Hur vi vet att palestinier och israeler är samma sorts människa

Ty man lär inte ha blandats med varandra om man geo-isolerats från varandra:

• Human and Neanderthal love affair is traced back to Israel, 55,000 years ago (2015-01-28) | The Washington Post

Korrigering: Även om jag när min hjärna hunnit ifatt sig själv att om de börjar gifta sig med varandra i större antal än jag utan statistik antog låg så är de förstås kanske ännu troligare samma sorts människa.

Vi får elegantare sortera dem som den sorts människa som bor i Israel och Palestina. Och hoppas någon moralisk föredömlig högre sanning i vad jag skrev kanske existerar utan att det bra framgår för mig i alla fall.

Israel - Palestina: Kerry prövar med erfarenhets orienterad utrikespolitik

Att kalla idag utrikespolitik nu - precis som vilket ämne - "erfaren" eller byggd på större kompetens är ofta nog riktigt oavsett år. Men vi ska inte glömma att gårdagens verklighet en gång var idag.

Mitt gillande och önskan att tagga följande som erfaren utrikespolitik är därför från mitt perspektiv en upplevelse av bättre byggd på vad vi idag vet snarare än kanske ta perspektiv för smalt men rimligt uppdaterat därifrån eller ha tids-lagg bakåt:

"The Obama administration is reassessing a year-long effort to broker peace between Israel and the Palestinians in light of 'unhelpful. actions by both sides this week, Secretary of State John F. Kerry warned Friday."

Och titeln Washington Post gav nyheten passar excellent in [Red. Med full närmast överdriven förståelse av effekt primacy från titel har fortsatt av vad vi läser. /HH]: Kerry: Peace talks need “reality check”.

Att ett problem ej är vad vi lyckats lösa bakåt trots upprepade försök är välkänd risk för att konkret sluta försöka resp. vänja sig vid att försöka ungefär på samma sätt (ex. att ta till vana att göra ett Camp Davids 2000: President Bill Clinton, Premiärminister Ehud Barak och Ordförande Yasser Arafat var tredje år).

Just 2000 Camp Davids repetition utan att tänka uppdaterat just nu är farligare. Därför att Camp Davids 2000 kom från verklighet där tidigare insatser börjat falla sönder. D.v.s. byggd på verklighet. Och kom att upplevas lyckat särskilt givet sönderfallet (vad vi korrekt inte ska vara rädda för att kalla vad det är: dålig organisation och/resp. miss-management från grupper associerade Palestina såväl Israel) innan.

Hur många år accepterande Barak och Arfat - eller om vi så vill prövade gång efter annan metoder byggda från accepterande av given konflikt-värld - innan de kom att göra ett seriösare försök? Om nu Israel resp. Palestinas ägare - medborgarna - inte förstår eller ids att nå lösning via nya metoder utan fortsätter samma strunt år efter år är samma problem att förvänta närmaste 50 åren som 50 år bakåt.

I en konkret mening lärde vi oss därmed att insatsen typen lyckades. Det är erfarenhet med värde och så klart värd att pröva för denna såväl andra problem igen. Men det klarade ej att lösa problemet och att hamna där man tror att det någonsin i sig är lösningen är problematiskt. Det var inte mer än en mötesform där vi tror jag hamnar närmare en verklig förbättring när vi ser problemets kommande lösning enligt:

• Möten och kontakter är bra både mellan politiker med formellt eller indirekt ansvar.
• Såväl mellan kulturbärare inom både entiteterna ex. d.v.s. religiöst värderade personer, ansikten från organisationer som gör viktiga insatser associerat en eller båda entiteterna.
• Förståelse av att framgång ej är en stor lösning nu eller längre fram i tiden (vad oavsett bortförklarande ingenting nu eller inte lätt att föreställa sig ganska snart fortgående förflyttat).
• Utan en lång serie av vad vi - med förståelse av föregående klarar att förstå som - framgångar avgränsande där vi kontinuerligt rör oss framåt.

Här förenklande jag verklighet till Israel resp. Palestina snarare än närmare dagens verklighet av större uppdelning för respektive: d.v.s. områden mer eller mindre utanför Israel mer Palestina men ändå inom Israel samt vad i Israel accepterande såväl som utvecklande det demokratiska systemet där resp. grupperingar vars trosföreställningar religiöst såväl som politiskt ligger närmare Iran's gröna-baskrar (förkärlek hos båda att marschera ut för att gapa och skrika meningslöst för problemlösning på gatorna kastande sten, brännande symboler m.m. hos vuxna kulturellt historiska atavistister).

