Nu har jag inköpt Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt" och läst en bit:
Jan Guillou är givetvis en skribent med sådan erfarenhet att han kan vända vitt till svart och svart till vitt precis som han önskar. Han har ju erfarenhet från veckotidningar, TV, seriösa och tunga reportage, romaner, filmer och säkert mer. Här märker man ett försiktigare språk och jag tror orsaken är att han krävt pedantisk exakthet där alla "fel" han upplever sig gjort eller inte helt vill utesluta fångats in. Tidpunkter och vilka år saker inträffar är dock för mig som hör till en yngre generation svårare att tydligt se särskilt när man lämnat början av boken. Språket (i vanlig mening) är kanske inte lika elegant som hans vanliga språkliga magi men här är detta helt rätt. Den stora korrektheten och självkritiken kräver det.
Jag har läst ett antal biografier genom åren och senast Alan Greenspans "The Age of Turbulence". Inte en enda kan jag komma ihåg haft denna egenskap. Oftare är det istället skrivet av någon inhyrd som följer punkter där litterär "färg" målats över allt och fått fylla ut (något liknande lär jag kanske själv skriva åt någon senare i år och det är naturligtvis inte fel).
Just att han fått med "fel", kritik m.m. gör att hans prestationer så mycket tydligare framgår. Det är både ärligt och elegant. Knappast är detta medvetet utan är resultatet av en känslomässig och moralisk tyngd få har. Så långt är detta en för Guillou värdig självbiografi.
Tidigare om "Ordets makt och vanmakt":
Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig
Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."
Den intresserade har en recension och en välgjord sådan i DN:
Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”
Komplettering: När man läst längre in (var nog på cirka sida 85 i första versionen) kan man se hur hans språkglädje tar över mer när han beskriver sannolikt roligare delar av karriären. Ändå håller det att han nästan unikt noga verkar ha tänkt igenom händelser och att han får med både självkritik och kritik. I något eller ett par fall avfärdas kritikerna dock utan att jag som saknar kontext från denna tid fullt ska förstå kritiken.
Ju längre jag läser desto mer lutar jag åt att självbiografin kan vara bland det bättre han skrivit av det jag läst (en väldigt liten del). Och den bästa av självbiografier. Nästan en ny stil: Lättlast, korrekt, hög språklig nivå och just den luftiga struktureringen av innehåll som skapar ingångar och ger texten flyt. Allt detta hör till vad biografier ofta saknar.
