Stefan Jonssons recension i dagens DN var ett trevligt exempel på vilken bra tidning DN är:
Guillou skriver bäst om Guillou.
Analys av denna typ är mest läsvärd på kultursidorna än gjord av psykologer och beteendevetare. Orsaken är större verklighetsförankring till det praktiska livet. Här har dessutom både Guillou och Johnsson rört sig i samma bransch.
Även om jag aldrig läst eller i media följt Guillou annat än enstaka gånger har jag aldrig uppfattat honom som upplåst vilket är vad Johnsson avslutar recensionen med:
"Hur som helst har Jan Guillou, trots sin uppblåsthet och med ett stort mått list, förblivit devisen trogen."
Samtidigt kan jag kanske se att han kan missuppfattas som uppblåst.
Betänk det inflytande han har i Sveriges kulturliv. Kan det vara så så att han klarar att göra en väldigt tydlig argumentation snabbt? Och gör det närmast "väpnat"? Ändå har vi att han hela tiden tar till sig av kritik vilket ju Jonsson pekar på är fallet även i "Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv". Jag kan se hur det kan likna uppblåsthet men verkligt uppblåsta är inte självkritiska.
Här har vi också se att han väljer att argumentera tillochmed i infekterade frågor där de flesta avstår. Givetvis blir han vältränad i argumentation och bygger beredskap och hastighet. Det kräver inre styrka. Metoder för att bibehålla det kan säkert ligga bakom det Johnsson pekar på att han inte ser skillnaden mellan Guillous bästa och sämsta sida. Inte heller kompromissar han med sin egen moral och det irriterar alltid.
En egenskap vi ser både hos Guillou och flera välkänt skickliga politiker (egentligen hos ett fåtal av alla skickliga politiker men det är ju naturligtvis inte vanligt allmänt heller) som kan vara så snabba i argumentation att andra inte hinner med att fast det ofta är rena åsiktsfrågor. Lägger man på det till att de faktiskt tar sig tid att läsa in sig på området blir det mycket potent. Fast det retar upp oppositionen och långt ifrån alltid är det den mest effektiva vägen till konkreta politiska resultat.
Den här recensionen lämnar mycket att fundera över och så är det med det verkligt läsvärda. Helt klart hör den till det mest givande jag läst senaste året och vid tillfälle måste jag läsa mer av Johnsson.