Min förenkling är riktig när konkretiserad. Palestina måste orka fram till att klara att organisera ett funktionellt samhälle där man kan hantera vardagens problem såväl som att erbjuda medborgarna och omvärlden samma säkerhet vi ska förvänta och kräva av alla stater. Att söka hindra detta är irrationella dumheter något mer liggande hos palestinernas ansvariga men mycket nog hos Israel. Klarar man detta och jag kan för allt i världen där inte förstå varför stat ska föregå att man klarar organisationen i områdena innan det förenklar det hela processen genom att en politisk konvergens under ett demokratiskt system finns.

Indikerat rörande det omogna beteendet hos israeliska teokrater är viktigt. Samma problem finns bland palestinerna (och bra många andra konflikter runt om i världen). En del av lösningen av denna liksom andra gamla konflikter är att våga att acceptera omoget atavistiskt destruktivt beteende för vad det är och inse att det behöver vara del av en kontinuerlig förändring.

Något jag starkt vill föreslå många utanför området är att se sitt ansvar i att inte från gårdagen del av att skapa om samma problem jaga upp saker genom att räkna bort möjlighet till förändring till det positiva. Indikerade ständigt repeterade larmande om risker - sällan med få undantag utan något konkret nytt i faktisk information oftast från personer dessutom saknande etablerade seriösa kanaler för att uppdatera sig avseende riskbild - ökar risker för konkreta problem. Det stressar upp inblandade och det leder vanligen för människor oavsett situation till oftare realiserat våld. Varje sådan incident är ökad risk för nya incidenter.

Viktigt är absolut inte att inte se risker. Utan att rationellt se risker byggda på verklighet snarare än att ständigt måla upp gårdagen del av att skapa den igen. Omvärlden såväl som ansvariga (och i all verklighet är alla i Israel och Palestina ansvariga) behöver se att man faktiskt påverkar möjlighet och vad man säger, målar upp, konkret påverkar verkligheten nu såväl som morgondagen.

Utanför själva konflikten ska kulturellt associerade i eller utanför regionen p.s.s. inse att ständig ansvarlöshet såväl som konkretiserade atavistiska felbeslut påverkar hur hela världen ser inte bara på konkret ansvariga utan alla individer som kan taggas associerade etniskt, kulturellt eller geografiskt. Generaliseringen är ofta nog felaktig - emellertid är det heller inte för de som stör ut möjligheter inte fel att heller se dem för vad de är: i bästa fall ej meningsfulla (kognitivt eller av okunskap inte funktionella nog för de roller de mutat in åt sig) och ofta nog för konflikten såväl som världen allmänt destruktiva.

Vägen till Fred i Mellanöstern språkets bestämmare kan välja och hjälpas att välja

Mycket passande när jag nyligen kort nämnde något relaterat den större fallstudie jag aldrig gjorde - den kändes för stor, krävande viss budget rimligt krävande upplevde jag mycket mer än som oftast använda uteslutande webbens information antingen läst eller förändrad resp. i behovet att inte bara avbryta när annat tvingar bort mig utan ersättande resurs - aktuellt av att jag då som nu kan se vad den syftade åt uttrycker vad som saknas såg jag att den egenskap jag baserade värdet av koncepten på i konflikt-tyngda populationer ser ut att ha blivit ganska gediget bekråftad i studie mätande per individ precis publicerad i Plos one:

"We found that the PTSS group outperformed the control group, in terms of total points won as well as in percentage of participants reaching a performance criterion.

The PTSS group showed better performance on reward trials than the control group, with no difference on punishment trials."
[...]
"The current study observed facilitated learning in veterans with severe PTSD symptoms, in a task that used cognitively-based reward and punishment feedback. This facilitation was specifically attributable to better performance in the PTSS group than control group on reward-based trials."
[...]
"One interpretation of this finding is that those in the PTSS group interpreted the ambiguous no-feedback outcome as neutral (close to 0) while controls tended to weight it as more similar to reward (i.e., successful avoidance of punishment)."

