Utan att ha läst Jan Guillou sedan tonåren (vilket är min förlust) blev jag förtjust i hans självbiografi och också Stefan Jonssons recension i DN. Nu börjar jag närma mig slutet på boken och värden den givit inkluderar:
- Att ha upptäckt en bra författare.
- En bild av person jag kan lära något från avseende min egen person.
- Erfarenhet i hur man hanterar vissa situationer från någon med bredare erfarenhet och större förmåga.
- Ett exempel på hur en viss språkstil jag behärskar på en enklare nivå applicerbar på en breda grupp av bok.
Jag har gjort några tidigare minnesanteckningar med början i Johnssons recension och intryck från boken (tillsammans med troligt ovanligt begränsat "Guillou-kontext"). Det blir kanske en sista kommentar av boken och här tänkte jag nöja mig med att "bekräfta" ett tidigare inlägg och spekulera runt hur Guillou låter sig fotograferas och hans preferenser runt mat.
En stark person med exceptionell vaksamhet
Ett område jag berört handlade om den felaktiga men tråkigt vanliga föreställningen att Guillou är "uppblåst". Dessutom har gav jag mitt intryck av den personlighet som driver det nästan helt positiva samhällsbidrag Guillou givit i:
Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."
Precis som jag skrev blir det lätt självbedrägeri i sådana "slutsatser" när man lämnar flera stora oberoende populationer. Ändå ser jag ingenting i boken som talar direkt emot det. En sak som var implicit från det första inlägget och bör pekas ut tydligare rör hans "vaksamhet" som kan leda till missuppfattningar. Johnsson ger ett exempel på det:
"Men avsnittet om Elmér säger också något om Guillous bild av makten. Den består av manliga representanter för antagonistiska politiska krafter som försöker överträffa varandra i spelteoretiskt skarpsinne."
Är det kanske inte snarare så att Guillou är vaksam på hot? När Elmér och Guillou träffas av en "slump" (kanske sökte Elmér kontakten?) var Elmér inte längre ett hot. För Guillou är han nu en möjlig vän. Medan affären pågick hade det däremot aldrig varit möjligt.
Denna mekanism ser vi också i hans närmast exceptionella uppfattningsförmåga. Ett exempel från boken är när han är i Norge och upptäcker att han är skuggad. Orsaken är nog inte som Guillou upplever att säkerhetspoliserna är inkompetenta utan det handlar istället om att han är vaksam. På samma sätt när han hanterar förhör i Israel och andra situationer är det samma sak som spelar in. Han har redan utgått (om än ett mindre troligt alternativ) med värre saker. Säkerhetspoliserna är inte dåliga utan Guillou prioriterar vaksamhet och han presterar exceptionellt.
Är hans uppfattningsförmågan bäst under stress?
Ett till exempel från boken är när ett par poliser ska anhålla eller arrestera honom som del av nedtystningen av IB-affären. Han ligger i sängen och vaknar i totalt mörker. Guillou tror det är israeliska agenter (eller något liknande). Det är vad han känner är rimligt. Vi inser att han på ett litet ögonblick hunnit analysera situationen. Det visar på ett starkt "arbetsminne".
Ändå när han springer upp hinner han på bara ett ögonblick uppfatta att det är poliser. Det är perception lika imponerande som något exempel jag känner till givet att han för händelsen saknar allt vad genomtänkt träning heter.
Priset för vaksamhet är inte lågt
Givetvis finns det en kostnad och en del av vad han betalar ser vi kanske ett exempel på när han av och till "överreagerar" på felaktigt uppfattade hot. Jag sätter överreagerar inom citationstecken därför det har aldrig rört annat än små saker. En möjlig missuppfattning av detta tar Johnsson upp:
"Och det mest beklämmande: avsnittet säger något om ett Sverige där kretsen av spelare inte är större än att Guillou kan bli personlig vän med eller fiende till alla."
