Givet volationen i Libyen kan det tyckas enkelt att ifrågasätta interventionen av världen utanför under revolutionen. Särskilt riktas kritiken mot amerikanska utrikesdepartmentet och Hillary Clinton (en orsak kan säkert vara att hon ev. ställer upp i nästa presidentval och en del söker problem under tiden som utrikesminister men man ska absolut inte ta det som ända orsak: oro för terrorism är legitim och har många år långt utanför konkreta händelser likt interventioner eller terroristdåd varit en stor dimensioner av nyheter såväl som annan publik diskussion - tänkbart är det senare mer styrande oavsett om och hur den första faktorn ev. spelar in).
Färska exempel är:
Föga är ännu sunt förankrad i risk management baserad på historiska data och ej heller är diskussionen heller ännu fokuserad på förebygga det problem som kan realiseras i framtiden. Att utgå från historiskt data är värde som inte ska underskattas. Det är så lätt att tänka fel när risker är så pass emotionellt intensiva som här. Där intensitet är hög med viss likhet till händelser man vet innebär enorma problem är det lätt att där se en mängd problem från händelserna man tycker se likhet med. Genom att faktiskt titta på händelser som inträffat och konkretiserat skilja dem från resonemang man gör direkt själv minskar man åtminstone riskerna för att missa verkliga risker därför att man ser samma risker återkommande overkligt i alla möjliga andra processer. Klarar man inte det är risken istället att man springer omkring runt om i världen utan att något egentligen blir löst eller alternativt att man gör ingenting mer än att peka på som i bästa fall lika ofta inbillade risker som verkliga.
Skräck och oro allt närvarande uttalad eller inte
En upplever jag implicit dimension i den kritik vi sett försiktigt börjande kanske sista kvartalet förra året (igen i en ny period så att säga) är faran från islamsk fundamentalism.
Att utnyttja det som argument är känslomässigt säkert ofta ganska funktionellt men är åtminstone ännu ej förankrad i sund risk management baserade på historik av faktiska incidenter.
al-Gaddafi Libyen: En av historiens största ekonomiska bidragsgivare till terror
Situationen före revolutionen var en regim - diktatur utan annan kontroll än vad al-Gaddafi med familj begränsade sig själva med - med historik av att ha finansierat en mängd terroristgrupper. Inkluderande muslimsk fundamentalism men också alla möjliga organisationer i övrigt (inkluderande samarbete med "katolska" IRA. Terroristdåd hörande till de i effekt mer omfattande är vedertaget haft mer eller mindre direkt relationen till al-Gaddafi (samtalande och mötande terroristerna).
- direkt personligt möte mellan al-Gaddafi och ansvarig - relaterat till regimen. Lockerbie (totalt antal döda i själva incidenten cirka 300 st) torde vara det i antal döda största kända exemplet (även om vi ännu inte ska utesluta att större exempel med al-Gaddafi involverad kan visa sig finnas).
Instabilitet i Afrika: Diktaturerna Libyen, Kuba och Sovjetunionen
Regimen var vidare under långa perioder (om än tycks för mig mindre de sista åren för vilka vi dock återkommer relaterat en större mer slumpmässig risk i etablerad tillväxt hos diktaturens topp) verkande i Afrika utanför de egna områdena. En instabil faktor vars verkan jag tror är ett feltänk att underskatta givet att Afrika i flera områden varit instabilt där finansiering och stöd med utrustning tänkbart oavsett om från Libyen, Kina, Sovjetunionen, Kuba eller annan aktör vars intresse ej är att nå en långsiktig stabilitet (där långsiktig stabilitet givet att antal diktaturer stabilt och varaktigt minskar över historien behöver inkludera åtminstone att man ej stödjer diktatur). När det kommer till stöd från diktatur till problematiska afrikanska aktörer sökande kontroll hör Libyen tillsammans med Sovjetunionen och Kuba till dom som skiljer ut sig i problem man spätt på med resurser och stöd.
Att acceptera detta från Libyen är och var inte bättre än att acceptera det från ex. Kuba åren under Kalla Kriget när de tillsammans med Sovjetunionen (Kuba gott tränade soldater välmotiverade och materiel, bidrag och andra andra resurser från Sovjetunionen).
Det är mycket möjligt inte nödvändigtvis vad som tillför värde att gå i krig över. Men det är heller inte rationellt att betrakta det som problem icke existerande endast därför att det pågick under så pass många år.
Men hade al-Gaddafi inte blivit gammal och föga intresserad av våld och maktspel? Rent av ofarlig för folk utanför det egna landet?
Indikationer åtminstone relaterat realiserade incidenter likt Lockerbie har så vitt jag vet inte inträffat på några år (inte särskilt mycket). Men relationerna till internationellt verkande terroristorganisationer fanns även om mycket menar jag kan indikera att regimen var mycket försiktigare. Själva resurserna USA adderade efter 11 September kan tror jag indikera att man både kunde få en relativt bättre bild resp. praktiskt motverkande det ev. mer effektivt än endast åren Libyen isolerades från omvärlden inom en mängd områden för att söka hindra nya terroristdåd.
