Hammaren är ute: Brott mot mänskligheten II

Vi ser detta inlägg med ev. uppföljning framöver av och till i konkreta såväl som mer abstrakta ämnen och uttryck som fortsättning på Hammaren är ute: Brott mot mänskligheten (2012-02-23) med utgångspunkt:

• France Urges ‘Force’ in Syria if Chemical Attacks Are Confirmed | The New York Times

Givetvis som vi alla lär sig tror jag ganska tidigt i livet att när en aktör är motiverad och lite desperat väger man värde och risk i ett väldigt smalt perspektiv. Och accepterar vi hos sådan övertramp på en mindre nivå prövar de kontinuerligt så länge över-motiverade eller desperata i andra vilken nivå de tror sig kunna lägga sig på. Så här tycks incidenten blivit enormt större och fult utvald till just en taktisk situation där metoden har större "värde" (d.v.s. med gerilla ganska välskyddat i urban infrastruktur) men i mänsklighetens större moral mycket värre med många fler civila.

Självklart gäller att det helt saknar betydelse vem som är skyldig. FN's tidigare beslut och infört regelverk gör agerande tvingande. Klarar man inte av det gör man bättre att fatta nya beslut i FN som ej längre gör Brott mot mänskligheten speciellt utan som innan Jugoslavien och folkmorden där ses mest som en mellan-statlig förhandlingsfråga att väga mot kostnad, ekonomiska frågor, förhandling diverse annat o.s.v.

Det är mycket intressant hur Frankrike tenderar att step up mer nu. Oavsett frågor tidigare diskuterat i relativ struktur gäller ju att jag tror att USA kanske uttrycker mer av något närmare ett idé-system jag av och till genom åren noterat som möjligt och också mer övertygad numera tror är nödvändigt för att säkra viss stabilitet i befintligt ansvar praktiskt lokaliserat USA kontra kostnad för att göra något - också om jag gärna över åren vill se att andra väsentliga aktörer lär sig och vill försöka ta ett faktiskt ansvar för världen också när agerande och kostnad krävs (inte minst EU) där man förflyttar agerande, resurser och uttryckt agentativ roll till närmaste samarbetspartner (givetvis är det i sig vad vi kan se som ett funktionellt mellan-steg motsvarande vad jag på sikt önskar se) ex. Japan i Asien. Medan det traditionellt tidigare troligare blivit mer av att USA kommit sättande med fartyg ex. relaterat Sydkinesiska havet snarare än den faktiska alliansens andra part agerar och vid egentligt faktiskt behov får utökat stöd är det nu Japan som är proto-primärt-agentativt.

Jag tror lösningen om verklighet är riktig. Jag tror Japan är en sund samarbetspartner. Jag kan också se att problematiskt mer allmänt sunkiga regioner gör sunkigare samarbetspartners möjliga. Och ju sunkigare region desto mer verkande i motiverande faktorer för att välja denna lösning (dyrare). Det senare är potentiellt problematiskt och varande förr primärt intresserad av Asien och vid tiden ej bbeaktande Middle East får jag erkänna att också när jag kontinuerligt betraktade Middle East ej kognitivt uppdaterade min bild av lösningens troliga tidiga steg med vetskap om denna d.v.s. ej adderande där faktiskt funktionella mellan-steg. För Middle East är det svårt att komma ifrån sunkig aktör men det kräver att funktioner i övrigt där man ej kan acceptera att de agerar agentativt själva i samma bredd som en sund demokrati likt Japan. Samtidigt måste jag erkänna att jag tror att distans rent allmänt i agerande mellan Västerlandet och regionen krävs. Någonstans måste inses att konvergens till sundare styren är allmänt funktionella i människans kulturer men det tycks stabilare realiseras med visst eget ansvar (om inte efter det totala riva ner och bygga upp jfr Japan och Tyskland efter Andra Världskriget).

D.v.s. för regionen finns en hel del där jag ej upplever mig ha riktigt den informationsbredd för att väga värden och risker mot varandra inte minst därför att jag upplever stor osäkerhet rörande vilken budget för vilket problem Västerlandet är beredda att acceptera för egen del.

Ej heller (fortsatt antar vi att jag har "rätt" i tolkning av formen på en lösning) såg jag det potentiella värdet av att skapa utrymme för motiverade kulturer i övrigt som kan se att de värden de är tryggare i att man kan realisera än vanligt för länder utan gruppens gemensamma gömda ansvar i FN m.m. tar chansen att realisera värdet oftare konkret. Om vi nu antar att så är fallet för Frankrike.

För Frankrike finns viss elegans i att de tar en ledande roll när andra saknar styrka. Demokrati som statssystem föddes ju just i Frankrike. De föregriper här både USA och Storbrittanien. Och vi vet att också när tillfällig svaghet visar sig i delar av landet blir enorma kompenserande prestationer verklighet i andra delar av folket likt President Charles de Gaulle och det Fria Frankrike.

President Charles de Gaulle när den egna muren föll höll moraliskt styra nog för att inte förfalla till småstrunt som att förhandla för att säkra egna volativa tillfälliga värden brännande nationens större värden utan tog den styrka som fanns för att säkra uren bakom Frankrike.

