En åldrad labrador kämpar sig upp

En åldrad labrador kämpar sig upp ännu en gång för att ta sitt ansvar för Hillary's väljare. Hans dröm om att äntligen få komma till veterinären har han troget skjutit på framtiden: Och sitt dåliga hjärta har han dunkat i gång två gånger genom att hoppa från sängen och landa på bröstkorgen. Han vet att framtiden han drömmer om får vänta till efter valet. "I am 7.5% in California." Och han vet att han är ett föredöme för nationens alla hundar - Att förstöra en hel hundras genom att visa att det är ok att slöa ner sig fullständigt är inte ett alternativ. Om Reuters undersökningen han beställt visar att det är rätt blir det dock vila på natten till valet efter den olycka han tänkt ut för prestera ut en halv-procent till åt matte.

Det är i alla fall vad den goda hunden hade presterat. Jag tvivlar på Hillary's hund presterade något alls här givet att jag behövde söka internet för att finna ut om hon hade en hund:

• Hillary Clinton’s Pets | Presidentialpetmuseum.com/

Jag hade förväntat mig mycket mer av en hund i familj till en presidentkandidat. Men jag antar att nivån allmänt gått ner sig över årtiondena p.g.a. skönhetsavel m.m. En procent-enhet nationellt utan hänsyn delstat kan jag tänka mig att den skulle klara med föga ansträngning. Så man blir lite illa berörd nästan här: Är den kanske Trump supporter?

Annat var det med "Obbes" hundar.. En av de sista konstverken deras hårda arbete i den snåriga amerikanska politiken motiverade till. Från (slug som Obama var tänker jag att han i god tid döpte hunden till Xi spekulerande på sin såväl som Kina Xi's politiska karriär: För att beroende på behov såväl kunna visa på samarbetsvillighet resp. kunna undervisa figurativt det omvända maktförhållanden utnyttjande hunden lite som en handdocka):

Dock att labradoren kan visa sig ha vissa värden. Behöver man illustrera den har jag en uppsättning labrador från mina tidiga konstverk i domän av hundar (jag hade tänkt mig att det projektet skulle avsluta med något motsvarande Disney's tolkning av Kiplings Djungelboken men det blev inte av att göra mer än några konceptuella kapitel - kvaliteten både i perspektiv från Kipling och Disney var dock mycket hög och sammantaget båda dimensionerna bättre än resp. - åtminstone om resten av boken resp. om filmen alls gjorts: Verkligen att många läsare med säkerhet grät när hundarna gav sig ut för fiska eller när Newfoundlands tiken åt upp sina valpar vilket jag avslutade projektet med varande själv så emotionellt känslig för kraftnivån på min hantverks-nivå att projektet därefter kändes så sorgligt - Vintern i Alaska kan vara hård).

Nå en av de första konceptskisserna av labradoren i dålig förminskning (det blev ej av att leta upp den större). Också - och egentligen från början - del av en serie experiment med fog av olika slag som förstärkare av upplevd perception (i mening av kontrast resp. och i vissa fall samt vissa tillstånd person en mer allmän noise förstärkning inducerande mer "predikterade" eller "gissade" egenskaper i bild så som ex. i dimma under känd fara eller troligen vanligare hos rent psykotiska personer).

Kontrollerande stavningen på whoring the dog föreslår Google sharing the dog. Kanske att den börjar bli lite mer sofistikerad i att begripa synonyma koncept och fraser. Google.com förstår nog sådant här med hundar och målgrupp: De indexerar ju både text och bild samtidigt som det är ett kommersiellt projekt som haft stor framgång indikerande på att kunskap från verksamhet kring sådant här nog finns. Korrekt också att föreslå det lite mer politiskt korrekta uttrycket oavsett vad man annars kallar det. De små komiska uttrycken man av och till uttråkad eller svårt melankolisk mått är nog förbi.

Terriers och Brukshundar: Ylande som funktion av distans och tid relativt samarbete

Det lätt intressanta rörande:

• Wolves’ Howling Linked To Social Structure, According To New Research Findings | International Business Times

Är parallellt andra egenskaper hos hundar (om än inte så vitt jag vetenskapligt kontrollerat men tror jag tämligen korrekt med starkt bias) är att:

• Våra vanliga bättre brukshundar samarbetar gärna nära föraren i tid och rum.
• "Jakthundar" när vi lämnar fågelhundar och liknande och mer avser ex. älghundar, terriers m.m. är avlade till att samarbeta på stort avstånd i tid och rum där en initial idé ges med stor frihet för hunden att själv lösa detaljerna (d.v.s. mindre hämta, gå vänster och höger exakt och mer jaga rätt på djuret ungefär på vilket sätt som helst nära nog).

Många upplever att brukshundar ylar mer och vill förklara det med att hundar som schäfer är närmare släkt med vargar.

Emellertid är det nog snarast så att de flesta hundar är benägna att yla i viss utsträckning (många oavsett ras tycks dock inte yla alls) men brukshundar (läs gärna schäfer) ylar närmare flock i tid och rum d.v.s. exempelvis när förare ankommande eller avvikande eller när tydligt repeterat associerad flock men boende annan plats en tid återförenas med del-flock hunden varit hos.

Våra utstuderade terriers (och tror jag mycket troligt svenska älghundar givet motsvarande tid och rum funktion men jag har aldrig vad jag minns ens mött en sådan) ylar emellertid istället när typisk förare och övrig flock är borta d.v.s. ej ankommande eller avvikande. Istället hälsar de på andra sätt men tenderar hellre att utelämna ylandet.

Vargarna kan göra både dock. Både yla tillsammans resp. rikta in sig på varandra på väg för att återförena en liten flock.

Själva studien har jag inte läst. I nyheten att en föreställning varit att ylandet uttrycker emotionell stress i negativ mening hos varg (snarare än hos hund där det nog av och till kan komma med separations-problem, tunga sönder mattor m.fl "separations-problem") är nog mest strunt:

"A new study conducted by international researchers suggests that wolf howling is more a signifier of high level emotional bonds between wolves than of emotional stress, as many researchers previously believed."

Indikerat motsvarar väl ungefär vad vi hade indikerat i hundböckerna på F21 kommer jag ihåg och ungefär uttryckt rörande orsakerna till tillsammans med instruktioner att skrika till dom att vara tysta när bevakningshundarna ibland ylande (och det var i nos-riktning nog mer tydligt att de ylade efter flocken de samarbetade med snarare än övriga hundar viss distans alltid var fallet för).

Och till det lagd reflektionen om brukshunden vs terriern. Även om god nog mängd saknas för den är jag tämligen säker på att jag har rätt. Prefernserna är antagligen just motsvarande egenskaper hos varg man avlat förstärkt hos resp. större grupp när det kommer till socialt samarbete.

Förövrigt finns det minst en tredje-grupp men jag är lite mer osäker på den. Mastiffer och andra mer avkopplat och lugna vakthundar mindre benägna att överreagera men tydliga i att kunna bevaka självständigt med stor tilltro till sig själva utan att behöva över-uttrycka intensitet så upphetsat som t.ex. schäfrar är samtidigt spatiellt mindre spontant rörliga för att istället hålla sig på tomten eller ungefär där ex. "får-flocken" håller till. De ylar till-varandra förskjutna i avstånd men egentligen med samma uppgift uttryckt på samma sätt tolkande - om vi köper värderings-metodken i det mer konkreta - för att uttrycka gemensam nöjdhet över att allt är lugnt. Jag har dock vilket begränsar quality assurance ordentligt sett bättre hur mastiffer tagande ett par handhundar samarbetar med samma bevakningscentralitet.

Bedömt närmast från anglo-saxernas "invasioner" / "folkförflyttningar" ändå borta i England snarare än deras asiatiska motsvarigheter i Nepal - Tibet med omgivning eller för den delen dom italienska fårhundarna på vägen därifrån till UK gäller att de uttrycker både mycket av egenskaperna hos terrier såväl som brukshunden. Samarbetade närmare än terriern men mycket självständigt "jagande" framför krigare till häst eller framför sköldmurarna för att bryta motståndaren.

Men det var väldigt länge sedan långt innan de sävligare mastifferna skogsvaktarna hade för att kasta ner tjuvskyttar. Och oavsett vad ofta uttryckt tror jag att den korrekta tolkningen i faktisk "pay-load" också rörande raser som i modern tid avlats för konflikt adderande bl.a. mastiff praktiskt huvudsakligen konvergerat till den faktor ofta över-bjudande den realiserade konflikten oavsett som latent hot eller skrämma slag på någon göra lite okynnes kanske inte överdrivet seriösa angrepp om människa säger ifrån så som pit-bullterriers med diverse varianter: Mycket muskel, en hel del energi men egentligen inte mer konflikt-avlade än jag tror var väsentligt mer över-uttryckt när mastiffen väl-nådde ändå fram till England. Jämför gärna med de få landsbyggds-mastiffer med mindre avstånd till riktiga rovdjur och fiender man kan hitta på vägen från Asien till Kina likt den tibetanska mastiffen som ofta (och tror jag med föga underbyggda fakta ses som den äldsta men troligt en av de äldsta: lugn och samarbetande med förare avslappnat med en gigantisk krigare med mer seriös medfödd förmåga att ta kroppen nära nog för att fälla en häst med krigare: en sådan seriöst kastande sig hanterar man inte lika lätt - inte lätt alls faktiskt och jag har sett de för sådana angrepp sämre schäfrarna hängande stående bort-tryckta från personer vilket är en mils-vid skillnad men jobbigt nog att ha armstryka för - som en pit-bullterrier förslöad av att hänga vid parkbänkarna hela dagarna).

D.v.s. pit är i mycket avlat för att se imponerad ut. Det fanns nog mer reellt i dem längre bak men idag tycks de väldigt vanliga preferenser vara att se breda ut också om det kommer för mycket för att bra klara ett gott hopp och fäll. Mycket efectos espiales - specialeffekt - i dem.