Medan jag väntade på ett apotek läste jag Dagens Nyheter vilket var en trevlig upplevelse där jag återigen kan konstatera att tidningen inte är sämre 2010 än vad den var 2008 om något har kvaliteten ökat något. Det är som indikerat rörande effektiv organisation av information och människor att större organisation ofta kan vinna på att av och skära bort delar för att bygga om där personen och övriga resurser ofta ändå inte används effektivt.
Mer intressant hade vi en väldigt intressant kort analys av en känd tysk EU-politiker (som jag tråkigt nog inte kommer ihåg namnet på - det är en generell svårighet för mig att komma ihåg namn) men likväl tänkte jag kommentera några slutsatser han drar rörande dennes prediktioner om den säkerhetspolitiska och allmän politiska utvecklingen rörande relationerna mellan Kina och USA liksom risken för större väpnade konflikter i Asien.
Risken för att Kina ger sig in i större väpnade konflikter är verklig
Den övergripande tolkningen att Kina ej kommer bli våldsamt expansivt är bedömer jag tveksam. Det är rätt i det kontext som här ensamt bedöms d.v.s. större invasioner av länder vilket givetvis är vad som format författarens generations syn på världen rörande sannolikhet.
Dock är risken givet skadans storlek ändå är enorm. Även sannolikheten är låg är den inte obefintlig (jag bedömer risken för en stor konflikt som cirka 5% de kommande tre åren där ett sådant scenario diskuteras längre fram där en längre analys är refererad).
Kina är "energieffektivt" expansiva via spionage, ekonomiska "krigföring" och vapenexport
Världen är också mer komplex idag och det går att agera orättfärdigt expansivt via fler mekanismer där dessa varken är mindre verkliga eller oproblematiska.
Effektiva ekonomisk vapen gav Kina makt
Detta handlar dels om ekonomisk kontroll där vi redan idag har situationen att Kina har mer eller mindre slavarbetat sin egen befolkning underbetald för att samla valuta på hög som de utnyttjar för att utöva ekonomisk makt.
Problemet har varit verkligt både i påverkan på EU och USA där det dock knappast varit en farligt framgångsrik strategi. I USA hindras alla sådana systematiska försök från stor inverkan av att en stolthet över landets egna inflytande och en känsla av ansvar.
I EU har den olycksaliga splittringen (se t.ex. Kossan säger mu) mellan nationerna givetvis kanske möjliggjort viss påverkan där vi ju haft några länder som bugat för pengar men splittringen har kanske också skyddat mot inverkan.
Kina är extremt aggressiva över internet
Makt genom "krigföring" via andra metoder än pansarvagnar och soldater är också möjligt. Här för att återknyta till den risk jag pekat på många gånger (dels därför att angrepp är praktiskt möjliga och viktigare därför att detta för vår civilisation är det grundläggande vi ej klarar oss utan) är kraftförsörjningen en allvarlig risk där vi har en aktuell analys presenterad av Le Xie (Texas A&M University) vid IEEE SmartGridComm2010 där riskerna är lika aktuella i EU.
"If someone wanted to cause a blackout, spurious data about how much power is flowing could be used to fool grid operators into overloading parts of the grid, tripping generators and leading to cascading failures. Again, if the attackers were careful, the erroneous data would go unnoticed. A blackout could then occur before grid operators have the chance to correct for the problem."
Från: How to Hack the Power Grid for Fun and Profit, Technology review, Massachusetts Institute of Technology.
I flera länder i EU är mycket enklare angrepp med stor sannolikhet möjliga motsvarande den problematiken vi sett i bl.a. USA under 2009 (i USA har dock troligen risker på jämförbar nivå nu i stor utsträckning hanterats där de systematiska mekanismerna som Liu pekar på tar längre tid). Kvarstående problem är dock verkliga vilket är anledningen till att DOD vill ta ett utökat ansvar för säkerhet för alla kraftbolag verkande i USA. William J. Lynn III (U.S. Deputy Secretary of Defense) gav nyligen en sammanfattad bild av DOD:s arbete och vad de ser som nödvändigt framåt i Foreign Affairs (se Defending a new domain).
Lika verkligt är den risk han pekar på när det gäller spionage och särskilt företagsspionage:
"Modern information technology also increases the risk of industrial espionage and the theft of commercial information. Earlier this year, Google disclosed that it had lost intellectual property as a result of a sophisticated operation perpetrated against its corporate infrastructure, an operation that also targeted dozens of other companies. Although the threat to intellectual property is less dramatic than the threat to critical national infrastructure, it may be the most significant cyberthreat that the United States will face over the long term. Every year, an amount of intellectual property many times larger than all the intellectual property contained in the Library of Congress is stolen from networks maintained by U.S. businesses, universities, and government agencies."
Där har vi dessutom förutom den traditionella bilden kan se det som del av en offensiv politik för att bygga makt. Situationen på internet där kinesiska kommunistpartiet försöker censurera sina medborgare är ett exempel på ett möjligt område givet att organisation av information är mycket svårt och att endast stänga ute aktörer som Google med flera är inte effektivt om man inte kan erbjuda alternativ. Lynn uttrycker det så här:
"As military strength ultimately depends on economic vitality, sustained intellectual property losses could erode both the United States' military effectiveness and its competitiveness in the global economy."
Robert Bauers bild är också värdefull att lyfta fram därför att han har en troligt mycket god bild byggd både på hans erfarenhet tidigare i CIA och nu i kommersiella industri samt därför att han är allmänt mycket balanserad i åsikter där kan han kombinera flera perspektiv snarare än att vara likställd:
"'There is no such thing as cyber security…' he said. 'There is no defence against the Chinese. They are so into the American systems.
'The Chinese, what they are doing is sending intelligence officers to California to Google or whoever, on internships… and they are actually spying. No one is focusing on it. They know our systems.'"
Från: Wikileaks illustrates need for Information Ombudsman: ex-CIA Robert Baer
Förutom strömförsörjningen och företagsspionage finns givetvis många andra känsliga områden men dessa två är de viktiga. Företagsspionage är den kontinuerliga kostnaden och maktmedlet. Strömförsörjningen är det stora direkta hotet.
Kostnaden för komplexitet skiljer sig mellan olika organisatoriska delar
Vidare indikerar slutsatsen i artikeln om ett ej våldsamt expansionistiskt Kina att vad författaren föreställer sig är konflikter på nivå med Korea. Emellertid är sådant relativt där den större storleken på ett rikt Kina gör flera mindre konflikter möjliga.
Även som jag pekat på att kostnad för storlek föreligger vilket också tas upp i artikeln där författaren menar på att instabilitet i Kina gör sådant svårare är det resonemanget inte tillämpbart här därför att:
1. Precis som vi såg 2009 är nationalism en metod det kinesiska kommunistpartiet missbrukar för att försvåra åtgärder som verkar för demokrati. 2009 hetsade de upp fattiga hankineser till att ge sig ut för att bränna byggnader och misshandla diverse minoriteter för att därigenom flytta fokus bort från demokrati. Samma metod kan lika gärna tillämpas via krigföring. Här kan det minska komplexiteten den större organisationen Kina ger snarare än att öka den.
2. Kostnaden för komplexitet speglar inte Kina i dess helhet. Ekonomi hanteras ytterst hierarkiskt där enskilda städer, regioner och delar har stort eget ansvar. I armén föreligger heller inte kostnaderna på samma sätt genom att beslutsförmågan hos enskilda soldater reduceras ner och flyttas till befäl (ungefär som för myrorna diskuterat i Metabolism i myrstackar visar organisationers energiförbrukning).
Flexibiliteten i den ekonomiska delen försörjer det kinesiska kommunistpartiets övergripande struktur och armén.
