Det tycks som vi alla lite varstans runt om i världen har demonstrerat kraft - show of klarar jag det i en verb-kategori - och detta har vi exempel på nedan vid sidan om andra dimensioner mer konkret associerat till vad man reagerar mot resp. pågående sedan (jag vill säga 2011 här men en del kan önska sätta senare år här) asserting dominance i GEO-nära Asien och stimulerande nationalism i Kina:
Och jag vill inte se ett problem med vad vi har exempel på ovan. Att försvara och säkerställa nationalstatens gränser är ju just vad dess väpnade försvar är tillför. Tycks åtminstone ännu vara ytterst korrekt agerande. Kina är ju ett land med massa gräns till alla möjliga länder eftersom de är så stora och runda. Flera geo-delar man gränsar mot är instabila med problem som kan beröra säkerhet där såväl i andra länder. Så att ett behov för Kina att med sitt påkostade och menar ganska många bedömare bl.a. i USA taktiskt och strategiskt fint genomarbetade säkra gränser finns: En fråga som generellt ej är relaterad till om landet är diktatur eller demokrati (Kina har ej - vilket faktiskt ej är ovanligt för diktatur - preferens för att kriga i andra länder).
Inkorrekt och brottsligt vore dock om partiet sökte missbruka försvaret inrikespolitiskt. Förutom att det ganska troligt inducerar väpnat inbördeskrig och inte alls troligt efterföljande brottsprocesser i domstol kan det innebära onödiga kostnader åren efter att demokrati säkerhetsställt genom att i så fall måste stora delar av försvarets göras om eftersom man inte kan lita på dem. Det senare kan störa den nationella säkerheten relativt länder i närområdet eftersom kompetens bland officerare m.fl. tappas när de lämnar tjänst (ev. vidare till fängelse).
Våra vänner soldaterna
Bredare ser jag heller inte att frågor associerade försvar eller ens utrikespolitik i och runt Kina behöver vara en fråga entiteter som söker driva en demokratiprocess. Det är logiskt två frågor åtminstone under förutsättning att man ej söker exportera diktaturen. Talande för att det är olika frågor hittar man en ganska tydlig subkultur med nationella förtecken och intresse av en välfungerande försvarsorganisation inom demokratirörelsen. Vidare klarar försvarsorganisationerna den moraliska utmaningen kan de längre fram visa sig vara en stabiliserande dimension under landets förändring till demokrati och det utan att ofta inkorrekt agera inom landet utan mer som vad som säkert bibehåller organisation, underrättelse och kommunikation över landet utan risk att sådant störs om kanske rent av lokala partipolitiker försöker divergera och bryta sig ur samarbetet mellan så många geografiska områden representerar (lämnar vi åtminstone dom muslimska delar jag konkret vet nära nog ingenting om och ej kan bedöma resp. tibetanerna tycks att risk-inducerande grupper rörande detta är mer troliga existerande inom kommunistpartiet).
Det innebär emellertid inte att jag personligen inte vill rekommendera ex. Japan att se till att man som nationalstat kan hantera sina egna gränser. Men det är ju verkligen en helt annan fråga.
