Från 1988 till 2011: Kaniner slaktar Grisar balanserande naturens dådlust-hungriga skådespel

Ingenting annat än värde finns att se när min kultur-generation låter sin historia, uppväxt och bakgrund skapa nya uttryck för konst och musik.

Från Samurai Warrior: The Battles of Usagi Yojimbo 1988:

Kanin bekämpar gris. Båda gående som människor.

Till Kung Fu Panda 2 2011:

Kanin och gris - båda "kultingar" - tränar motivation och färdighet inför framtida strider: Vad som kanske kan ge en mer lämpad symbol för motståndsrörelsen än den i första filmen övergödda pandan den lite dementa sköldpaddan fick för sig hade värde (jag har inte sett hela filmen än så för mig återstår det att få uppleva men åtminstone hopp om en krigisk kanin finns).

I vilken utsträckning - om alls - aktivitet skapad av emulerade motoriska rörelse-mönster via spegelneuroner den här formen "karate-filmer" - animerade eller inte - bidrar till revenue för film är inte helt lätt att objektivt kvantifiera. Men det tycks väl i alla fall inte orimligt att det är en aspekt av en större grupp värden upplevelsen av film kan bidra med. Kanske delvis en fråga om balans som funktion av i övrigt överuttryckt intensitet?