Här är en dikt jag skrev till en kvinnlig krönikör. Nu är det verkligen inte för en man att förolämpa en kvinna utan istället artigt uppmuntra. Därför lät jag bli att ta med skribentens namn.
Svart hår med en sensuell glidande spegel av silvrigt ljus
Starka ögon med en dold tunn tråd av röd smärta
Vandrande framåt med modiga steg och i stora rum ekande röst
Hennes avtryck i massornas tankar finns inte att mäta
Tankar alltid efter det födda och oftast redan i försvagning
Mod och motivation av ödet bortkastat på det meningslösa
Relaterat:
