Att inte överdriva ingrepp i Afrika - kort tyckt av mig i Nu behöver libyerna lösa Muammar al-Gaddafi problemet - är viktigt både i kris och ännu mer kontinuerligt oavsett situation. Det format för risker både av bias om hur man relaterat till väst från historien och det kan orsaka problematiska spänningar men mer verkande för Afrika skapar det bilden av att de klarar mindre än de faktiskt gör. Därav att hjälp är så mycket bättre i form av utbildning och stöd via Afrikanska organisationer.
Att stoppa angrepp med stridsplan är dock inte ett problem - icke flygzonen är säkert bra. Skillnaden i perspektiv är vad som avgör här där ingenting i situationen kommer skapa andra "cues" än att man fick hjälp. Att komma marscherande på marken skapar dock bara problem där ingen annat än direkt lidande direkt i den omedelbara tiden välkomnar det och där det över tiden går till en lätt kontinuerlig avsky troligt också representerande för den population dom personerna nu är ett stickprov av. Samtidigt är risken hög för att det skulle misslyckas rent praktiskt.
Ett lika stort problem som egentligen positivt motiverande operationer är de länder som agerar i Afrika på sätt som orsakar och förstärker problem fullt medvetna om det där målsättningen är så trivial som vanföreställningen att det faktiskt skulle ha ett större värde än den utökade handel som ett utvecklat Afrika skulle ge.
Kina petar i Afrikansk politiskt och för in stora mängder vapen. Om de ännu är ett större problem än Frankrike känns betydligt mer tveksamt. Få länder har och ännu färre fortsätter orsaka sådan skada i Afrika som Frankrike. Även om Frankrike och Kina visst varit delvis "konkurrerande" skulle det inte förvåna mig om de kommer hitta gemensamma nämnare - givet deras allmänt osmakliga inställning till Afrika - och "delar upp" sina "intresseområden".
Frankrike bedriver minst sagt skumma och helt säkert negativa relationer rörande bankverksamhet, industri och infrastruktur man närmast och bäst tolkar som en tvångsbeskattning i utbyte mot politiskt och tråkigt nog inte sällan mer praktiskt stöd till aktuella länders politiska ledning oavsett om den är demokratisk eller inte (faktisk har Frankrike här en preferens just för diktaturer).
Både Frankrike och Kina behöver inse att sådant är vad som kommer fram med tiden där vi nu ser en förändring. Jag tvivlar på att någon av dem kommer kunna fortsätta med så mycket dolt åren som kommer som tidigare. Uppmärksamhet kommer skada båda länderna ordentligt om tvivelaktiga och direkt omoraliskt osmaklig verksamhet fortsätter.
Rörande Libyen ska politiska ledare också vara försiktiga för vad som kan tolkas som stöd. Förutom mer konkreta moraliska frågor direkt relaterade till faktiska Libyen gäller att vi vet att association finns till finansiering av terrorism i flera fall. Det är inte vad jag menar alls otroligt att det kan visa sig att mer sådant finns som inte upptäckts. Jag är tämligen övertygad om att vilken politiker som helst i en demokrati som uttalar systematisk stöd för den nu fallande regimen kan få problem med att återväljas om det ex. kommer visa sig att regimen förde över pengar nödvändiga eller associerade till någon av de större terroristdåd vi haft de senaste cirka 10 åren.
Eller tar Frankrike ett globalt ansvar för att se till att terrorism inte finansieras av regimer som de för ögonblicket stöder i utbyte mot industrikontrakt och andel av nationalbudget? Och inkluderar det i så fall deras egen statsterrorism med allt från sprängningen av Rainbow Warrior till ett antal statskupper i Afrika. It's all to be found if not found.
