Jag har gjort en ganska intensiv insats senaste veckan med att sammanföra begrepp och svårare sätta även detaljer i allt. Det är ganska svårt därför helheten nu är både mycket praktiska koncept och algoritm-koncept respektive abstrakta övergripande idéer där jag vill ha det samlat i enkla principer underbyggda med referenser samlat även där det ännu inte varit gjort strukturerat. Jag hoppas väl i kväll börja föra ut det i en struktur (eller mer korrekt börja göra det del efter del som jag gjort kortfattade summeringar av).
Bland dessa summeringar jag gjort som slides i Google Document är kvaliteten på texten inte alltid den bästa utan är till för egen del för att inte glömma saker, ha många exempel gjorda med bilder och illustrationer o.s.v. En bit av det tänkte jag trots att det är obearbetat och rör en del som kanske inte tas med alls publicera här direkt därför att det ansluter till den akuta situationen i Libyen. Det hade kanske sagt mer att ta hela detta stycke men det är tämligen "obearbetat" och istället citeras en bit med ett för inlägget unikt tydliggörande.
I tidigare inlägg för Egypten diskuterade vi kort också hur personlighet associerad till pengar och makt kan agera och hur det kunde skapa möjligheter till förändring (att hitta via Stabilitet utan negativa bias med "blodbad" krävs).
Frågan är hur det översätter till Muammar al-Gaddafi? Det gör det inte i min modell. Vi kan ha olika drivkrafter där en eller flera kan dominera för en person. I Egypten handlade det "uppenbart" (en god kandidat) om abstrakta värden som aktivitet i orbitofrontala cortex för pengarna samlade och den hierarkiska makten. När det försvann eller innan blev mer omedelbart hotat (pengar frysta) var det en speciell händelse för Mubarak där saker behövde omvärderas och kortare i tiden minskade aktivitet relaterat till den värdering som fanns och han kan ha blivit lite förvirrad (nästan lite dement rent av).
För Muammar al-Gaddafi är drivkraften givetvis delvis detta. Men vi kan notera att han har ett mycket kraftigare behov av att understryka "cues" till det och från det förstår vi att han både är mer och mindre känslig för det. När det är fallet är risken - risk därför att när kapital och makt är mindre som känns tvunget att skydda med högre sannolikt är det personer svårare att hantera till konstruktiva lösningar - att förutom pengar och makt behövs striden för att saker och ting ska kännas riktigt bra.
"När de vunnit kan de visst bli härskare - ofta tämligen "irrationella" där kanske striden blivit att behålla makten - men mer troligt går de vidare till nästa strid. Jämför Muammar al-Gaddafi med Che Guevara för att ta ett i det första fallet en person som irrationellt kom att spela för att behålla makten men ändå inte någonsin klarade att undvika att gå in i andra till det ej relaterade konflikter (dennes förmåga att backa är styrka där en del aldrig klarar annat än att gå framåt eller stilla) och i det senare troligare en moralisk person som dock feltolkade information och situationer delvis genom den begränsande världsbilden (den politiska idéen i form av kommunismen associerades till den underlägsna sidan som gav stridshunger men var i det långa perspektivet samma sak som de diktaturer Che Guevara bekämpande genom att det inte inkluderade vad som var konkret långsiktigt värde oavsett ambitioner hos personer i kort tid d.v.s. frihet att styra och påverka vem som bestämmer över dig via metoder som inte inkluderar våld - i någon mening kan vi se varje konflikt annat än försvarande som inkluderar våld som irrationell och meningslös så länge den inte syftar till att öka demokrati därför att det är mekanismen i demokrati som i den långsiktiga tiden reducerar väpnade konflikter och våld) som de uppfattade gränsdragningarna i en begränsad tid där något känns viktigt att ske just nu medför."
Tydligare än i personliga anteckningar kan vi säga att kampen om makten som en av de primära motiverande drivkrafterna aldrig försvann för Muammar al-Gaddafi. Det räckte aldrig riktigt att styra Libyen utan han fick mer av diverse små helt irrationella konflikter han knappast själv riktigt kan han argumenterat som meningsfulla ens för sig själv.
I situationer som den i Libyen nu lever han upp. Han gillar striden. Han känner battle hunger. Det är ögonblicket som existerar där gårdag och morgondag inte är verkliga. Känslan och hur omvärlden och händelser värderas är jämförbar med situationer där vi slåss för överlevnad i en reducerad världsbild och endast ser vår motståndare som ex. i en duell med värja försöker döda oss.
Skillnaden här att känslan det ger Muammar al-Gaddafi är just angenäm. Pengar och makten räcker inte riktigt ensamt och han söker striden. Mekanismen generellt behöver hos människor inte alls vara negativ och kan göra att en person exempelvis först skapar ett stort företag eller gör en viktig upptäckt för att sedan känna sig uttråkad av det och gå vidare för att göra det igen. Några av världens bästa företagsledare är kraftiga i battle hunger.
Med Muammar al-Gaddafi i den situation han varit i med ensam makt blir det dock problematiskt särskilt genom att han själv kunnat addera faktorer som förstärker känsla av hybris som en stor kvinnlig livvakt, medaljer, folkmassor som jublar m.m. Den situationen är vad vi kan jämföra med vad som orsakar lika stora problem i finansvärlden när pengarna inte räcker utan striden för pengar i allt kortare tid krävs med växande högre och högre insatser för tillfredsställelse.
Så hur ska man lösa det problemet? Jag hade inget bra svar på det och har det knappast nu heller. Ekonomiska sanktioner har ingen effekt och är heller inte meningsfullt givet att landet är i uppror och Muammar al-Gaddafi kan praktiskt redan ha fallit även om han lär ställa till med problem innan han är död eller flytt.
En möjlighet är dock att utnyttja den världsbild som skapas i battle hunger. Vi kan jämföra med situationen beskriven för duellen. Det är fokus på en tydlig risk eller fara att slåss med.
Protesterande kommer här bilda en tydlig grupp. Separation i till verkligheten logiskt motsvarande grupper fungerar sämre. Det geografiska området där han befinner sig är också vad som är väldigt speciellt att försvara. Striden handlar om linjen runt det.
Där finns möjlighet till taktiska fördelar för motståndarna. Operationer och prioritet utanför detta är otydligare och även när det är viktigt vad som kommer fungera sämre om han själv leder striderna (och jag tror han gör det).
Att se motståndarna som en entitet är också felaktigt. Därmed är det troligt lättare att ta byggnad efter byggnad av betydelse i huvudstaden när de är geografiskt längre från Muammar al-Gaddafi och ännu mer så när aktivitet pågår i dennes närhet. Desto mer sådant vunnit ju tydligare blir förlusten för personerna runt om honom.
