Vill vi tror jag helt relevant men lite komiskt jämföra de två formerna av överträning diskuterade i Fysikens små dimensioner och varför vi inte ser dem med den individuella människans personlighet kan vi kanske jämföra dem med olika typer av hippie-idéerr respektive autister.
I det första fallet har vi en tydligt feel-good idé där man huvudsakligen är nöjd med något enkelt därför att man ser en övergripande obestämbar mening. Väldigt harmoniskt men med föga rörelse. Det motsvarar den "religiösa överträningen" (behöver inte alls handla om just religion utan kan vara precis vad som helst) där man egentligen utan något konkret argument tror man hittat en universell sanning eller lag.
För autism har vi det överdrivna lokaliserade intresset i detaljer och sekvenser ofta utan någon lateral föreställning utanför det. Här har vi den ständiga meningslösa upprepning av strängteorien där denna hela tiden expanderas ut i matematiska sekvenser utan att någon koppling till verkligheten ännu i någon del varit möjlig att göra.
