Ridicule. Jag vet inte riktigt vem det ska föreställa. Det är tror jag en sammanfattad bild av många riktigt otäcka personer jag upplevt läsande en bok av Dick Harrison med en massa historier i.
Grannarna började bli oroliga när främmande svarta män med stora lastbilar började besöka honom. En liten ladugård inte stor nog för mer än kanske en eller två personer hade också slagits upp. Givet det lilla bordet trodde man först att det var en lekstuga men sedan monterades kedjor.
Varande komedi och en komedi jag upplever som min har uppenbart ingen annan något med det att göra. Men internet gör ju att folk går och engagerar sig i en massa.
Allt sådant här oavsett om det är kvinnor, vissa folkslag, vad som helst som kritiserar dig eller precis vad som helst annat är i någon mening samma sak. Människor är alltid människor. Hur är det rationellt att någon geografiskt längre bort från dig inte ska kunna kritisera oss när de upplever och ser smärta i att man gör humör över deras folk?
Men jag skas förgulliga dig. Jag vet saker om människor. Jag ser in i din mörka själ. Hundvalpar och kattungar kommer förändra dig.
Excellent här också har vi uttryckt rättvisa relativt Expressen. Jag behöver inte alltid ha rätt varande mycket speglande ett utvecklingsarbete. Men att vara balanserad är bra därför därigenom förändrar man inte när man har fel.
