SvD fortsätter elegant att balansera rapporteringen om Jan Guillou. En motvikt till den insiktsfulla men mer "Guillou-positiva" ges nu med Arvidssons recension av Ekbergs självbiografi:
IB-spionen Ekbergs motiv övertygar inte
I sin helhet är Arvidssons recension bra just genom att balansera rapporteringen. Några saker tycker jag dock var lite otydliga och värda att diskutera.
Att Arvidsson menar att Ekberg och Guillou har likheter i personlighet kan jag nog hålla med om. Det är bra av Arvidsson att se det.
I andra stycket får jag intrycket att Arvidsson menar utan att direkt skriva det att en säkerhetstjänst måste stå utanför parlamentarisk kontroll för att vara effektiv. Jag känner inte till något konkret exempel från verkligheten i Sverige eller utomlands som demonstrerat det (snarast är det tvärtom både här och för andra myndigheter). Vidare bedömer jag det som en farlig idé:
Säkerhetstjänsten är ETT skydd av demokrati, pressfrihet och åsiktsfrihet.
Den kan inte ställa sig utanför medborgarnas kontroll.
Antag att medarbetare hos SvD idag kontrolleras av en säkerhetstjänst utanför parlamentarisk kontroll. Blir problemet lättare att se?
Arvidsson har nog rätt i att vi aldrig kommer få full klarhet i IB-affären och vilken verksamhet som egentligen skedde. Det samma gäller säkert diverse journalisters gamla kontakter med kalla krigets kommunister.
Även om historiens och branschens dimma ligger tjock såg vi nu att det trots allt finns saker att hitta. Allt vi fångar från den här tiden åtminstone när det gäller inflytelserika personer är viktigt och ska det finnas till efterhistorien börjar det bli dags att ta fram det nu.
Av vad som ännu är känt är dock Guillous KGB-kontakter en småsak jämfört med IB-affären. Även om jag bedömt hans uppgifter om sitt eget agerande och beteende som trovärdigt återstår ändå frågan om något viktigt finns dolt. Det diskuterades i följande inlägg:
Jan Guillous uppgifter om beteende och tidpunkter
1 Medalj till Svenska Dagbladet
Från inlägg två kan följande lyftas fram:
"Ännu viktigare känner jag efter tittade på hans självbiografi m.m. annan information mycket trygg i att han alltid fattar rätt beslut i situationer där en dominerande entitet förtrycker en annan om han uppfattat detta. Det kan jag också se att han gjorde för Sovjetunionen och det talar starkt för att det han säger i princip är korrekt. Fast det kanske också kan gå åt andra hållet när det gäller vänner m.m. om han uppfattar hot mot dom."
Egentligen kanske jag borde ta och gå ut och köpa en rulle vita papper, samla in all information, läsa böcker, artiklar m.m. av möjliga aktörer och göra tids-, emotionell läckageanalys o.s.v. kontra händelser. Men jag ligger efter med kommersiellt arbete och har inte tid. Dessutom är det ett för stort projekt som skulle bränna ut mig. Sådant arbete är vidare att föredra när det sker hos våra morgon- och kvällstidningar vilka har kvalitetskontroll och står skyddade.
Följande Arvidsson skriver håller jag med om är obehagligt:
"Hans triumfer inträffar när han lyckas få någon att ljuga sig fast, någon som han därefter med segrarens cyniska leende kan dra i smutsen, så många varv som möjligt."
Just det där tycker jag dock är mindre tydligt hos Guillou än hur svenskt debattklimat särskilt på nätet men även tidningarna sista två åren utvecklats. Det är något vi alla ska tänka på därför att det är lätt att hemfalla till sådant i alla situationer där starka känslor finns oavsett om de är seger-hybris, rädsla, avundsjuka eller tillfredställelse av att man kan skriva något riktigt elakt. När det sker sprider det sig lätt och skapar obehag i hela samhället.
Värdet Guillou givet bör slutligen för den som är ärlig mot sig själv vara svårt att undvika att se. Det oavsett om man tar hänsyn till IB-affären eller inte. Jag har svårt att tro att något så stort skulle kunna ligga dolt att det ens kan komma i närheten av att väga ner det.
