Jag tror det kommer leverera resultat inom en inte överdriven lång tid:
Av ett fåtal luddiga grupper av "orsaker" där man nog får säga att det inte är en noggrant övervägd slutsats med hög datakvalitet flera konkurrerande metoder eller ens någon av de mer i dtaljer för hur det görs metoder jag annars ibland använder tillämpade (ty de fungerar inte för Iran).
Men jag tror jag hade mer rätt i vad jag uttryckte för flera år sedan och mer nyligen säg någon gång inte längre än kanske 1 år tillbaka åtminstone kommenterande där jag pekade på att det är utanför vad man (d.v.s. jag i alla fall: folk som kan Iran kan säkert bättre bedöma) alls kan bedöma hur informationskanaler i bredd och intensitet till befolkningen utanför Theran ser ut. Jag tror jag kan ha kommit rätt i att det finns en starkt kultur ganska nära Västerlandet jämfört med många länder i regioner tydligast i Tehran.
Effekt av det tror jag säkert de teokratiska komponenten i staten bättre kan bedöma och långt tidigare än kanske någon annan. Kanske märker man av en process där man ser behov av förändring bl.a. rörande mer pengar i ekonomin. Och kanske sett över en längre tid kommer se att man behöver passera mot en större distans till stat.
Värderar man prioritet hos en av Irans vanligare samtalspartner USA kan man istället kanske spekulera att de är lite pessimistiska givet hur man prioriterat rolltillsättning inom det militära (en sedan länge arbetande rörande atomsäkerhet såväl Iran som jag tolkade något jag läste i Wikipedia eller några rapporter hittade via DTIC.mil).
Dessutom har vi konceptuell likhet med Ryssland i intresse och etablerad praktisk kontakt och samarbete med etniska "persier" (säger vi persier? Eller är dom alla iranier?) i och utanför landet. Men med negativt utvecklande förmåga att bibehålla effekt och upplevd förmåga det ger. Man kan bedöma det annorlunda från att dessa grupper - eller en del sådana - nu gör en massa i Irak och Syrien. Men tänkbart finns mycket upplevt potentiellt hos Persien såväl som andra som försvinner bort när det behöver realiseras till konkret effekt.
För Iran finns om man vill bibehålla enagemang och skapa något mer från gemensam etnisk-kultur en väg till det genom att öppna sig mot omvärlden. Står man kvar där man är nu tvivlar jag på att man orkar ens till det sedan länge mer för-dvärgade samarbete via proxy aktörer inom ett fåtal områden utan att den mer kraftfulla kulturella närhet man kan bygga får ges utrymme. Konkurrerande världens information snabbare idag än genom alla hundra tals - tusentals år - bakåt försvinner närheten bort snart nog annars.
På mellan-lång tid om man står kvar tror jag också gäller att man kan få konkretiserade problem utanför urbaniserat. Iran behöver energi och kanske har dom rätt i att oljan inte är vad som kommer räcka bra praktiskt för deras behov. Samtidigt givet en i modern-tid åtminstone bakåt sekteristiskt divergerad teokratiskt diktatur är det knappast tryggt att riskera att hamna i den - kanske helt onödigt försiktigt - feg-hanterandet av Nordkorea där vad som helst de gör inom sina gränser måste accepteras och rent av stödjas av och till med bidrag så svårt det smälter snö eller det dyker upp ånga från byggnader man menar har reaktorer.
Ett tekniskt eller i realiserad i management tungt hinder mot att tillåta Iran ha kärnkraft finns emellertid inte. Det kan lösas utan att vi riskerar att de utvecklar vapen. Teknikval är viktigt såväl som stor öppenhet. Öppenhet är här inget man ska se som negativa stereotyper eller förtryck av Iran. De flesta länder har stor öppenhet rörande kärnkraft och med Sveriges nu ganska gamla kärnkraftsverk tror jag det kan vara sunt motiverande för aktuell industri att de nu vet att såväl statliga entiteter som betraktande entiteter utanför landet kan tänkas se fel de själva ev. missar.
Rent av skänkte vi nu bort plutonium vi arbetade upp (med början under 1950-talet om jag minns rätt: Och jag vill i alla fall spekulera lite att vi arbetade upp under kanske en tidsperiod senare än vad som gjorts känt) för förstörelse i något projekt USA var central i. Föredömen kring sådant är självklart åtminstone inte skadligt. Sedan kan man kanske reflektera att vad våra reaktorer producerar i avfall och restprodukter genom åren vore effektivare i långsiktig säkerhet såväl som realisering energi att förbränna. Men vi avstår: Och åtminstone dom reaktor-typer jag minns här som möjliga kan i sin tur som ny "restprodukt" ge vad vi relativt snabbt kan bygga upp kärnvapen med.
Det är därför verkligen inte bara Iran som begränsar sig i hur man hanterar vad man håller i lager, hur man etablerar kapacitet för att kunna omvandla det till kärnvapen, såväl som håller hög öppenhet för den egna såväl som andras trygghet.
Verkligen att jag tror att positiv förändring är en god väg för alla i Iran. Man kommer om inte tippa över i något annat mer volativt snart nog annars även om man ligger lite fördröjd mot Mellanöstern och Nordafrika. En känsla jag har är att man nog ser något av det i teokratin och kanske är intresserade.