En stor osäkerhetsfaktor finns förutom de som alla som följt al-Gaddafis Libyen genom åren känner till:
Excesser i drogmissbruk utan ekonomiska, juridiska eller polisära begränsningar.
Känt efter regimen föll är detta ej var problem minskande utan att excesser bortom normal förståelse vi har från enstaka i media uppmärksammade fall kring någon rik och känd sångerska var återkommande.
Allt mer av det irrationella - mer än bara periodiska psykotiska episoder - snarare en process allt djupare in i en väldigt annorlunda upplevelse och förståelse av världen vet vi nu pågick. Bara en sådan sak för att ta en trivialitet att diktaturens topp höll sig med ett enormt harmen av kvinnor (utan frihet att lämna rollen och regelbundet för flera av dem torterade) som man dessutom tar med sig när man är på statsbesök i andra länder för parad. Distansen i en av mycket få (ända?) situationen där diktatorn ej själv har 100% (upplevd vet vi nu givet revolutionen) kontroll över sin omvärld bedömd av i någon mening jämförbara roller och dessutom följd av media är enorm: Unikt i all så vitt jag vet modern historia. I uttryck av våld och omoral finns värre och otrevligare exempel inom landet men detta exempel räcker väl för att ge en grov illustrativ skattning från distansen där relativt normalt för sin roll av hur upparbetat sjuk diktatorns världsbild varaktigt blivit.
För en regim så ofta historiskt - oavsett allt destruktivt - volativ och irrationell ska man absolut inte undersöka riskerna som sådana abnorma excesser i droger kan innebära. Inträffar en kraftigare psykotisk episod utanför det normalt pågående vridna i tillväxt efter veckor av kokain i allt större doser finns ingen som regimen etablerade sin makt som praktiskt kan begränsa vilka händelser det kan orsaka.
En historik av att redan varit del av planering och finansiering av terroristdåd (likt Lockerbie) förutom pågående finansiering över längre tid är en etablerad historik i minnet av yngre år när saker inträffade regimen var agentativ till. Det är mycket väl förutom geografiskt lokala konflikter (ex. försöka invadera något) som ev. kanske är något rörande där realiserad mer bombastiskt kanske passande de mer problematiska kokain-inducerade psykotiska tillstånd vi kan tänka oss här är begränsade av öken-mil till städer i omgivande länder (saker kanske hinner bottna ner i kognitionen hinner man hunnit problematiskt långt över gränsen).
Vad hade al-Gaddafi klarat under sitt liv som han kan ha upplevt som mest bombastiskt storslaget?
- Terroristdåden han var del av att realisera.
- Revolutionen när han tog makten.
- Knappast Afrika-politiken oavsett i samarbetsorganisationer eller stöd till diverse destruktiva grupperingar ty där falerade det mesta.
Att jämföra rationellt
Faktisk historik av händelser som inträffat i verkligheten istället för att vara tankar om framtiden man känner sig till utan just något data visar att al-Gaddafi regim var så problematiskt en regim kan vara för omvärlden. Jag är som en jämförelse inte alls övertygad om att teknikstöd och vapenförsäljningar Nordkorea försöker bedriva i smyg når upp till vad Libyen arbetade upp. Dom gånger vapen tas i beslag tycks det ju vara ändå relativt litet av äldre modell: Panama seizes North Korean ship carrying weapons (2013-07-16) | The Guardian.
Mycket bombastiskt större passande mycket bättre för ett psykotiskt tillstånd inducerad av kokain m.fl. droger med kraftig mani om diktatorn i Nordkorea nu ev. missbrukar (och om så i samma abnorma omfattning) är dock Nordkoreas kärnvapen. Att nu Libyen saknade kärnvapen diktatorn okontrollerad av annan kan smälla i väg innebär inte att riskerna självklart praktiskt är lägre.
Problemen i Libyen ska man absolut ta på allvar. Men situationen just nu är att Libyen attraherar problem snarare än att vara utgångspunkten för problem i omvärlden. Tvärtom från hur det var under al-Gaddafi. Att just "exportera problem" med kärnvapen (d.v.s. smälla av dem) är ju dessutom om än möjligt under mani tänkbart varande mer slutgiltigt mindre sannolik kanske relaterat efterföljande kraftig depression (självmords-scenario) men innebär där ju också praktiskt större möjligheter för familj och nära samarbetspersoner att hantera honom (än under bombastisk mani).
Givetvis kan dagens Libyen försämras skapande export av problem i framtiden. Viss turbulens var dock i all rimlighet förväntad från revolutionen givet historiken från motsvarande processer runt om i världen. Sovjetunionens upplösande är ett känt ex. med en uppsjö av del-processer mycket problematiska både lokalt och ut i världen vi kan lära från rörande vad man konkret kan göra nu för att reducera risken för problem i framtiden. Så lång tid av förtryck, våld och tortyr såväl som ovana att resonera med och se värden just nu i koncepten runt demokrati fodrar ett arbete av folket för att orka fram till stabilitet. Det tar tid men processen börjar normalt just med diktaturen faller.
