Den tänkbara begränsningen i citatet nedan är vad vi möjligen också kan se som en del av (men absolut inte det ensamt styrande i det om så) varför polaritet från positivt och negativt i vår upplevelse av något är begränsat när vi önskar prediktera beteende:
- Antag en man eller kvinna som lever i ett förhållande där de utnyttjas på sådant sätt att förhållandet kontinuerligt innebär en negativ upplevelse.
- Emellertid varje gång denna man eller kvinna försöker lämna förhållandet upplever denna en enorm negativ känsla av osäkerhet som just då överstiger (oavsett hur jämförbar med "nivå" i en annan situation på känslor i ett vilket vi ej spekulerar om) vad de har energi till.
- Eller jämförbart med föregående att personen de är i förhållandet med inducerar mycket värre negativa känslor när de försöker lämna förhållandet.
- Varför personen kvarstår i förhållandet trots att det innebär negativ upplevelse.
Likartat kan man praktiskt resonera mer utanför frågan men praktiskt besläktat om invanda mönster där ett bättre tillstånd kan vara okänt oavsett om det nuvarande är neutralt, sämre positivt eller rent av negativt.
"Considerable evidence shows that people can represent their experience in a dialectic fashion (Bagozzi et al. 1999, Kitayama et al. 2000, Schimmack et al. 2002, Scollon et al. 2005), and this has led some to wonder whether pleasure and displeasure really configure as a bipolar dimension of experience.
This debate is easily remedied by remembering that a person cannot be aware of two scenes, or objects, or percepts within the same modality at exactly the same moment in time (as illustrated by a Necker cube, Gestalt images such as the young-lady/old-lady ambiguous figure, and incongruent inputs into two eyes in studies of binocular rivalry). So it is with pleasure and displeasure. Conscious experience can move at great speed (estimated at 100–150 ms per conscious moment; Edelman & Tononi 2000, Gray 2004), so that it is easy to shift back and forth between alternative experiences very quickly, and to summarize both experiences in a memory-based judgment.
In fact, research that specifically limits the time window to momentary experience does not find dialectic representations at single moments in time (Leu et al. 2006, Scollon et al. 2005, Yik 2006). As a result, it very unlikely that pleasure and displeasure co-occur in real time, although people can quickly shift experience contents from one moment to the next, and summarize all of the experienced contents in memory. As usual, it all comes down to precision in scientific language, namely, what one means by “at once” in the sentence, “People can (or cannot) feel two things at once.” The same argument can be made about emotional complexity, or feeling more than one emotion at once (Charles 2005)."
Från: The Experience of Emotion (footnote 5)
Annu Rev Psychol. 2007; 58: 373–403.
doi: 10.1146/annurev.psych.58.110405.085709
