekväm med medier som han ännu inte själv provat på (bloggande, twitter etc) och kastar därigenom ut barnet med badvattnet."
Jag misstänkte så smått att det kanske var så här men brydde mig aldrig att kontrollera det. En tanke jag hade när jag läste boken var hur bortkastat mycket han skrev tidigt är idag eftersom ett fåtal kommer läsa det. Hade han fötts senare hade vi istället haft dom åren tillgängliga på nätet.
Om man nu accepterar att Wendels påstående om ett motstånd mot "nya medier" är riktigt vad är orsaken? Att ta till sig något nytt är normalt svårare för äldre. Kanske föredrar Guillou också det han är van vid mer än andra? På bilden på bokens omslag sitter han vid en mekanisk skrivmaskin.
Dessutom tycks huset vara någon form av sommarstuga i lugn miljö. Genom fönstret skymtar skog utan folk som för liv och stör koncentrationen. En lyx man kan avundas och som skulle göra det möjligt att skriva reflekterande även dagtid. Samtidigt ger han sig ut i äventyr där han söker stridslustens berusning. En recension pratade om en lägenhet i Stockholm. Hör den till äventyren?
Skymtar vi två punkter i ett "spektrum" (eller vad man ska kalla det) som lägenhet respektive sommarstuga är exempel på? I så fall har vi först mina spekulationer för den första punkten i:
Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."
För den andra punkten har vi pinsamt spekulativa exempel i:
Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet
Kanske? Alltid när man lämnar flera oberoende större populationer och analyserar en person är det oftast självbedrägeri. Särskilt här där personen kanske skyddar sig själv. Precis som Wendel (eller om det var i någon annan recension) noterar får man delvis dra slutsatser från det som saknas.
Följande känns riktigt intressant och är något jag själv inte hade lagt märke till:
"Häromdagen försvarade Guillou Aftonbladets taffliga text om förmodade organstölder, en text som i källbehandling ligger mil under en nivå som Guillou själv tillåter sig."
Vad Wendel skriver stämmer säkert. Kanske är det så att den av Guillou delvis styrande moraluppfattningen gör faktakontroll viktigt men tryckfrihet känns ännu viktigare. Är det inte ofta just här han slagits?
Wendel är en skicklig skribent med en ovanlig klarsyn som jag gärna läser mer av. Hon är insiktsfull och den bästa recensenten jag läste i den här omgången.
En till "recension" i Svenska Dagbladet
En uppfattning som för mig verkar vanlig är just den påstådda "uppblåstheten" oavsett vilka ord det förvirras in i. Jag har argumenterat (och trovärdigt) att det är en missuppfattning. När denna åsikt framförs sker det däremot typiskt (de fall jag sett eller tror jag mig minnas) utan motivering. Ett exempel på det har vi i SVD:
Övning i ödmjukhet med stereotypa ”romanfigurer”
Där en Henrik Ståhl skriver:
"Jan Guillou – en orädd journalisthjälte eller en gaphalsig skrytmåns? De båda egenskaperna går faktiskt att kombinera, och det är just den krocken som Sveriges recensentkår tycks fascineras mest av i Guillous memoarer Ordets makt och vanmakt."
Det stämmer naturligtvis just som en beskrivning av hans och en del andras uppfattning. Men jag har svårt att se att Guillou skryter någonstans. Vad finns det för exempel på det? Han beskriver hur han tänker och upplevde situationen. Vi har på det den ständiga självkritiken och hur många svenska skribenter publicerar det offentligt och så återkommande?
Denna "recension" består i övrigt mest av citat ryckta ur allt vad sammanhang heter. Mellan dessa har Ståhl fyllt på med diverse illa skrivna språkliga varianter av samma föreställning han har om Guillous "uppblåsthet". Iaktagelse, analys och argumentation saknas däremot helt. Recensionen säger en del om Ståhl men ingenting om Guillou.
Hade detta varit den första recension av boken jag läst istället för Johnssons utmärkta i Dagens Nyheter hade jag knappast läst någon mer på svenska och därigenom börjat läsa svenska författare.
Lättsam semesterläsning med potent personlig utveckling
Sammanfattningsvis har Guillous självbiografi för mig varit trevligt avkopplande semesterläsning. Det är skönt att läsa något lättsamt. Ändå väcker boken värdefulla tankar och ger nästan gratis erfarenhet från en skribent jag liksom de flesta har allt att lära från.
Att återhämta sin kraft är just vad man ska använda sin semester till. Kan man dessutom få lite självinsikt, utveckla sin person och lära sig något nytt är det desto bättre. Här fick jag allt i en bok. Boken kan för mig sammanfattas i ett ord: Tacksamhet.
En sak att lära är att vi kan och bör utvecklas i vårt skrivande. Hade jag istället avundsjukt inbillat mig att Guillou är en uppblåst författare med obefintlig talang utanför reportage hade den unika chans boken ger missats. Att hans litterära stil inte passar alla innebär inte att kraftfull kunskap saknas. Tvärtom är den fylld av högst verkligt värde. Inte heller borde ogillande av språk eller stil leda till otrevliga påhopp från seriösa skribenter. Sådant är ofta ingenting annat än kontraproduktiva försök att dölja den egna svagheten.