"Let us be firm, pure and faithful; at the end of our sorrow, there is the greatest glory of the world, that of the men who did not give in.

Soyons fermes, purs et fidèles ; au bout de nos peines, il y a la plus grande gloire du monde, celle des hommes qui n'ont pas cédé.
Speech, July 14 1943."

Från: Wikiquote: Charles de Gaulle

Foto: Egon Steiner

Nazistiska krigsförbrytare i Syrien

Simon Wiesenthal Centre genomför en kampanj för att försöka få fram uppgifter om de sista misstänkta för brott mot mänskligheten under Andra Världskriget. En av de personer som kanske fortfarande finns i livet var sist (ev.) sedd i Syrien:

"How did Brunner, Adolf Eichmann’s second in command, who deported at least 128,000 Jews to Nazi camps, come to find refuge in Syria?

According to a 1987 article in the Chicago Sun-Times titled “Nazi Butcher in Syria Haven,” Brunner first fled to Cairo after the Second World War, then later slipped into Damascus. He was arrested by Syrian police in 1960, who, according to a 1990 Los Angeles Times story, initially thought he was a drug dealer; when he revealed himself to be a fugitive Nazi, however, he was released."

Från: Is Nazi fugitive Alois Brunner still alive in Syria? | Toronto Star

Uppgiften om brott mot 128 000 individer förutom mänskligheten kollektivt är trots att kriget fortgått länge i Syrien och mycket snabbt expanderat antal döda fortfarande kanske fler döda än den konflikten oavsett orsak nått upp till:

Simon Wiesenthal Centre har relaterat Syrien följande färskt publicerat:

• Syria: Winners and Losers - Watch Interview with Middle East Expert | Wiesenthal.com

När det gäller uppgifter om islamister i Syrien oavsett avsändare eller källa är det viktigt att komma ihåg att det är befintlig redan oerhört repeterad uppgift sedan lång tid. Däremot har ingen särskild uppgift om att det problemet har reducerats givits. Det är också som förväntat (och tror jag i nivå närmare uppgifterna relaterat det än diverse worst-case scenarier från aktörer utan egen framgång i att hantera relaterade konfliktfrågor energi- och kostnadseffektivt) från diskuterat här tillsammans med andra publikationer särskilt 2011 rörande möjligheter och risker. Konflikthantering av omvärlden har som förväntat då och från vad vi ser nu genom begränsning i verktyg utnyttjade varken nått några positiva resultat rörande religiös extremist eller något annat. Det är att förvänta att situationen i brist på försök att göra något vettigt praktiskt fortsätter att blir kontinuerligt lite värre.

Den etablerade Syriska-diktaturen var potentiella problem. Och omställningen är större eller mindre intensitet men om den inte hade kommit nu så någon gång i framtiden. Ex. som att regimen givit skyddat boende åt nazistiska krigsförbrytare som medverkat till att kanske närmare 130 000 judar skickades till utrotningsläger är en indikation lika god som någon om vikten av att inse att förändring långsiktigt är till bättre.

Snart nog kommer de sista misstänkta för brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser under Andra Världskriget vara döda. Det tycks mycket troligt att det i dom organisationer och funktioner som mer än andra sökt dessa en erfarenhet och kunskap som rimligen kan ha värde att söka generalisera till samma frågor men mycket bredare utan preferenser till krig, etniska grupper eller folk. I allmänhet runt dom här frågorna görs det väldigt lite.

Inte helt otroligt är mycket av den kunskap som fanns kring dom här frågorna redan borta eller utnyttjat per individ-basis till annat.

Norrmännen hade sönder Obama: Fortgående växande humanitära katastrofer blev konsekvensen

Potent väldokumenterat värde går att inducera genom symboliska belöningar. Särskilt när det handlar om motivation. Kritiskt är att det kommer med flock-status.

När ett pris repeterats och uttryckts till mycket hög kraft måste vi också kunna kräva att utdelande av symbolerna kommer med ett stort ansvar för konsekvenserna. Motivation är ju kontextuellt beroende som bl.a. demonstrerat för självförtroende vid Lunds universitet för cirka ett till tre år sedan. Och just för riskerna vi har här är det ju lätt att förstå från att motivation att lösa problem liggande i personens valda roll är viktigt medan icke-demokratiskt korrumperande av demokratiskt valda som motiverar dem helt fel med små-plaketter, medaljer, guldstjärnor eller andra status-symboler personen kan visa upp flock-potents med som kan riskera att bli imaginär och lika symbolisk utan någon verklig substans om hela dagarna går åt att sitta och putsa medaljen och fundera på hur man ska leva upp till den och vad som gäller för att man ska få en till.

Nobelprisen är ju närmast unikt repeterade till kraft. En viktig orsak ligger i att de varit pågående länge och startade tidigt nog att ha färre konkurrerande entiteter medan tidig igenkänning etablerades.

