Muren här är byggd från många perspektiv och håll. Enklaste - och knappast en dålig approximation i allt relaterat praktisk förändring - att se som Iran i en riktning och engagerade i omvärlden från en annan riktning.
Vi kan välja att betrakta sanktionerna som del av en mur byggd delvis av bristande kommunikation och ett befintligt bias.
هنگامی که دیوار در حال تکان دادن پتانسیل دوباره متولد |
Förändring av sanktioner kommer öka kontakt mellan Iran och omvärld. Jag tror Iran kan få ut så mycket mer av det genom att fortsatt vara resp. försiktig och modig i hur man möter omvärlden.
Murens andra sida: Mur II
Förkärleken av och till för praktiskt tomma symboler i form av kidnappningar av enstaka personer löst associerade större strukturer (i mening av praktiskt doability för dem också om än inte alltid formellt), brännande flaggor m.m. Skapar upparbetade association kring Iran jag tror kan påverka hur man bedömer saker mycket mer generellt även utan att alltid se det som en faktor: Mer del av en bakgrund av hur man över åren upplevt entiteten.
Samtidigt gäller - och här är jag säkrare i faktisk orsak i jämförbar bakgrund hos Iran än jag egentligen är rörande omvänd verkan för lösare symbol effekt från Iran - att vad Iran uttrycker är delvis konsekvensen av en större distans till omvärlden och en känsla av osäkerhet. De tidiga åren efter Påfågelstronen (تخت طاووس) föll skapade turbulens med en hel del i omvärlden till effekt Iran som kan ha medverkat till det såväl som teokratins propaganda. Många år av krig torde inte gjort något positivt heller.
För Iran att orka över - inte direkt rädsla kanske alltid konkretiserad men likväl känslor i bakgrunden inte alltid så långt ifrån sådant - detta är viktigt för att få ut det bästa värdet av att muren nu börjar tas ner från det andra hållet. Iran har ju sin egen mur byggd här och betraktar vi de diktaturer vi har verkande nu och upp till tio år bakåt (jag känner inte att jag trovärdigt ska tala tidigare än så då jag inte försökt analysera data jämförbart med vad jag gjort sista åren) tycks att det varken är negativt för själva diktatur-management i diktatur och ej heller folket att göra just detta. Vi har ett flertal tidigare diktaturer i Asien som gjorde just detta många år för att slutligen passera in i demokrati. Och Kina gör det fortsatt. Medan i kontrast faller resterande gruppen just nu snabbt även om det ännu inte för några av de absolut sista (Libyen och Syrien) tycks givet att ej en eller flera diktaturer inte återkommer någon form).
Förutom att detta gynnar möjligheter till handling, etablerande av kunskap, möjlighet att skapa starkare internationella företag via större förutsättningar till samarbete (jämför gärna värdet av internationella företag skapade av diktaturer relativt nära associerad management av dessa mellan de två grupperna: Kontrasten är gigantisk) handlar detta också om risk management rörande följande grupp av problem som kan tänkas upp:
- Irans sida av muren kan reducera kommunikation allmänt och skapa överuttryck indikerande problem kanske ej möjliga att se konkret därför att det egentligen bara är symboler tomma på annat än känsla.
- Det betvivlar jag ensamt leder till konkretiserad risk management av vad vi har på andra sidan om den iranska muren.
- Men kan ge en obehaglig refresh på bias till mur på båda sidor aktualiserande upplevd distans hos båda.
- En del av sådan process fortgående är att det kan tänkas leda diktaturen - eventuellt under nytt management - till att fatta grovt felaktiga beslut och försöka sig på något liknande de varit misstänkta för.