Diskussion vi märker nu och fortgående av och till egentligen sedan revolutionen i Libyen har emellertid fokus på hela tiden oro för risker i framtiden relaterat terrorism men utan att diskuterar hur man kan stödja processen till att snabbare balansera till rätt sorts stabilitet (d.v.s. ej stöd likt hur Sovjetunionen, Kuba, Libyen m.fl. diktaturer ibland bedriver Afrika-politik).
Problemet kanske delvis är att man tänker fel förutsättande att processen kommer misslyckas därför att länder realiserande omfattande resurser relativt mot vad man förväntade kom att ta mycket större kostnader för interventionerna i Irak resp. Afghanistan. En föreställning om att en positiv process fodrar åtminstone kostnader på sådana nivåer kan finnas. Det är dock en föreställning som ej har grund i historiska data. Undantaget där sådan process kan argumenterats varit nödvändigt för att nå stabilitet är endast när aktören är offensivt utåt (mest problematiska exempel i vår geografiska närhet torde vara Nazityskland). Att Irak och Afganistan kostade mer än beräknat är helt orelaterat processen i Libyen och jag varken tror att folket där ser släktskap med sina verktyg och metoder lika lite som att accounting, hanterande pension och ersättning, hanterande risker för support-personal m.m. är vad de kan lära särskilt mycket av. Det är väldigt olika verkligheter.
Jämför vi med ISIS uttrycker organisationen däremot just export av problem: De realiserar våld i länder runt kärnområdena inom Syrien.
I Libyen gäller heller inte att fundamentalism tycks vara på väg att vinna. Och rent av trots problematiskt höga kostnader i infrastruktur och än mer kortsiktigt märkbart i intäkter flödande in i landet är förstörelsen inte jämförbar med en mängd länder som varit i jämförbara processer de sista 20 åren. Det är bara att vandra över några av Sovjetunionens forna delar, Mellanöstern närmare Libanon, Syrien och Irak så har vi fler exempel.
Därmed finns aktörer i landet som själva verkar för att lösa sina problem. Det är väldigt sunt. När andra ska komma in och ta ett helhetsansvar för att lösa alla problem över en region blir det väldigt dyrt därför det är så mycket man egentligen inte vet ens om vardagskultur, man är inte välkommen, och att projisera resurser - i princip byggande upp ett litet samhälle hanterande material, föda, sjukvård o.s.v. - kostar abnorma summor.
För omvärlden är det sundare att proaktivt stödja entiteter som verkar i en sund moraliskt frisk riktning samtidigt som man är vaksam på tecken på att spridning av terrorism eller jämförbart uppstår. Det senare kan ex. bli fallet när en problematisk entitet har varaktig kontroll över ett geografiskt område med kommunikation till omvärlden (utan att vara Libyen expert föreställer jag mig här kanske en hamn om vi nu inte antar att entiteterna etablerat flyglinjer). Och så att säga kan slappna av med basfunktion där - kanske inkluderande eller rent av fodrande en där lokaliserad intäkt (olja föreställer jag mig är tänkbart givet uppgifterna om att ISIS klarade att tjäna pengar på oljekällor de kontrollerade: möjligen svårare i Libyen eftersom andra uppgifterna menade att ISIS sålde oljan till al-Assad regimen varande väldigt geo-nära).
Att förebygga att man etablerad sådan infekterad varaktig kontroll tycks övergripande inte annorlunda från vad redan argumenterat: Att stödja entiteter som redan idag motarbetar detta på plats i landet.
Här tror jag det är understödjande för resonemang att söka skatta faktiskt "potential" och etablerat intresse och målsättning. Entiteter historiskt geografiskt ytterst lokalt intresserade likt klaner är förvisso problem (och stödjande positiva entiteter kanske hjälper till att balansera det). De gangster-liknande grupper som kom fram i städerna efter revolutionen och ibland uttryckande något av muslimsk fundamentalism på ytan tycks för mig över åren från det inte riktigt vara vad som alltid är just jämförbart med internationellt verkande terroristorganisationer. Ibland är det kanske snarare gangster-grupper tagande ekonomiskt värde utnyttjande den paketering på ytan som tycks kunna tillföra något en del kanske upplever som mer "historiskt vederhäftigt" (som religion bland troende).
Men problemen och riskerna inför framtiden finns också. Självklart kan Libyen tänkas gå från att attrahera problem till att exportera dem. Och möjligen kan det sluta så problematiskt som tiotals år av stora bidrag i kompetens, materiel och pengar till terrorism eventuellt rent av med något större än Lockerby. Men det är en process som går att motverka och det behöver inte alls vara särskilt dyrt för omvärden. Huvuddelen av kostnader tar trots allt positivt verkande grupper inom landet redan och lär så fortsätta.