Risken för ett stora och små asiatiska krig är konkret
Därigenom via båda mekanismerna är risken fortfarande verklig. Jag kan därför verkligen inte - särskilt givet den enorma risken det innebär - hålla det för osannolikt att en allmänt ökad instabilitet i Afghanistan, kombinerat med uppbyggd spänning mellan Indien och Kina, i en situation där Kina är oroligt och kinesiska kommunistpartiet vill hantera det via ökad nationalism kan leda till fullskaligt krig med Indien tidigare diskuterat i:
Risken för asiatiskt kärnvapenkrig är verklig
Kina blir allt mer aggressivt utrikespolitiskt
Vidare har vi en historik från 2008, 2009 och 2010 där Kina allt mer blir aggressivt i närområden. Det rör kontakterna med Japan men också alla länder de gränser till i Sydkinesiska havet.
Kina ser kanske ett ekonomiskt värde av detta område men det är också möjligt - rent av mycket troligt - att den kinesiska armén är extremt nationalistisk som en del av en allmän kultur för att hålla den på regimens sida och att kinesiska kommunistpartiet håller på att förlora kontrollen av armén.
Min bedömning redan 2009 var att kinesiska kommunistpartiet saknar alla praktiska möjlighet att arrestera eller byta ut höga befäl i armén. Vidare att dessa mer eller mindre själva styr över vilka ekonomiska resurser de får inom rimliga gränser och att bl.a. detta är en drivande faktor i rymdprogrammet respektive utbyggnaden i nya vapensystem helt meningslösa för skjuta ner den egna befolkningen i samband med oroligheter utan just är offensiva vapensystem.
PTSD påverkar politik i Kina såväl som Afrika
Ett systematiskt problem i bedömning av händelser är vidare att folk förutsätter att människor agerar planerat och rationellt. Det stämmer inte utan tvärtom är nästan alla (kanske alla) stora krig drivna av irrationellt beteende.
Andra världskriget är ett utmärkt exempel: Japan efter evigheter av isolering öppnade upp sig och blev paranoid. Hitler hade psykiatriska problem där det kanske var en kombination av PTSD från Första världskriget och vissa neuropsykiatriska problem associerade med schizofreni (men inte själva sjukdomen) och möjligen autism (d.v.s. stört uttryck av D2-receptorer) där det i kombination ger en väldigt underlig bild av världen samtidigt som reaktioner på hierarkiska mekanismer kan bli överdrivet störda (d.v.s. utrotningen av mindre befolkningsgrupper kanske gav motsvarande en belöning som att bli befodrad på arbetsplatsen) just i denna kombination (där det är annars tror jag varken ett problem för PTSD eller spektrumstörningen).
Högt uppsatta kinesiska militärer liksom personer i kinesiska kommunistpartiet kommer från generationer som utsattes för systematisk stress p.g.a. förtryck, tortyr m.m. som de antingen (ofta båda) utsattes för eller genomförde under mest välkända kulturrevolutionen men också innan och efteråt. Det gör att de bär på PTSD och associerade problem innebärande att de av och till reagerar väldigt irrationellt och fruktansvärt överreagerar på trivialiteter där de själva drivet fram problemet.
Riktiga slutsatser byggt på ett felaktigt resonemang
Rörande utvecklingen av relationer mellan USA och Kina tror jag att artikeln i princip har rätt i de två samlade slutsatsen. Låt oss först beakta dem innan vi diskuterar vad som för mig tycks vara feltolkningar som låg till grund för dem.
EU saknar utrikespolitiskt inflytande
Att EU är marginaliserad som utrikespolitisk aktör är en uppfattning jag delar. Det måste förändras därför att Kina och USA som ensamma väsentliga aktörer skapar en situation där internationell utrikespolitik blir snedvridet centrerad till Asien och Nordamerika.
Vidare har EU oerhört mycket att bidra med och det är också mycket gynnsamt för världen att USA och EU tar ett gemensamt ansvar för att balansera den kinesiska diktaturen.
Kina vräker in vapen i Afrika för att suga ut kontinenten
Där vi ju har ett enormt pågående problem i Afrika där de vräker in vapen till precis vem som helst i utbyte mot att få suga ut naturresurser utan hänsyn till befolkning eller miljö.