Myers CE, Moustafa AA, Sheynin J, VanMeenen KM, Gilbertson MW, et al. (2013) Learning to Obtain Reward, but Not Avoid Punishment, Is Affected by Presence of PTSD Symptoms in Male Veterans: Empirical Data and Computational Model. PLoS ONE 8(8): e72508. doi:10.1371/journal.pone.0072508

I studien görs ett enkelt "spel" på dator där man kan lyckas och belönas i varje step eller misslyckas och förlora något resp. varken vinna värde eller förlora värde.

PTSS-gruppen presterar bättre än kontrollgrupp när belöning dominerar spelet. Här - ej berört i studien - väljer vi enkelt att förklara det med att mängden värde i belöningarna relativt tiden är större för dem. Reinforced learning drivs därför p.s.s. mer effektivt på den tid given.

Förlusten har istället sämre effekt på samma grupp. Och varför inte? När nu tillståndets natur såväl som spektrum av tillstånd med delvis liknande symtom gör att förlusten ej överraskar. Enklare jämför vi med depressiva tillstånd där negativa händelser såväl som ord förstärks onormalt. Ett sämre bastillstånd eller grundnivå återspeglande normalt är vad vi kan förenklat förklara det med. När negativt ska jämföras mot normalt där vi står just nu blir skillnaden väldigt stor därför att grundnivån av vårt upparbetade värde som kan balansera risk och kostnad är lägre.

Det kan få oss att tro att förlust skulle vara väldigt motiverande - och det kan det vara när vi lämnar det depressiva (vilket vi återkommer till) - men samtidigt gäller att förlusten är en fråga om att prediktera. Vad vi kan göra för att hindra d.v.s. bastillstånd resp. hur troligt det lyckas (och små strunt-saker egentligen som upplevs väldigt negativt är ju som strunt-saker vanliga och upplevelsen är här valutan vi räknar med). Så det är effektlöst oavsett hur korrekt prediktionen av att undvika att göra det är korrekt i att det blir plågsamt och oavsett vetskap om hur rationellt enkelt det kan vara.

Närmare PTSD-liknande tillstånd tycks en befintlig inlärning från extrema händelserymder p.s.s. drivna relativt tiden i värde och risk att det ger kraftfull inlärning i hårt gjorda optimeringar i hjärnan (förenklad förklaring här) för att möjligga göra väldigt effektiv kommunikation. Kanske också kombinerat med för situaionen andra mer fysiska skador på hjärnan.

Samtidigt kan nu prediktion av vår möjlighet att agera vara förändrad efter situationen. Våra hårt-inlärda prediktionen lär inte ändras lätt - och gör det heller inte generellt lätt hos någon långt nedanför vad som ska ses om ej-friskt - utan vi accepterar den värd vi lärt oss och som i inlärning från värde - kanske att vi överlevt - eller skapat i en befintlig värld med et smalt perspektiv i flocken vi växt upp i är given.

Vad vi predikterar som vi kan påverka går därför ut från den världen som kontext och tillstånd. Jämför med hur vi tolkar en politikers uttalande relaterat en fråga vi kan ngenting om eller vet ingenting om aktuellt föregående från vår upparbetade inlärning och syn på personen såväl somparti och/eller ideologi: i större eller mindre utsträckning.

Den låsta konflikten är icke-samtalande. Det är ett av dess mest karakteristiska drag. Därmed blir både positiv och negativ feedback reducerad. Konfliktpåverkan upparbetad ger att det ej på normalnivå kommer ses som att man lärt något av värde för att nå den punkten. Jämför med Tyskland före och under Andra världskriget med en stor andel av den vuxna befolkningen troligt kraftigt i PTSD efter Första världskriget: Du strider hela vägen. Förluster betyder aldrig jämförbart med vad värdet predikteras vinnande också väldigt begränsat jämfört med det ur ett normalt perspektiv.

Samtidigt är språk i positiv reward funktionell och kraftigare än normalt. Många välkända problem kommer med det och bl.a. väldigt vanliga bland krigsveterander (ex. missbruk- gambling n.n. som snabbare relativt tiden ger artifciella påslag på reward som blir än mer överdrivna). Fenomenet går förvisso att släcka ut via kraftiga belöningar men är när det prövats av självklara orsaker väldigt kontroversiellt och ej heller är det lätt att alltid bedöma om motiven ens varit sunda (en del mer uppmärksammade fall finns rörande peersoner frigivna från internering hos USA (eller på Kuba-basen) misstänkt för terrorismen eller ej accepterad motståndsrörelse användande eller organiserat illegalt där återvändande Saudiarabien hanterats ekonomiskt för att stabilisera vardag öveerdrivet enkel kanske).