"Fiender" kan säkert bli hans vänner när de backar från oftast felaktig kritik (t.ex. peka ut honom som uppblåsthet) och dyligt. Innan känns de kanske lite hotfulla? Och då slår han ibland tillbaka. Att slå tillbaka har han övning i och kan det lika bra som någon annan svensk. Eller så tänker han bort dom.
Nu när jag tänker efter har vi många exempel i självbiografin på hur han tänker bort "löjliga" kritiker. Ofta motiverat (inte sällan felaktigt tror jag) med att det skulle vara bättre media-mässigt.
Korrekt kritik tror jag inte att han uppfattar som "hotfull" om den inte "smyger sig" på honom.
Poserar han på bild? Jo men inte av vanliga orsaker
I sin recension skriver Johnsson:
"Överlägsenheten rår han inte för, däremot att han skyltar med den. I memoarerna talar han om 'min olyckliga fallenhet för storslaget poserande'."
Jo han poserar nog och inte minst på bild. Bilden på boken är ett strålande exempel detta:
Många som poserar är uppblåsta och vill visa upp sig själva som grandiosa. Men jag har redan skrivit att jag överhuvudtaget inte ser uppblåsthet hos Guillou. Uppblåsta är inte självkritiska och Guillou om någon är just självkritisk.
Vad är då orsaken? Det kan vara vaksamhet. Guillou utgick troligen tidigt från att han kunde bli känd, vilket han berör i boken, och då har vi ett potentiellt hot. Hotet är att folk kommer gå igenom foton, anteckningar m.m. i efterhand och då känns det nog lugnare att tänka igenom hur man ser ut på bild.
Det moraliskt korrekta
Också en anledning till att Guillou poserar och troligen viktigare är att han föredrar att visa upp en bild han uppfattar vara korrekt. Han känner behov av att tänka igenom vad han säger med kroppsspråket. Steget därifrån till att tänka igenom bakgrund och saker i rummet är obefintligt. Men i detta finns ingen uppblåsthet. Det är ingen skillnad mot noggrannheten när han skriver (annat än runt trivialiteter).
Bakom det ligger tror jag också i hur Guillou relaterar till moral. För honom är det oerhört viktigt och han är beredd att betala för att följa sin uppfattning av vad som är korrekt. Det kan kosta som Guillou fått uppleva några gånger men det kan lika gärna som här röra en ren trivialitet.
Behöver Guillou posera på bild?
Nej det tror jag inte. Och mera tror jag även om man köper vaksamheten som given (oavsett om den i sig är rationell) så krävs det ändå inte. Anledning är att han redan har ett vaksamt kroppsspråk. Och ett exempel tror jag (kanske felaktigt) är ett fåtal ansiktsuttryck.
Jag gissade på det (men Guillou-kontext finns naturligtvis när man är född där jag är) men Google Images pekar på att jag har rätt. Vi har det "vanliga" uttrycket och så ett leende. Detta leende tror jag har varit oerhört värdefullt för honom och har nog hjälpt i många tuffa situationer. Att alltid le är en sak jag lärt från recensionen och boken, och det känner jag är starkt.
Hur är det med smaksinnet?
Den här typen spekulationer är som jag skrev ofta självbedrägeri och generellt ogillar jag dom verkligen. Men här har jag redan gjort undantag. Dessutom har bloggen få läsare, andra spekulerar redan och ofta förvirrat och dessutom såg jag en möjlighet att lära mig något. Låt oss därför gå vidare men nu helt utan något konkret att bygga spekulationen på.
Självbiografin berör inte alls mat (om inte i absoluta slutet) men ändå spekulerar jag att Guillou föredrar mat tillagad med kompetens eller när det inte är möjligen äter nästan helt utan krav. Jag gissar att han relativt de flesta är mycket känslig för arom och därför hade kunnat bli en utmärkt kock. Även utan grund tror jag att om jag haft lite rätt tidigare kanske detta också stämmer.
Tidigare inlägg om Guillous självbiografi
Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig
Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."
Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet
