Carrier Strike Group 1: Socialt förtryck av småbåtarna ställer ledarskapet ifråga

2017-02-21

För mig - något av en stor människovän såväl som person med god förståelse av människans natur - känns det relevant att ifrågasätta hur bra egentligen ledarskapet för fungerar som del av dess större människoflocken. Vi ser ju i bilden nedan hur överdrivet föraren av den större båten där jag tänker att amiralen finns kör före de mindre båtarna som verkar uppleva sig tvingade att rent av hålla sig en bra bit bakom denna. Nu kanske jag tar fel men jag tänker att småbåtarna egentligen är mycket snabbare än den stora och säkert hade hunnit få mycket extra gjort om de kunnat åkt i förväg.



Ett mycket dominant beteende i mening av att den ansvariga känner behov av att ställa om allt här för att bekräfta en önskad självbild han inom sig ej känner är etablerad med från det skapad osäkerhet och ångest. Kanske hade det bara räckt om förarna för de mindre båtarna när amiralen fick sitt uppdrag hade tagit sig tid och berättat att de kände förtroende för honom.


Sedan här känns det ej trivialt att resonera om konkret "magnitud" antal, funktionell-bredd, "slagkraft" (om det är som jag fått för mig är en term man använder för "slagskepp") o.s.v. Förvisso är nu "stridsgruppen" här hiskligt stor. Jag är inte ens säker på att någon annan nation tillsammans kan sätta upp motsvarande. Vi kan också se flera funktioner här:


  • Fortsätta uttrycka sina upplevda rättigheter (så av dem tolkade med Kina menar annorlunda: Fascinerande nog råkade jag skriva fel i Google när jag försökte se ungefär i antal och rubrik det såg ut för Australien rörande nyheten resp. bakåt. Jag tyckte mig se för nu flera år sedan att Australien påverkades ej bra av hela situationen med Kina och deras expansiva idéer i mening att man kanske hade lyckats inducera ovilja att ifrågasätta det samma om behov uppstår. Men skrev south chinese sea - ett fel jag kan tänka mig att jag gjort andra gånger här också).
  • Ha beredskap för att Kina konkret också fler gånger (men kanske på högre effektnivå jämfört med ) kan försöka avhysa dem.
  • Minska risk för konflikt genom att avskräcka. Öka stabilitet i regionen och reducera risk för att länder känner sig tvingade till att göra saker man egentligen inte vill göra bara därför att Kina uppför sig oartigt och socialt instabilt (som kanske förväntat av ett internationellt ungt land med kortare erfarenhet av andra länder p.g.a. åren av isolering).

Samtidigt får vi anta att detta var förväntat. Jag tror ej man överraskat med storleken. Svårigheten för mig att känna att jag kan resonera om effektnivåer rörande sådana här vapen (jag väljer att abstrahera vapensystem, fartyg med sjöman, grupper av o.s.v. där vi ser dem mer jämförbart till nationens ledning vad kniven eller revolvern är till den enskilda individen). Själv hade jag här resonerat att det antagligen är bra att ta till (men kan ej bedöma om det är vad man gjort: det känns dock som väldigt många fartyg såväl som väldigt stora summor relativt vad Kina spenderat i vapen:fiera diverse strukturer, patrullering med flera ubåtar, samt vad nu mer man ej känner till om vi räknar kostnader för att shopa samma mängd vapen - emedan kostnaden för att göra resp. åtgärder känns som ej uppenbart hur jag kontrollerar men något att vid tillfälle följa upp allmänt vad för datakällor tillgängliga som ev. kan finnas - vissa inser man ju finns men tidsfördröjda så som diverse försäkrings- och ersättningssystem till personal inkl. pensioner av olika slag).