Ett ansvar hos Iran att etablera god kommunikation, skapa sunda ekonomiska värden av den reducerande muren, lära effektivt om teknik m.m., genom att våga sig ut i världen utan att (som är normalt efter en tidsisolering från andra kulturer) ta överkänslighet kring stereotyper om Iran för att vara annat än vad har kännedom om kan vara realitet hos individer och vad man lär dem management av: Rent allmänhet finns två vedertagna reaktioner: Assert och Accept. Ingendera är funktionell för Iran. Accept accepterar reduktion i värde mot stereotyperna medan assert - i princip ta det som en flock-event där man blåser upp sig jämförbart är typiskt vad jag tror Iran ska vara nog att undvika kommande 20 åren. En tredje metod finns black magic (i en icke-religiös mening) effektivt lösande problemet när individ har viss träning i den:
- Prestigelöshet rörande relativt värde / relativ makt uttryckt
- Prestige ej uttryckt som översätts till ett kontinuerligt värde aktivt för person ej relaterat relativt värde i punkt ett. Ex. ekonomiska rewards, stolthet över en uppfinning kring oljeborring, ett företag man byggt eller liknande.
- En del rent medicinska möjligheter finns också men torde knappast varken vara bra eller nödvändiga för andra än personer med ADHD eller jämförbar problematik. Jag nämner detta än då därför att gruppen med jämförbar problematik finns bl.a. personer med olika former av PTSD-problem resultat av väpnade konflikter, förtryck m.m. Det är kanske inte rätt personer alltid att hantera viktiga kontakter utan att man är medveten om problem finns.
Låt mig enkelt försöka förklara metodens tillämpning på ett annorlunda sett än jag har gjort förr när jag berört det:
- Det är en varm sommardag. Säg 25 grader Celcius.
- Plötsligt börjar det stört regna.
- Alla kommer uppleva regnet som väldigt kallt. Många pratar rent av hur konstigt det är att underkylt regn eller i alla fall 0 gradrigt kan komma.
- Regnet är dock inte så kallt. Det är åtminstone över 15 grader.
- Den relativa skillnaden i temperatur är allt vi kan bedöma rörande temperatur i perceptionen. Det finns ingen absolut termometer.
- Reagerar man initialt och fortsätt som att det är obehagligt blir det fortsatt obehagligt. Regnet kan rent av kännas kallare.
- Sträcker man ett kort ögonblick ut armarna och välkomnar regnet marscherande rätt ut tar det inte mer än 30 - 50 s innan upplevelsen av regnet gått från prospekterad upplevelse kyla från relativ skillnad till att regnet en tid på huden fortsatt mer stabilt kan jämföras i relativ skillnad med luftens värme. Det känns svalt och skönt.
Humour the americans
Prestigelöshet gör att tid till att möta miljön tillräckligt i tid och händelser för att lättare sunt kunna jämföra och uppleva vad andra uttrycker med ett större kontext. Alternativet är att reagera negativt direkt. I så fall känns det kallt. Och möjlighet att uppleva omvärlden bredare under mer tid reduceras: Därmed kommer det alltid kännas kallt därför går du från en miljö du är helt van med till en initialt ganska initierad känns det kallt. Och skriker du någon enstaka kanske överdrivet engagerad och därför stående nära där ni går ut något otrevligt kan det övertolkas kraftigt.
Ett stort mått av mod fordras här. Ingen betvivlar iraniernas mod på slagfältet. Det är en sorts mod. Detta är en annan sorts mod där föga om något pekat på att Iran skiljer ut sig som dådkraftig (vi vet alla att Nordkorea är exceptionellt omvärlds-fega och åtminstone att Iran är bättre än dom - hur mycket bättre de egentligen är kanske vi snart får se).
Ser man inte detta som något man kan behöva hantera och ändå stegar ut mer prospekterande större världen kanske det slutar med gråt och skrik. Eller om Iran egentligen aldrig tänkt våga göra ett försök här utan fortsätta med affärer av den sort som ger föga värde (återigen jämför internationella samarbeten mellan de två grova grupperna av diktaturer: Handlar det bara om lite proxy-handel via brittiska banker, Belgiska container-mäklare och vad helst nu hjälper till att hantera handel för dom som inte vill göra särskilt mycket själva - eller kommer man nu bygga riktiga internationella företag som Kina, Sydkorea m.fl. gör resp. gjorde under diktatur?).
Tillbaka till kritisk risk management
Falerar Iran p.g.a. att man ej klarar att etablera tillräcklig reduktion egen mur och därmed ökande risken för kommande management ska fatta grovt felaktiga beslut d.v.s. återigen kommande där det tycks att man skapar weapon of mass destruction, ej fortsätter över dom närmaste åren samarbete med omvärlden för att lösa problem i den lokala regioner rörande terrorism (att finansiera terrorism är ej accepterat: Öppen dialog kring hur man ser på vad man finansierar och hur man kan medverka till att reducera risk att de gör olämpligheter är att rekommendera).
