Med ordentliga investerare i ryggen och med en flexibel kaparlicens seglar Margaret ner till Karibien på ett tungt bestyckat skepp med en gammal vän och buckanjär med sig för att introducera honom till friseglarna. Målet är att ena dem för att er än ta enskilda priser helst driva Spanjorerna från Panama (om jag minns rätt).
Det går inte dåligt utan lyckas i mycket. Men faller ändå slutligen av den vanliga kombinationen av mänsklig svaghet. Civilisationen och samhällsbygget mot något bättre med respekt för människan mer än att som spanjorerna förslava indianerna eller leva i den ociviliserande dynga buckanjärernas liv var.
Och ett fåtal sidor innan bokens absoluta slut möter vi Margaret när han återvänder till brohuvudet innan angreppet mot den spanska guld-driften i Panama besegrad senare än än de mindre skeppen han enade under sig p.g.a. av skador från striden:
Själva symbolen för den högre meningen: den lilla "stad" mer än bara hyddor som byggdes upp utan gemensamt skydd som byggdes runt fortet och de kanoner han tog i land från skeppet för att säkerställa lugnet mot den spanska djävulen.
"'So that's the end,' said Margaret to himself. He would not go ashore there. He could see the ruins of his city, a mass of fallen earth, a heap of ashes, a sprouting crop blases. He would never set foot there again. That dream had ended like the other, in savagery, in waste, in cruelty. He would let it end.
[...]
The key would be jungle again, the Indians would be savage again, the privateers would be plundering vagabonds again. The dream was over. All that he could do now was to proceed to Jamaica, to sell his goods there, before sailing for England a beaten man, threatened by the law."
Skadad, trött och deprimerad seglas han mot England. Konstrasten mot hans optimism när kom ner i det Karibiska vattnen och kunde skönja ankarplatsen buckanjärerna använde är stor.
Det här tror jag är uppbygglig läsning även om jag egentligen tvivlar på värdet i att reflektera sådant när man är närmare Margaret när han seglar hem än ner.
