Reportaget med en av kvinnorna som överlevt och låg på brandskadeavdelningen visade orsaken vilken reportaget i övrigt argumenterade var den generella faktorn (och jag ser ingen anledning att betvivla den):
- Efter att giftet sig misshandlades hon av sin svärmoder och mans syster.
- Just några möjligheter att få extern hjälp att komma ur den situationen fanns inte.
- Efter några år (om jag minns rätt) började hon missbruka opium. Även om det nu kan lindra depressiva symptom förutom ev. fysiskt smärta från misshandeln gäller ju vilket ej berördes i reportaget att opiater och opioder är notoriska för att orsaka kraftig depression i withdraw och också välkänt just för opium från den viktorianska tidens läkare (och poeter) depressiva symptom också när withdraw ej är fallet och dosering ger tillfredsställelse utanför att hindra withdraw.
- När defaitismen av den långa misshandeln, stängda dörrar att lämna situationen och mycket troligt även om ej berört i reportaget förstärkt många magnituder av opium ångesten tända hon eld på sig.
Det tog ofta månader innan kvinnorna vågade erkänna att de tänt eld på sig själva.
Defaitism och självmordsförsök går hand i hand. Defaitism kommer när hoppet försvinner. När försvinner hoppet? I depressiva symptom gäller det sjukliga d.v.s. vi behöver ej att använda resonemanget här utan det kan uppstå oavsett situation.
Undantaget depression gäller att samma samband kända från inlärning vi har i inlärningskurvan också gäller människan i övrigt. När du fallet tillräckligt många gånger på vägen till nödhjälpen att du bottnat ut inlärningskurvan reser du dig inte även om du bara är några hundra meter från att få hjälp.
P(n) = 1 - ( 1 - P(1) ) ( 1 - w )^(n-1)
, där w är inlärningsparametern och n >= 1. P(n) är sannolikheten att vi gör rätt respons.
När ingen riktig respons finns är kurvan på vägen till defaitism rörande skattning av sannolikheten vid försök n för defaitism i genomsnitt ett minus sannolikheten för att förutsättningarna hindrande en sund respons ska ändras.
Enligt samma samband inser vi att en positiv åtgärd som berördes rörande samma högst olämpliga desperation bland Tibets munkar är att hjälpa dem att börja vinna mycket mer där det är möjligt (se Att motverka "tända eld på sig själv" subkulturen: Positiva åtgärder). En mängd fler priser, uppmärksamhet m.m. i press, universitet o.s.v. tror jag uppfattas som delsegrar bättre uttryckt och kan reducera defaitismen.
"Through wood and dale the sacred river ran,
Then reached the caverns measureless to man,
And sank in tumult to a lifeless ocean:
And 'mid this tumult Kubla heard from far
Ancestral voices prophesying war!"
Kubla Khan
Samuel Taylor Coleridge