Qatar är tycker jag för en diktatur ändå föredömligt land. Av och till dyker frågetecken upp kring vad dom egentligen finansierar. Men vi ser dem inte reagera med överdriven känslighet för negativa stereotyper (oavsett verkliga eller inbillade). Istället konkretiserar de och förklarar hur och vad man finansierar. Ibland tycks visst tolkningsutrymme finnas men för de frågor jag följt har jag inte sett att något kommit i närheten av finansiering av terrorism (d.v.s. exporterar man betong till Palestina krävs en ganska gedigen argumentation av Israel för att få mig att tro att det handlar om att finansiera terrorism när det faktiskt visar sig vara just betong noggrant dokumenterat i som jag förstått det inte bara papper utan det hela fotograferat och filmat).
Qatar har också klarat att gå ut i världen för att skapa och bygga verkliga värden. Inte bara köpa en saker vi proxy till ett försök att göra en alldeles egen ekonomi så långt som det går. Respekterade företag skapande värden av hög kvalitet lika bra som de bästa av och till redan i några branscher. Jag har stor respekt för att:
Klarar att leverera mycket god journalistisk kvalitet utan att nyhetsrapportering relaterat diktatur och revolution för mig tycks behandlats sämre (dock har jag följt upp detta för Egypt, Libyen, Syrien men vilket bättre borde ha gjorts Qatar: Men känsla är att det är möjligt att det är välskött också här men där denna känsla är associerad till den eventuella möjligheten att Qatar kanske gjort accept på att ta landet de närmaste 15 åren till demokrati - vilket korrekt så är vad man får respektera som rationellt tänkande av nuvarande diktatur om de ska ha någon som helst möjlighet över flera generationer att behålla sin egendom i vettig utsträckning ty blodig revolution oavsett var den beger sig bränner diktaturens pengar likt föga annat - några misstag och så jagas pengarna man har utomlands också medan allt värde inom landet går åt i strider om omsättningsbart medan infrastruktur brinner och faller: Klokt tänkande i Qatar).
Men vi kan se Qatar varit i en kreativ närhet med omvärlden: Givit och Tagit värden många år längre än Iran. Det viktigaste för Iran är att våga sig ut och göra sitt folk så mycket rikare de så stora förutsättningar att klara: För skapa mindre värde för sig själv bara för att i bästa fall klara att stabilt utan stora risker realiserade sitta och sura?
Risken för att Iran brinner upp
Hamnar man istället där man börjar bygga skit man måste hålla sig borta från nu. Kommer det inte gå likt hur det gjort tidigare med nya sanktioner. Snarare tror jag att man slår ut aktuella platser från att därefter vara funktionellt för något. Jag vet att det har spekulerats att de ligger alldeles för djupt ner i berg för att det ska vara möjligt. Det är dock felaktigt och det fodrar om jag förstått en del riktigt här inte ens det mindre pedagogiskt lämpliga alternativet att utnyttja kärnvapen (som förövrigt ska vara sämre än något annat alternativ). Jag är dock ingen expert här och heller inte med någon expertgrupp tillgänglig. Dock tror jag att detta blir verklighet vid något syftande utanför vad man når samförstånd till ex. frågetecken indikerande att man kanske gör detta man ej klarar att öppna upp sig kring därför att man innan inte kommit sig för att gå ut i världen och lära sig att dela information är del av samarbeten där du inte alltid kan samarbeta från perspektiv av the boss (och det behöver inte vara lätt: Tänk prestigelöshet där värde-dimensionen verklig är något annat - Humour the americans).
