Recensionen Guillou skriver bäst om Guillou i Dagens Nyheter var en imponerande uppvisning av Johnsson. Några tankar om den fick jag ner i:
Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig
Jag tittade nu även över vad som bloggats om boken. Där fanns ännu endast ett fåtal varav en på Jinge.se är läsvärd:
Jan Guillou – Succé som vanligt
Där skrivs bland annat:
"Boken överraskade inte som jag skrev, vare sig mig eller andra. Men den ger ett annat perspektiv på händelser som många av oss relaterar till, ibland på ett sätt som närmast kan beskrivas som lite raljant, men nästan alltid med en underton av humor som gör att läsarna läser den med uppdragna mungipor."
Kanske speglar detta en inställning till livet utanför boken? Kan det i så fall ha varit en anledning till att Guillou klarade svåra utmaningar där andra stupade? Han pekar själv i boken (som jag inte läst) enligt Johnsson på att andra föll sönder.Vidare vilket Johnsson uttrycker bra har Guillou ofta en stark klarsyn:
"[...] hemligheten med Guillou: en spelteoretisk begåvning som gör att han kan tänka igenom ett scenario i flera led och med god precision förutsägga sannolika resultat och rimliga orsaker."
Lägg nu till den självkontroll han uppvisar. En livsinställning med humor, självkontroll och klarsyn kan vid behov förvandlas till potent överlevnadsstrategi. Klarsyn möjliggör planering, självkontroll att planering kan realiseras och humor att problem inte orsakar stora skador. Planeringen får säkert ofta ge vika för snabb argumentation när det krävs och nu har vi dessutom "whitening" där endast Guillou kan se vägen. Vad som ger whitening är att planering och nutid verkar skilja sig åt. Dimman blåser in och förrädaren börjar göra jobbet åt honom i ett förtvivlat försök att övertyga sig själv om att andra är lika moraliskt korrupta som han.
Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film.
Självkontroll och kraft har balanserats till den enormt konstruktiva Guillou vars bidrag till samhället aldrig kan underskattas och ännu växer. Det fodrar beundran.
Om detta har något med verkligheten att göra vet jag inte och kanske är det svårt även för Guillou att se. Också att tro att man kan se klart annat än när man betraktar flera stora oberoende populationer är inte sällan självbedrägeri. Men detta är en av många möjliga tolkningar.
