Jaha:
Volation jag menar varken Kir eller Machar kan mena är en ursäkt för fortsatt mis-smanagement och vådlig inkompetens;
- Ingen av dem har någon utvecklad kontroll över alla delar av diverse stykor som kan upplevas - eller uttryckas - associerade till dem.
- Jag betvivlar att någon på resp. sida egentligen vet vem skulle ska ha "börjat". Och jag är inte ens säker på att någon enhetlig tillförlitlig tid idatum och timmar existerar över alla trupper.
Därmed är problem att förvänta nu och fortsatt. Det innebär ej att vapenvilan i det praktiskt meningsfulla ska ses som bruten av resp. entitet utan korrekt tas för vad det är:
Full kontroll och synkroniserad taktik och strategi är inte perfekt utvecklad.
Problemet är förövrigt inte ovanligt i konflikter. Och desto mer infekterade från övergrepp ju mer övergångs volation är att förvänta i denna domän precis som i våld ej brytande just vapenvila. Och besläktat förekommer ibland i liknande situationer att en del trupper ställer sig utanför vad man nått samförstånd till. Praktiskt är det en ny entitet och vad man behöver se som ett gemensamt problem även om i all verklighet att det konkreta ansvaret att försöka hantera det lättare kan tänkas lösas av den eller andra i en konflikt. Vidare rörande tid och att vara informerad i alla delar är ett problem även i krigens big brands likt Andra världskriget med mest känt att japanska soldater upptäckta många år efter krigsslutet på tropiska öar.
Här ligger ju ansvaret för resp. entitet att försöka ha en vettigt ärlig diskussion och ta ansvar för att bringa sub-revolutionära enheter, problem med avsaknad information och rätt tid m.m. under kontroll - och från sagda på rimliga nivåer ärlighet från det ha förståelse av den andres praktiska problem inte otroligt ej helt olika den andres alla gånger (även om förvisso nivåer kan vara skillda vid en viss tid som här - jag vet ej om så är fallet - gäller att sådant också kan vändas om en annan period).
Jag har svårt att någon här formade i en av världens mest prövande regioner för individ och land kan ha föreställt sig att det här skulle bli lätt. Att konflikten är infekterad med udnerbyggt hat gör lösningar praktiskt lite motigare i hur hjärnan gärna vill fungera men sådant går inte bra att lösa annan väg än att förska undvika att bloda ner landet mer. Och klarar inte de som politiskt varit mest engagerade - Kir och Machar och ett mindre antal andra - varande bland få som har strukturell erfarenhet av att styra ett politiskt samarbete ej trivialt litet eller nära nog endast fokuserat på det militära kan det ta en eller två generationer till innan ett par bättre lämpade att leverera när det blir lite svårare än att bara fortsätta det man egentligen vet inte kommer fungera.
Med risk att verka väldigt cyniskt här tror jag ändå en viktig komponent ökande sannolikheterna för att det här ska lyckas särskilt den kritiska första perioden fram till säg om ett par år är att någon eller några pyntar upp till viss ekonomsik stabilitet. Jag tror verkligen ett enkelt funktionellt alternativ ekonomiskt kan vara väldigt funktionellt för att minska antlet små-entiteter orsakande problem som kan expandera resp. förändra de relativa antalen mellan beväpnade grupper stående resp. polaritet (vi kan låta symboliseras av Kir och Machar) nära relativt enheter under sämre kontroll utanför vad dom själva beslutar.
Jag tänker mig arbetstillfällen inom myndigheter för att bygga upp andra mer rationella och värdeskapande industrier. Oljeindustri givetvis men relaterat det såväl som alla andra ej kortsiktiga värden såväl som skapande en hel del direkt när färdigt infrastruktur för att transportera och kommunicera såväl som tillförlitlig vattenförsörjning.
Och varför inte ett också något större projekt som märks såväl i landet som regionen varande viktigt för hela området: Kanske en ordentlig väg anslutande två eller tre länder via förgrening till kusten. Med hög kvalitet såväl direkt relaterat vägen som säkerheten för de som färdas den. Det gör dessutom etablering av annan infrastruktur inkl. i domän av olja enklare att realisera.
Vikten av att Kir, Machar m.fl. bland få med möjlighet att påverka skeenden i landet annat än direkt lokalt runt om personen är fullständigt kritiskt. Om osäkerhet finns för syftet - tvivvlande på det självklara att vägen är ett gemensamt värde för landets befolkning nu och i framtiden d.v.s. själv havande svårt att förstå ansvar som åligger att förvalta det - eller att brist på politiskt kontroll gör att mer geo-lokala entiteter kan förfalla till det än mer barnsliga och saboterande vägen fysiskt kanske varaktigt eller praktiskt funktionen genom att hindra framkomlighet blir ett sådant projekt kanske mer problem än värde och vad man i så fall bör vänta med tills landet vuxet upp politiskt.
