Vad vi behöver ha fokus på för Egypten och Mubarak avseende om vi föredrar regimen eller jämförbar kvar eller inte i ett Västerländskt perspektiv är två dimensioner:
1. Först behöver ev. risk för oss med att regimen försvinner vägas mot moraliska frågor om människans rätt till frihet och rättssäkerhet liksom åsikts- och pressfrihet.
Min bedömning är att risken att Egypten radikaliserar p.g.a. av frihet är låg och att det sätt protesterna uttrycker sig på är ett tecken på det. Viktigare än protesterna uttrycks menar jag att risken för fundamentalism kan skattas från collbaration och möte med omvärlden - givet att uttryck av befolkningen är tillgänglig - innan där det för Egypten är intensivt.
Om fortsatt möte prioriteras för Egypten där vi gör en seriös insats rörande studentutbyte, turister, företag som lokaliserar sig o.s.v. inte bör se några relevanta problem. Sådana samarbeten ger också liksom andra projekt där den ny friheten stöds ge möjligheter att lägga också förutsättningar för att uppmuntra en ny demokratiskt vald regering att prioritera åtgärder mot terrorism m.m.
Regimen Mubarak är här däremot värdelös från och med nu givet protesterna därför att den längd de pågått har skapat en enormt emotionell insats där misslyckandet i sig kommer radikalisera landet med en initial knuff som kan bli väldigt problematiskt sätt över 5 - 10 år men säkert märkbart redan senare under detta år i uttryck i information och ev. värre. Detta är en konkret risk.
2. Lika viktigt måste frågan ses ur ett globalt perspektiv. Vi har en stor mycket farlig diktatur i Kina med realiserade stora förutsättningar att projisera makt. Givet det kan vi inte tillåta att ett case för Mubarak kan tillåtas där problematik givet protester tillåts att kvarstå genom implicit eller explicit stöd för honom. Det går inte.
Det är vad som måste om det är troligt ses för "misstänkt" politiskt eller annan företrädare rörande stöd för diktaturen mot protesterna som del av en systematik där det vägs tillsammans med ev. collaboration med den kinesiska kommunistregimen där det utan detta kanske inte är problematiskt givet andra åtgärder men i och med detta blir problematiskt. Bäst kanske betraktat som att man får välja mellan olika vägar. Försöka bibehålla båda med en bedömer jag troligt växande skeptisk egen befolkning och omvärld eller välja antingen en hårdare sida mot endera av de två.
Rätt väg är att alltid när befolkningen väljer frihetens väg att stödja det även om givetvis inga militära åtgärder är vad jag tror är en klok väg för omvärlden i varken Egypten och än mindre Kina utan använda våra ord, pengar o.s.v. Innan en sådan punkt nåtts tror jag starkt rörande ex. Kina mer än Iran att på det sätt den situationen är idag är möte, samarbete m.m. rörande ekonomi, utbildning och sådant är bättre för att motverka nationalism som så lite uppstår och utnyttjas i diktaturer och minska risken för en otrevlig mycket farlig polarisering.
För den vägen räcker inte bara ett tydligare ställningstagande. Rättvist eller inte är det så att om Mubarak blir kvar eller att en ny diktatur tar makten är det möjligt men inte säkert att den vägen blir svårare genom samspel kring förtroende för Västerlandet i denna fråga och en allmän radikalisering och polarisering där praktiskt mycket mer kan störas även om ingen egentligen önskar det eller verkar för det. Mubarak kvar motsvarar därför en möjligt - även kanske mycket - större politisk kostnad för att samarbete kring ekonomi med Kina.
Det ska vägas mot de positiva känslor - visst specifikt för regionen sett från omvärlden vanligen lite romantiska - som alltid skapas när en befolkning får som har ett oerhört positivt värde. Egypten i sig kan vi se som resultatet av det utifrån bl.a. Tunisien och går det bra ska vi inte utesluta att förutsättningar finns för att lösa t.ex. Iran på samma sätt lite senare under året.
Det är potten nu när protesterna pågått fram till nu. Hade de försvunnit tidigt hade det varit en annan sak. Nu är det inte så och man får ta verkligheten för vad den är.