Har ändå detta resulterat faller Iran ner i kaos bedömer jag ganska troligt om än möjligen inte säkert lika troligt som att man klarar att balansera det. Vi har dock sett mycket av färska case studies. Saker är känsla. Och det finns stor upparbetad irritation i såväl management teokratin som folket av att man inte får dom värden man gjort sig förtjänt av p.g..a. en massa blåsa-upp-sig och verka stor över linjen (förvisso av och till åt båda hållen). Det lär då inte krävas mycket stöd, eller en hög nivå av riktad information väckande dem, oavsett diskuterande supplies eller strategiskt stöd initialt. Trots allt bör visst samarbete med grupper på marken skapa möjlighet till bättre hanterande och verifiering av tänkbart problematiska lager m.m. när man nu ändå slår bort allt tänkbart.
Två klara vägar
Lämnar vi allt mellan de två tydligaste vägarna har vi därför:
- Öppna muren också från Irans håll och modigt gå ut för att möta omvärlden för att lära, tjäna pengar, och visa upp sin kultur. Stabilitet och rikedom följer här.
- Degenererande till att skapa potentiella stora problem för sig själv och andra i feluppfattad fog (Iran syns bra för många: Ibland har de fel men bra ofta hade de rätt men sa fel ändå - givet överrenskommelsen har det väl knappast någon betydelse längre). Här faller Iran: Förhoppningsvis till något nytt demokratiskt eller i värsta fall till landet sönder-eldat tills bara skit återstår likt i Syrien.
Jag är attraherat av den första möjligheten precis som den så svagt men ändå antytts för Qatar. Ett par fina case för hur man försiktigt i lugn takt transformerar en diktatur till friare stater utan att det slutar med att alla från alla sidor springer ut och bränner ner landet och sedan uttröttat gör ingenting ett tag medan världens alla värsta tänkbara organisationer från A till Z flyttar in skapande små egna terrrorist-stater.
Istället trevliga case där en sund balans mellan värden etablerade för management (d.v.s. ex. diktatorn med familj, politbyrån med associerade o.s.v.) och folket ger en väg till att skapa demokrati där de första kan få behålla en del och kanske rent av som i Sverige eller Brittiska Samväldet kunna stanna kvar fortsatt med en mer symbolisk roll (jag tror brittiska drottningen är god för något över 200 miljarder svenska kronor). I någon mening för Kina kan jag tänka mig att behålla något av kommunistpartiet symboliskt om man går in i demokrati kan vara ett vackert erkännande av att man faktiskt klarat att lämna diktaturen smidigt och sunt: Att som när Sovjetunionen föll kasta bort allt från statyer till soldatsymboler är att bli lite av "förvirrat historielösa" tillåtande dom gamla symbolerna så starkt repeterade tråkigt nog i problematiska områden att komma igen gång på gång. Något likt den svenska kungen av ex. Bo vore inte fel. Vald eget utanför "demokrati" regelbundet som nu av "partiet" men utan konkret makt.
Jag upplever emellertid att många potentiella case jag haft goda förhoppningar på här sista åtta åren ännu inte riktigt (ärligare för samtliga jag tog ett intresse av blev de istället case för fall två: Om du inte när tiden är mogen och allt pekar på det är beredd att välja den första dörren så brinner ditt land ner och innan det är slut är då och övrig management döda vilket tveklöst blir resultatet också i Syrien även om det för al-Assad tycks gå små-segt). Det är sådant man kan bli lite cyniskt över.
I all rimlighet är emellertid dörr ett med den mjukare övergången möjlig. Det har skett. Och människan är inte helt fallen för känslor utan kan resonera rationellt. Jag ser inget problem med ett Iran utvecklande sig i lugn takt efter att öppnat upp sig. Men vill de röra sig snabbare och kanske rent av tid hinner komma före Kina i utveckling vore det ett fint case. Annars får vi se om andra hinner komma.
Iran ska dock inte tolka vad jag ser som potentiella värden som en tänkbar konspiration förhandlingarna syftar till. Vad som huvudsakligen motiverar är bättre kontroll och därmed undvikande onödiga väpnade insatser när osäkerhet kanske blir för stor. Samtidigt som omvärlden vill ha tillbaka möjligheten att införa nya sanktioner mot Iran för andra frågor (bl.a. geo-närhet i Mellanöstern) om det visar sig behöva. Det är sådant som intresserar the big girls and boyes here (värt att peka givet iranska muren: lätt att tolka saker lite speciellt även hur givet jag tror säkert svensken tar det för att det inte just är ett fint cause för demokratisk process och om det ej lyckas ett Iran i revolutionär förändring till Husmans tankar om riktad information Kina.
Att stå kvar falera förhandlingarna är närmare Iran brinner upp
Slutligen vad händer om förhandlingarna faller? Tja saker står och står på samma ställe år efter år. Men kommer det fortsätta? Nja av och till har risken för att något mer liknande vad jag ovan beskrev rörande större insatser varit nära. Mer energieffektiva lugnare metoder hittades - argumenterat utan att jag har någon lista över vad entiteter gjort eller inte gjort med hög trovärdighet - bl.a. relaterat att Iran myglande med embargo fått enheter beställda felaktigt gjorda, denial of service applicerat på kärnkraftverk alla verkar övertygade om att amerikanerna gjorde men som jag kan tänka mig ett fåtal lika sannolika för, mer avgränsade väpnade operationer.
I all verklighet är det en markov-modell där sannolikheten för att nå mer problematiskt behov av uttryck påverkas av närastående tidigare steg. Därmed kan upplevd situation snabbt försämras. Vidare styrs i varje punkt sådant av vad ny information och händelse realiserat till tillgänglig. Risken för att hamna i kraftig insats mot Iran inom några år om står kvar där man är nu bedömer jag som hög precis som jag bedömt detta som hög risk flera år bakåt.
På det ligger den interna processen och vad upparbetat redan. Det krävs inte mycket rörelse för att Iran likt så många länder i närhet kulturellt ganska nära så gå i turbulens. De behöver värdet och kulturen omvärlden kan ge: Ekonomisk och intellektuell tillväxt. Att försöka uttrycka en gauss-mitt för när man upplever det (ty annat ord än upplever vore här fel) är kanske inte vad en vis man strävande efter att inte visa sig ha fel gör: Likväl säg tre till fyra år som den gaussiska mitten när det börjar gå i kraftig turbulens stående själv fortsatt. Och förstå min bild här som att variansen ger oss att om ett år inte är otroligt alls.
Isolera Iran är ju inte en fråga om att utesluta isolera utan: Limit Iran on doability. Hindra förmåga att realisera risk. Här kan du endast agerande om Iran ändå inte levererar något världen för andra komma om du direkt agerande för slå ut struktur slår ut för lite. Har man mer givit upp på att förändring någonsin kommer en annan väg tycks det spontant sunt att hellre ta i mer än mindre.
Stora möjligheter för Iran. Stora möjligheter för omvärlden.
Spelar på att Iran har mod: Investerar i persisk parlör redo att prospektera alla värden de snart kommer visa värden
Detta var min bild. Och jag får erkänna att jag ännu inte som jag gjorde för Sydsudan, Libyen, Syrien, och Kina investerade cirka 100 kr st på att inköpa en parlör för att få lite ytlig hands-on känsla av språket. Men nästa gång inne i staden skall en parlör för det persiska köpas. Och efter det lär jag med början om cirka 4 - 8 veckor (när nya systemen är uppe) börja följa er. Möjligheter till översättning effektivt - inkl. effektivt i kostnad - funktionell har indikerats för mig så varför inte. Den östra sidan av Persien - ner in i Indien - känner jag ju väl sedan många år och något lite av Persiens i head-count mindre västra-sida lärde man sig ändå av att följa Syrien i nyheterna.
Visar det sig att jag kastat bort pengarna på en kultur som fortsatt tänker divergera sig bort från världen: Sökande något närmare förhoppning om att världen ska glömma dem. Kommer denna i alla fall få en räkning av mig på ca 100 svenska kronor så att i alla fall en oskyldig till det ska hållas skadelös oavsett hur många andra det aldrig lär gälla för (om de nu betalar: Det här hänt någon gång men normalt hör man aldrig av dem kring sådant och Iran har jag aldrig prövat).
Nå det var tankar att om man så önskar läsa och föra samman med allt man själv tänkt och alla andra tankar man möter. Och tankar från någon som av och till - ganska sällan faktiskt - brukar referera till sig själv som ingenting annat än:
Den första och sista som ropar muren faller och all lycka till er.