I den här skämtteckningen har vi ett intressant problem. Jag har ännu inte nått så långt att jag klarar att rita bestämda personer fritt och vi kan se hur när personen uttrycks för lika en verklig person vi får en ökad reaktion på att bilden inte riktigt stämmer. Jämför gärna med den tidigare bilden som ligger direkt efter.
Bilden skildrar givetvis ingen verklig händelse.
Alla böckerna var dock inklusive de han skrev tillsammans av andra eller som skrevs där han deltog vad jag tror många kan få ett praktiskt värde av att läsa och höll mycket hög kvalitet i budskap.
Det är sedan problematiskt när ett varumärke i sig inte bara är starkt utan kommer med ett fixt policy-system för hur problem ska lösas. Ett problem är ju givet det och det inte fungerar är frågan hur folk i Tibet egentligen reagerar på det när politisk och religiös funktion är sammanblandat i samma person (som tydligare uttryckt tidigare men säkert ligger kvar).
Var ska man då söka hopp om förändring när verktygen och möjligheterna är satta i ett relativt resten av världen tämligen begränsat synsätt?
Och hur påverkar det människor? Vi vet ett uttryck av vad det kan leda till (och självklart är det primära problemet det kinesiska förtrycket där detta knappt gör till eller från relativt det men ändå viktigt att tänka på) som exempel från en annan region i världen:
"On December 17, Mohamed Bouazizi, a 26-year-old street vendor in Tunisia, set himself ablaze on the steps of a local government building. Touching off a combustible mixture of economic despair, social frustration, and political yearning throughout the region, the flames consumed not only Bouazizi—who died on January 4—but, in the weeks and months afterward, the regimes of Tunisian President Zine El Abidine Ben Ali and Egyptian President Hosni Mubarak—and likely others to come.
Why did this happen? Why now? What does it mean, and what comes next? We at Foreign Affairs have been following "the new Arab revolt" along with everyone else."
Från: Foreign Affairs
En koppling till att man saknar hopp om all rimlig sannolikhet för förändring tycks åtminstone för mig inte otrolig - det verkar ju ligga relativt det - men jag har inte betraktat självmord som företeelse annat än att jag noterat att det är just rörande detta troligt en faktor jag vill följa men utan att försökt göra det seriöst någonsin. Jag såg dock den här nu som inte direkt rör det men ändå ligger i närheten: Suicide Barriers May Fail to Cut Suicide Rates as People Go Elsewhere.
Är det i Tibet vanligare bland munkar än bland religiöst troende i andra länder? Och vad är då orsaken? Är det kanske det jag pekade på här? Jag vet inte om det är så. Jag vet inte ens om det går att trovärdigt jämföra annat än från nyheter och jag har ännu inte ett gott system för det uppsatt där det förövrigt finns intressantare saker rörande denna och liknande indikationer och frågor att följa där man skulle se detta mer som bekräftande tror jag. Dessutom ogillar jag intensivt företeelsen.
Frågan är givetvis om det givet att den teorin stämmer är en indikation på att man närmar sig Maximal Osäkerhet? Där det är jämförbart eller ett uttryck av att man egentligen inte ser att den situation man befinner sig bär vad man kan prediktera meningsfullhet i där motsvarande kollektiva reaktionen är vad vi ex. i Tibet många gånger sätt tillsammans följt lite senare i folkliga uttryck på gatorna.
Jag om någon säger inte att det är fel - de folkliga uttrycken givetvis - men jag tror att ska dom ske behövs det en meningsfull chans att de ska lyckas också där det kan behöva vara synkroniserat på något rimligt sätt för att sträcka ut saker. Dessutom vill man rimligen ha en indikation om hur värderingar ser ut i t.ex. kommunistpartiets större delar och folk i allmänhet rörande hur deras värdering och idé förändras.
Det går ju också att se väldigt problematik om en trovärdig koppling gick att se. Om något vad jag mest ogillar med hela munkrörelsen runt Tibet är just att det tycks för mig att de oftare än andra går ut och tänder eld på sig. Jag ser hellre att de tar den vägen folket i Libyen tog även om den inte nödvändigtvis slutar på något annat sätt. I Libyen går det ju just lättare genom att det finns ett fördelat stöd i samhället.
Jag kanske förövrigt ritar om bilden någon gång. Det är min tro att har man försökt ett par gånger på ett nytt koncept när man tecknar saker löser det sig när man nu ritat ett tag. Eller så gör man kanske en som drar lite paralleller runt siffran 13 på något komiskt sätt. Nästa blir ju den 14 om den räkningen skulle fortsätta och det har jag mycket större tilltro till kan ge mer konkret värde. Det finns väl ett par kandidater där som ska vara duktiga dataspelare - eller en i alla fall - om jag kommer ihåg rätt och det är konkret indikation om god förmåga även om jag egentligen själv spelat föga på många år.
Tillhörande text till bilden nedan har vi här.
