Det är ett trevligt privilegium att ännu ha möjlighet att läsa Jan Guillous krönika i Aftonbladet trots en lång imponerad karriär med den vila han nu verkligen på ålderns höst förtjänar. Att oartigt kritisera oviktiga detaljer när sådan lång erfarenhet delas är verkligen inte korrekt.
Ändå nu så länge chansen ännu ville jag ta möjligheten att dra nytta och lära av hans kunskap. Därför använde jag Jan Guillous senaste kolumn i Aftonbladet som "utgångspunkt" till en diskussion om aktuella politiska problem på SEOTaktik och då just rörande Afghanistan som han flera gånger nämnde och kom in på:
Afghanistans problem diskuterade utifrån nationalklenoden Jan Guillous hemtrevliga krönika
Det är också som jag skrev ett tacksamt privilegium att Jan Guillou ännu trots hög ålder skriver en krönika regelbundet. Hans krönika är tilltalande inspiration och delar tror jag viktig erfarenhet i ögonblicksbilder från Sveriges nutidshistoria.
Allmänt i dagens samhälle menar jag också att vi alldeles för lite lyssnar och lär av äldre. När man har möjlighet kan man vinna mycket på att besöka en äldre släkting på ålderdomshem eller som här läsa en krönika skriven av en äldre. Det viktiga är inte korrektheten i detaljer utan det är en allmän diffus men viktig visdom de delger oss.
Det handlar inte fakta eller i samhället aktuella frågor utan mer hur de känner att det var bättre förr och likt gamla journalfilmer för historien endast ett fåtal minns vidare till generationen hörande till deras barnbarn. Jan Guillou berättar t.ex. inte sällan om skrivmaskiner (dator utan skärm och internet men med realtidsskrivare) och värdet de har framför datorer. Det är nästan som man får lust försöka hitta en butik som säljer tipex och färgband.
Tänk också vilken upplevelse det skulle vara att besöka ålderdomshemmet med kaffe och bullar, och kanske se Jan Guillou undervisa andra från generationerna som byggde Sverige om maoism eller USA:s imperials. Har man riktigt tur sitter han som den ikon och symbol för samhälls- och mediekonservatismen han är framför skrivmaskinen vid fönstret utan att ha givit upp inför en tror jag säkert egentligen helt meningslös teknisk utveckling. För oss yngre generationer som haft sådan nytta av dom som skapade folkhemmet är det en ära endast ett avundsvärt fåtal ens kan drömma om.
