Jag har aldrig skrivit en roman och vad jag kommer ihåg inte ens en novell sedan jag gick ur gymnasiet. Men jag har experimenterat av och till med olika koncept även om jag inte ens är i närheten av något som kan publiceras.
Tvärtom prövar jag mig fram men oftast slutar det med att jag raderar det innan jag lägger mig eller när jag vaknar. Ändå tror jag att det kanske behöver vara så om man inte skrivit den typen av text tidigare. Särskilt när man som jag försöker blanda in en del egna obehagliga minnen fast i en helt annan miljö.
En sak att fundera på är hur man kan skilja ut sin bok från allt annat som kommer ut. En ny eller ovanlig litterärstil kan vara en sak. Det fungerade fantastisk bl.a. för jeef noon (hur han stavar sitt namn på böckerna själv) med debutromanen Vurt. Jag har också prövat mig fram med det och egentligen ännu bara med gamla koncept jag använt i andra sammanhang och däribland att:
- Tänka sig ett mål man ska hitta fram till.
- Använda dialog eller frågor.
- Undvika att ha en motpart initialt som besvarar frågorna.
Det sista just för att jag vill ha association och dialog egentligen med mig. Jag tror det blir mer genuint. Detta ska dock bara påverka nästa fråga jag ställer. Längre fram tänker jag mig lägga till fler huvudpersoner, miljöer, händelser m.m. Vad jag har från början i form av dialoger blir:
- Det som kommer göra romanen unik. Tekniken är kanske ny så det bör tillföra något nytt.
- Jag får ett synopsis.
- Dessutom lite kaos och entropi i det hela genom att vissa saker senare kommer gå att tolka annorlunda från vad jag tänkt från början och när jag glömmer det kommer något nytt in.
Känslor försöker jag föra in på ett nytt sätt. Genom att skriva snabbare än jag egentligen kan på engelska skalar man bort själva mängden av ord och uttryck man använder. Språket blir enkelt och primitivt, och en idé jag har är att det kanske gör att ett fåtal känslor uttrycks tydligare. Längre fram kan man sedan i lugn och ro översätta till svenska och dessutom få det eleganta språket. På detta sätt tänker jag mig också att man inte fastnar i hur man ska uttrycka saker och ting. Det har jag inget problem med när jag skriver sådant här min när jag först experimenterade med boken under slutet av 2008 var det stora problem.
Att skriva romaner är dock svårt tycker jag. Man måste pröva sig fram så här i början. Och om det någonsin blir något jag avslutar är långt ifrån säkert men när man lever på att skriva är det ändå övning som man alltid får ut värde från. Egentligen raderar jag allt än så länge men det är sak samma. Allt jag når fram till just nu är bara skräp utan något riktigt bra värde. Skräp på skräp som kommer. Ändå kanske det blivit bättre över tiden.
Något förvånande har jag faktiskt ganska stor nytta av flera bloggar. Musiken på Pryltrend för värde med sig. Anteckningar på SEOTaktik ger mycket att hämta inspiration från. Underligheter som hände i sommar kanske man också kan få in. Allt möjligt går egentligen att få in. I mycket är research redan gjort just genom att man berör saker man har viss erfarenhet av och genom att jag ständigt antecknar saker och ting (jag är väldigt disträ) kan jag enkelt hitta alla fakta jag behöver. Det är mycket smidigt. Dessutom är det sorterat över ämnen ganska bra genom att jag lade upp mina bloggar på samma sätt som Google (en blogg per intresseområde).
Det vore hur som helst kul att någon gång kunna göra det hela klart men det kommer säkert dröja många år.
Ett likartat värde gav mig musiken och jag skrev ett inlägg om det på Pryltrend:
Det är just den här djupare skräcken jag tror kanske var lättare att uttrycka via musik. Liksom vägen till baka när man hade gått i barndom ett tag. Sedan var ju att skriva mer effekt när man bättre fungerade - jag tänker då mest på ett privat romanprojekt. Jag skrev så här på Pryltrend:
"*Gå ner i ålder. Bli väldigt barnslig.
* Korta perioder också lätt övertolkning av samband.
* Vissa allmänna problem rörande minnesfunktion, impulskontroll m.m. Men egentligen bättre än för några år sedan. Det var kanske delvis orsaken tror jag också att hippocampus vaknade bättre till liv och uppstyckade minnen började dyka upp. Sedan dök ju folk utklädda till otrevliga saker som mappade mot minnena. Väldigt hemskt. Nu förstår jag att det inte var det men jag väldigt rädd länge och sedan nervös och rädd. Mycket för någon annan för det kunde tolkas som att en väninna var utsatt för risk. Oerhört otrevligt. Det var då det började bli direkt underligt ett tag."
Ett annat värde musiken gav är faktiskt som en form karta över minnen via känslor. Det tycker jag varit till hjälp av och till även om vissa delar känns otrevliga att besöka därför att de fortfarande väcker otäcka minnen. Jag förklarade det bl.a. så här:
"Så när jag söker en känsla letar jag efter rätt musik och det kan ge datum. Det hela går att vrida och vända på också från olika håll. Till exempel lyssna igenom musiken och söka rätt på händelser. Det är ju givetvis inte 100% felsäkert eftersom samma minne av känslan kan motsvara flera saker men samtidigt har man ju ordningen på musiken där den förändras och jag har försökt undvika att använda om samma låt. Och vad jag kommer ihåg på det här sättet är just stora händelser (för mig) som att jag fått en idé eller liknande, läst något viktigt eller liknande.
Dessutom från filmklippet har jag ofta (åtminstone för dom saker jag behövt slå upp men det har ofta varit kraftiga känslor där jag troligen från början lagt tid på filmklippet) ett visuellt minne särskilt av öppningsbilden."
Jag kan tror märka att jag ibland går lite ner i barndom fortfarande. Kanske. Otäck och liknande ord. Det är inte vad man kanske skulle användas annars men jag känner som att man inte ska bry sig så himla mycket i sådant. När jag var yngre kanske men det finns så mycket värre saker att oroa sig över.
