Det är tror jag bra att understryka att jag i all konkretiserad verklighet skapad resp. ej värde-utnyttjad menar att riktat skapade linjär där en motsatt entitet pekas ut för att skapa flockkänsla tagande motivation bort från egna problem och ansvaret dessa pekar ut hos de som accepterats ägande makten (oavsett om via val eller därför att man ej vågar kräva rätten att välja dem via val) är delvis (i mycket självald).
Dagens verklighet med mycket större möjlighet att etablera bandbredd (jämför gärna med Sovjetunionen och dom kanaler som där finns att utnyttja friare: dessa tycks i mycket handla om personliga möten i privata hem för mindre grupper oavsett om subkulturer eller mer motiverat riktade grupperingar med större bredd i medlemmar) kommer utmaningen delvis ner till världsbild vi vant oss vid gäller bl.a. från gårdagens verklighet upplevd hos stor andel av aktiva generationer nyhetstid längre bak såväl som relaterat dom åren bearbetat under skolår resp. möjlighet vi kreativt men ofta mindre korrekt gäller för entiteter som storlek i bredare mening konvergerar kring nära allt relaterats symbol (jämför ex. Kina som symbol utnyttjad för diktaturen snarare än kinesiska folket och Kina i verklig mening).
Kompletterande särskilt:
Men i menar jag verklig betydelse snarare än både överdriven tolkad betydelse såväl som omvänt kompensatoriskt i relativt värde sökande sig tillbaka till som för Ryssland: Vad kinesiska diktaturen nu sedan några år - och pågående mycket intensivt - söker stimulera rörande nationalism och Japan som fiende (utan något hot överhuvudtaget uttryckt efter besegrat WII och demokrati etablerades). Dessbättre egentligen inte i kompetens speglande vetande etablerat rörande dessa mekanismer: fortfarande inte uttryckande stort avstånd till dom metoder utnyttjade redan under Diktator Mao's tid (diskuterat tidigare här bl.a. med Sovjetunionen som uttryckt fiende som exempel).
Möjligheter finns ej verklighet under 1960-talet. Men ett ansvar finns för folken direkt berörda att välja att söka förändra sitt land och där våga acceptera även viss kognitiv-ansträngning föregripande volativ-förändring för att minimera risker relaterat skadeverkning såväl som tid fram till ett fritt val. Mindre teokrati och självmords-eldande, och nöjdhet med att vara mötes-symbol för andras Diktatur-Kina-missnöjes-yttrande föga relaterat dom egna frågorna (ex. Tibet givetvis) - och mera tänka effektivitet och mätbar förändring uppnådd. Ett bra tips tror jag är att årligen summera effekt man klarat av jämförande ett antal konkretiserande mål och metoder man försökt för att klara av det. Klarar man inte av något ett år alls är nog något fel. Och efter flera år utan något värde skapat kan man vara helt trygg i att allt man har i system och metod är defekt och i bästa fall kanske inte spelande diktaturen i händerna (d.v.s. mer relaterat andra etniska minoriteter i Kina än aktuellt för ockuperade Tibet).
För så många grupper agerande - uppenbart - för demokrati i Kina finns seda många år ingenting som imponerar eller någonsin orkat etablera värde ännu uttryckt (och ej heller för vad jag närmast tänker på relaterat cirka 10 - 15 st. planerande för någon annan metod än man öppet uttryckt tillämpar: ej vad som just lär bromsa förändring men ej heller tagande möjlighet att skapa riktade värde jfr tidigare här välkända ex. med Lama-tänket runt Tibet-åtgärder eller optimerande värdet av transformationen genom att minimera risker ex. relaterat skada infrastruktur, traumatisering m.m.). Underprestation där man utnyttjar områdets övergripande "goda-karaktär", möjlighet bidrag ej särskilt värderande annat än relativt diverse ungefär samma sak resp. att i konkret verklighet ligger ansvaret just på dessa aktörer och folket i Kina där omvärld ej behöver känna särskild önskan att "just nu" se förändring (och ej ska behöva känna det heller: ansvaret är resp. lands folk - där bor seger såväl som misslyckande och moralisk eller ekonomisk korruption). Visa oss resultaten eller lämna plats för nytt ledarskap.