I princip har USA ensamma fått försöka hantera den situationen där EU inte tagit något ansvar trots att flera europeiska länder bär ett kollektivt ansvar för Afrikas problem som till stor del är orsakad av de enorma övergrepp dessa länder utsatte Afrika för.
Kina är en stormakt
Att Kina kommer vara en väsentlig stormakt är givet. Det är dom redan idag och har varit det från det ögonblick de öppnade upp sig mot omvärlden. Det ges direkt av deras enorma storlek.
För Kina handlade det bara att komma över den osäkerhet diktaturens övergrepp skapade och ge sig ut i världen för att se att de är stora och har mycket att bidra med.
Öppenhet och närhet mellan Kina och omvärlden har skapat stort värde
Det är också tydligt inte minst från när man följer forskning att den ökade kontakten bidragit med mycket oerhört positivt. Ett stort antal av de viktigaste studierna i de områden jag följer är resultatet av forskningsgrupper bestående både av kineser och amerikaner där det kan vara resultatet av delvis skilda perspektiv och erfarenhet (se diskussionen om kulturella avstånd).
Min åsikt på det allvarligaste är också att Kina inte bör isoleras. Det kan ha varit en möjlig strategi - kanske bättre - för några år sedan men det är inte längre ett alternativ. Idag behöver vi istället öka kontakterna än mer än idag. Det ger deras medborgare möjlighet att se att något bättre finns, att omvärlden inte är farlig och att Kina inte är unikt eller speciellt lika lite som Japan, USA, Sverige eller något annat land är det utan just att vi alla är människor vilket bör försvåra nationalism.
Det bör också leda till ökat välstånd både i Kina och omvärlden. Ökat välstånd gör folk mer avslappnade medan om du är hungrig är du mer villig att bege dig ut och kriga. Just detta är orsaken till varför jag pekade på att det kanske hade varit bättre att isolera Kina: hungern hade störtat regimen. Men en långsammare väg kan också visa sig vara bättre därför att snabba förändringar blir ofta våldsamma (Ryssland tycks ännu inte återhämtat sig från kombinationen av diktaturens förstörelse av befolkning och land, och den instabilitet som förändringen ledde till där vi fick en kraftig motreaktion i form av en kraftig rädsla för det kaos de då fick).
Nu blir USA snabbt mycket starkt
Den felaktiga slutsatsen ligger i hur balansen mellan USA och Kina kommer utvecklas samt i framställningen av idéen att Kina kanske blir den enda supermakten.
Det råder ingen tvekan om att 11 september fick en enorm påverkan på USA: inte minst psykiskt hos befolkningen och jag menar på det allvarligaste att det mer än kostnaden för krigen orsakade de ekonomiska problemen. Det börjar släppa nu bedömt från analys av amerikansk dagspress och andra liknande uttryck (dock inte nu 2010 gjort också från bloggar men predikterade utmärkt liksom 2008 och 2009 ungefär den ekonomiska utvecklingen jämförbart eller särskilt 2009 exceptionellt bättre än bedömning via metoder andra använder).
Amerikansk forskning accellerar chockerande snabbt
En effekt av detta är att USA är mycket mer positivt framåt i forskning och innovation. De inte bara gör mer utan i områden som jag följer ser jag snabba och mycket konkreta resultat som i flera områden nästan chockerat mig i den hastighet de nu presterar i. Kanske blev det extra stimulerat av att den kollektiva stressen nu börjar släppa?
Detta gäller bl.a. matematiska metoder (stort kommersiellt värde), neurovetenskap, praktiska modeller inom bildbehandling och kognition (ytterst värdefulla både för grundforskning liksom kommersiella tillämpningar i en lång rad områden) och kanske men mycket mer osäkert miljöteknik. Mindre viktigt men också ett resultat av det kan vi se en spegling av detta i vapenteknik och underrättelsetjänster rörande tillämpning av forskning, effektivisering och höjd på offentliga åtgärder.