Särskilt ogörligheten att försöka sådant innan viss ärlighet i kommunikation mellan entiter är etablerat med en gemensam förståelse av värdet det ger alla ska ej underskattas. De mest bombastiska i pengar såväl som människoliv försök att bibehålla sådan infrastruktur i vägnät trots land mycket delat jag känner till hittar i nutidshistorien föregripande skapelsen av Cộng hòa Xã hội chủ nghĩa Việt Nam som oomtvistad politisk entitet. Jag tvivlar ej på att USA med övriga allierade till Sydvietnam kan ha försökt liknande projekt men det tydligaste och bäst beskrivna har vi under Frankrikes engagemang under en tid när "gerillan" ännu var mindre tydlig eller lika stark som den kom att bli.
Frankrike sökte bibehålla vägnät över landet fodrande regelbundna vaktturn i princip följande varje sträcka mellan två platser med allt mellanliggande man civilt eller militärt hade behov av att kunna transportera något. Vidare - självklart givetvis eftersom torn lika lite som andra befästningar går att göra över hela sträckan - krävdes patruller växande beväpnde. Det gick aldrig bra men kunde i alla fall tillåta att handel och supply management representanter myndigheter resp. militär att fungera men till en gigantisk kostnad resp. etablering av ordentlig repetition av att ständigt förlora mot gerillan. Det senare gav särskilt - kan man argumentera - mycket större svårighet att få den lokala befolkningen funktionellt engagerade i att vara med och bygga upp egna strukturer (särskilt såklart ta tjänst i armén eftersom det var som kunde innebära att sitta långt från redlighet i ett torn väntande på att gerillan ska komma). Göra konkretiserat mer omedelbart i kortare tidsperioder de sista åren när kontroll allt mer tappades såvra att hantera (se gärna First Indochina War - 1952 | Wikimedia för en bra kortare sammanfattning).
Många år var det sedan Vietnam kriget. Och landet är ett av de fattigaste i världen (se gärna Vietnam Development Report 2014 - Skilling up Vietnam: Preparing the workforce for a modern market economy hos Världsbanken och vidare där till andra resurser) trots ett mycket verkligt (har jag sista två åren kunnat konstatera med ett exempel i den effektiva domänen av IT-utveckling närmare bleeding edge: Release memory on Mongodb (2012-05-24) | Mongodb-user group via ett arkiv) ett inresse av att lära och uppleva världen skapande ett värde för sig själv och det samhälle man lever i. Vad man kastar bort när man förstör resp. efterföljande förstörelsen ej klarr av att bygga upp landet är vad vi alla svårligen spontant kan föreställa oss enkelt: lär vi från jämförbara exempel runt om i världen får vi dock rätt svar:
- Ett stort politiskt samarbete har endast meningsfullhet - skapande värde - i gemensamma projekt.
- Det man vinner mer på än att alla gör det själva. Jordbruk ofta vad bistånd vill peta på kan var aett sådant värde men den relativa skillnaden mot värde möjligt lokalt är inte jämförbar stor som dess produktion jämfört med övriga ekonomin.
- Stora värden för stora politiska samarbeten är främst och först infrastuktur skapande möjlighet för effektivare realisering av andra värden och kritskt är självklart industriproduktion och transformation naturtillgångar till budget för utvecklade värden för befolkningen i undervisning på en högre nivå och sjukvård utanför "katastrofhantering".
D.v.s. jag tror starkt på ett vuxet ansvar av politiskt engagerade som praktiskt mutat in möjlighet att påverka annat än lokalt såväl som behovet av att en eller flera pyntar upp bra med stålar. Och varför inte bl.a. Japan i det senare:
Paying the cost to do business:
"Mycket värde finns i att erkänna kraften i starka kultuirer och ta den till positivt värde. Men att konkretisera till stabil framtid kräver att man också vågar paying the cost to business utan magiskt tänkande eller förnöjsamhet i att man lärt sig att saker är fel. Det gäller Japan såväl som Tibet. Två starka kulturer vi kan få mer värde av och där båda redan bidragit med mycket till världen i lite olika domäner från perspektiv här i alla fall. Och Japan är påväg att skapa mer för världen och dom själva genom att se vad man är. Tibet tycks fortfarande förvina. "
Från: Sydsudan, Japan och Tibet: När motiverande abstrakt kraft behöver möta konkretiserad realisering
2014-05-10
Mer än värden för Japan redan mer konkretiserade bygger det självklart ett förtroende och förståelse av värdet Japan kan bidra med internationellt i domäner av såväl politik som företagande i världens ej redan rika regioner. Värde för en mängd företag där vi från dagarna kan se att även den japanska nojesindustrin förbereder sig på att skapa tillväxt för dom själva, Japan såväl som regioner man ska bege sig in i:
Värdet tillbaka av att engagera sig för en bättre värld kan inte underskattas (kanske delvis balanserade att kanske lyckats distansiera sig mot en försvarlig andel av marknaden i head count såväl som tänktbart av och till mer trendsättande: Tomodachi_Life - Controversy | Wikipedia) - där för "ämnet" Nintendo gay menade sig Google News ha cirka 72 000 nyheter indexerade i Google News) vilket med i "internet-tid" nästan Wikipedia lär kosta försvarligt). Och ingenting är viktigare ej brutalt svårt. Hornet är svårt allmänt. Ett Sydsudan i utveckling och stabilitet lyfter området och i förlängingen hela östafrika.