Viktigt och en oerhört förstärkt faktor hos Nobelprisen jämfört med många andra priser riktas de nästan genomgående mot personer med redan etablerat i sig själva potenta varumärken som vid prisutdelning marscheras förbi och skapar co-occurence med prisets varumärke. Dessutom kommer diverse kända personer i publiken och man hittade rent av någonstans en kund (också fenomenet tidigt repeterat varumärke och något jämfört med risken här diskuterad huvudsakligen symbolisk utan längre rollen som etablerade varumärket).

Vi kan se problemet med bristande ansvar när det gäller fredspriset. Sverige tog en risk när vi lätt norrmännen få ansvar för fredspriset. Det var förvisso en klok åtgärd vid tiden. Sveriges omanliga rädsla för att invadera Norge gömdes elegant av idéer om "fred", "föregripande folkrätt" m.m. jag tror vi alla från Game of Thrones mer undervisningseffektiva visualisering än grundskolan någonsin klarade är rent strunt förutom just som här för att packetera vekhet i striden till att bli ett högre syfte som bygger folkets myter om härskarna så de lättare klarar att leverera produkter, mat m.m.

Och Norrmännen - möjligen korrumperade genom NATO - föll till korta genom att inte tänka igenom konsekvensen av sitt handlande. De gav Obama fredspriset: medaljen med egentligen bara lite ytliga idéer som förvisso är elegant att lyfta fram men som ingen av oss egentligen tror på.

Förutom att för Obama ständigt jagad och stressad över ekonomiska problem, en massa republikaner som uttryckte sig nedsättande om honom och hela tiden nya torpederingar och bombningar av hans sjukvårdsreform började medaljen växa sjukligt i hans idévärld över åren. Den blev det värde han kunde lita på och nu har det gått så långt att han mer eller mindre tar hela fredskonceptet på allvar.

Så medan Obama inte vill ofreda för att lysa Syrien problemen är EU helt ställda inför att de plötsligt ska göra något. Vanligen brukar det ju räcka att adla ett par amerikaner, ge dem ett krigs eller säkerhetspolitiskt pris så brukar mer tröttande problem gå att lämna till dem att springa runt där med rätt riktning övermotiverade av kostnadseffektiva små symboler.

Men här gick det fel och man hade sönder Obama.

Skulden ligger hos Norge och Sverige och världen väntar på att båda tar sitt ansvar. Förslagsvis tar man Obama på en liten semester där man i en lugn miljö kan förklara för honom hur världen och människan fungerar och att Nobels fredspris bara är lite kul färg för att stabilisera redan inarbetade varumärken med där svenskarna och norrmännen tappar värde tillbaka genom att få varumärkesassociation plus en möjlighet att träffas för alkohol och pressbilder att förstärka inför nästa valrörelse med eller lugna folket bort från gatorna om det handlar om organisationsformer utan samma behov eller som hunnit realisera val (och här kan vi för forskningspriserna självklart räkna universitet och dess delar: att betvivla att annat än makt-potenta stora ledar-gestalter orkar fram till att få något av dessa priser: trots allt har ju många av dom bottnat ut dom sunda ledar-boosts de kan få av att visa sin flock-makt-position för lägre forskare under dem och kan ha rent av reward-hunger på nivå med riktiga makt-områden som world domination snarare än fysikernas pseudo-lekar om vem som ska erövra hur mycket finansiering och samla flest underlydande forskare).

Skjuts det på framtid för länge blir det bara svårare att laga honom tillbaka något sånär fungerande igen. Fastnar det här ännu mer ska man inte lita till att avprogrammering eller dylikt löser det. Nära nog allt som brukar uttryckas om sådant saknar vetenskaplig trovärdig dokumentation och en risk-dimension måste ju också inses där föga erfarenhet finns: Vi har en ledare för ett stort land som blivit Nobel fredspris troende. Hur saker och ting påverkar honom och vad som kan få honom att agera och vad det då blir är svårt att bedöma. Stressar man upp Obama för mycket som att avprogrammera honom med ex. något kinesiskt kulturrevolutions koncept kanske ger oss något helt oväntat som att han börjar göra press-konferens utan skor och strumpor med istället för fredspriset andra också tomma symboler för som i det skolösa exemplet (men ej mer troligt än annat) hippie-rörelsens alla symboler.

Jag tror vi alla enkelt ser att en hippie-Obama verkligen inte har löst något problem. Samma trasiga Obama-innehåll med bara förändrat utseende på symbolen han kryckar upp den självbild som tiden i Vita huset gjorde allt mer plågsam att annars orka med.

Fortsättningsvis måste folk börja tänka innan man kastar runt sådant här. En del och inte bara tonnårsflickor relaterat populärkultur kan börja ta symbolerna på allvar och tro att de betyder något. Vi vill inte att värden förfaller till kaos bara därför att Norge vill göra sig viktiga med sitt s.k. fredspris. Klarar de inte av ansvaret som kommer med priset ska de lägga ner.

Ska man vara lite rolig sist och låna ett av samma grupp av tomma symbol-koncept om än närmare verktygsvärde för att lugna medborgarna så att dom är korrekt produktiva utan att gå och känna sig negativa över pågående folkmord eller oroa sig över att den egna byn ska bli nästa att fördrivas.