Mycket litet av detta bedömer jag heller är resultatet av stimulanspaketen inom forskning. Jag är övertygad om att de kommer ge ett enormt värde där jag bedömer att det oftast i de områden jag följer är ytterst kompetenta investeringar som både skapar kunnigare medarbetare och intressanta plattformar att bygga vidare på men det lär ta några år innan det märks. Utan detta upplever jag är att de helt enkelt presterar mer på samma tid och med samma resurser.
USA diskuterar mer med varandra istället för att prata till varandra
Samma sak kan vi se för de större företag jag följer (där antalet dock numera är få givet att arbetet med min modell nu rör andra områden och nu lite försiktigt och sakta gått in i en implementationsfas för att realisera delar av den i mjukvara). De jag ännu följer investerade likartat under krisen men vad de presterar håller nu högre kvalitet och är mindre splittrat.
Lika intressant och tror jag speglar samma sak är de öppnare utåt med att dela idéer och prestationer där de tycks samarbeta mer med varandra, universitet, organisationer och statliga myndigheter. För stora organisationer - företag liksom länder - är effektivt samarbete kritiskt för att saker ska fungera (se Människans kreativitet och språk: 1.6. Organisationer). Mitt intryck är dessutom att de är bättre på det jämfört med åren efter 11 september (jag har ingen erfarenhet eller kunskap som gör att jag kan bedöma vad deras nivå var innan men skillnaden här är enorm).
Vi kan hantera Kina men vi behöver prata tydligt med klara budskap som inte förvirrar
Att relationen USA och Kina nödvändigtvis blir instabil är jag mindre säker på. Jag tror att givet 3.1. gäller att hanterar man kinesiska kommunistpartiet (och den ev. i allt praktiska militärdiktatur vi möjligen kan få 2011 eller 2012) rätt bör relationen vara tämligen konstant även om den ekonomiska utvecklingen i Kina fortsätter i samma eller rent av snabbare takt:
- Var alltid bestämd där vi inte ger upp något som de inte redan tagit: inte en meter land eller vatten ges utanför internationella organisationer för att hantera sådant.
- Reglera Kina där vi inte accepterar att de förstör världen på bekostnad av deras och vår befolkning d.v.s. inför miljöbeskattning av import från Kina (och generellt givetvis).
- Varken USA eller EU bör känna sig tvingade av att hantera importtullar via organ för det om motivet är säkerhetspolitiskt. D.v.s. om Kina fortsätter eller troligare accellerar förtryck av regioner på sätt vi inte kan acceptera bör importtullar införas. Internationellt samarbete är bra men det är meningslöst eller destruktivt om det sker på bekostnad av värde för världens befolkning.
- I symboliska realiseringar bör vi undvika att låta Kina vinna därför att det kan stimulera en olämplig nationalistisk kultur (d.v.s. det är t.ex. väldigt fel att en diktatur blir nästa land att igen landstiga på månen oavsett om besöken på månen i sig är irrationella).
Här kan vi också se att USA är väldigt motiverade även bland medborgarna. De söker upplever jag inte konflikt men backar heller inte. Vi kan också se att universitet, företag m.fl. (även om många undantag finns) tar ett ansvar. Le Xie tidigare refererad rörande säkerhetsfrågorna för kraftförsörjningen kan vi se som ett exempel på det liksom från samma universitet den användbara plattformen för att följa manipulering av Twitter:
Spåra Twitter-bomber och förtal på Twitter
Det är ingen åtminstone i USA som tänker låta Kina utöva asymmetrisk makt genom att hota fria diskussioner och åsiktsfrihet på nätet lika litet som att hota kraftförsörjningen. Vi står starka.
Jag bedömer därför att Kina kan hanteras oavsett om EU klarar av att lösa sina interna problem eller inte. USA kommer vara tillräckligt starkt. Men det är mycket bättre om EU lämnar sin mentala tungrullning och skär ner allt onödigt dökött som slöar ner organisationen: Det är mycket bättre både för oss i EU, Kinas befolkning, USA liksom resten av världen.