Generellt kan man praktiskt utesluta allt som någonsin visat sig problematiskt om man söker utnyttja den förstärka inlärningen för att lära två stridande i låst konflikt att börja minska distanser och komma ifrån den långsamt över tiden. Vi kan också givet den mängd information vi idag har tillgång säga att vad som orsakar problem på nivåer att se som problem alltid är käda så länge vi undviker områden som mediciner, ovanliga örter, tekniker med också ytlig likhet propagana m.m. väldigt självklart och begränsar vår vertygsmängd till metoder motsvarande företeelser vanliga i populär-kultur i andra kulturer.

Också gäller här att den statistsika domänen är kritisk. Minns från tidigare förklaring att den relativa skillnaden är kritisk. Och faktiskt är det åtminstone när vi mäter och skattar populär-kultur i kontext reward-drivna tydligare under begränsad tid förändring av förändringen som just nu pågående.

Reward-värde går utmärkt att skatta via pris, efterfrågan, repeterat uttryck, affektivt språk när personer refererar till det m.m.

Därav att jag såg att det område i vårt kollektiva språk och våra symboler jag valde att kalla - efter de mest extrema uttrycken i förenklad rymd med mycket mer av andra komponenter adderande händelse-kontext och meningsfull kommunikation reducerad ch ofta nära nog med bara symbolen kvar - grceful cute.

Låt oss betrakta ett konstnärligt uttryck - ekonomiskt i den japanska kulturer såväl som internationellt ekonomiskt särskilt förr mycket värdefull - sådan stympning eller reduktion ner till nära nog endast symbol. Tarepanda i bilden kommer ej med teve-serie, id+e-värld runt om kring (mer än nära nog bara att han rullar och ligger ner och har en kamrat) - med vissa reservationer för att jag betraktade och gick igenom honom 2010 tror jag (troligen finns en mer gedigen dokumentation såväl som samling artifakter av honom i prylar-elektronik.blogspot.com (jag mycket nära nog helt haft för lösare anteckningar oftare närmare visuella eller i musik exempel på olika domäner - den som letar lär hitta om man går några år bakåt där förvrigt B. Obamas Hund Bo vi dsikuterat nyligen finns samlad 2009 tror jag med många fler foton) - mycket av de finare nyanserna i lösare ide-värld kommer når aldrig utanför Japan åtminstone när det handlar om just kraftigt reducerande symboler trots god business och jag avstår gärna just nu att behöva bästa fall hjälpligt tolkande japanskan med få-kunskaper även om Google Translate fungerar ganska bra till engelskan):

Här där syfte och mening är att konkret uttrycka ett verktyg vi kan se delvis saknas för att reducera problemet av några av vår världs mest problematiska konflikter kan vi korrekt och säkert förvänta oss att San-x välkomnar att Tarepanda används som exempel.

Egenskaper är trottöheten - den begränsade energin och ändå funktionell - en värld där saker ofta är ganska repeterat likartat inte alltid effektivt - inte alltid visande några tecken på någon positiv-förändring tröttande ut personen eller pandan. Att transformera vårt uttryck av det abstrakta koncept här som uttryckt av mig i text tydligare i känslor än andra abstraktioner ger oss vad det levererar en symbol och uttryck för vi kan till oss och få perspektiv till i en domän där artigt möjligt. I andra domäner mer konkret associerade orssak till trötthet behöver uttrycket eller perspektivet inte praktiskt eller socialt möjligt eller ens ha något anskte annat än dig själv.

Tarepanda kom ju när de över-konvergerade organisationerna samtidigt så spridda i konglomeratisk bredd började vackla under 1990-taket inledande den den trötta ekonomi fortfarande verklighet i Japan. Och under slutet av 1990-talet med kraftiga uppsägningar - ökande krav på medarbetarna att ställa om från livstidsanställning med samma hung man först anställdes inte sällan till pension. Med egenskaper hos honom från dom negativa sidorna både före (samma - samme) och under - utbrändhetens växande trötthet.

På samma sätt också bara via stympade symboler kan vi uttrycka mycket mer krigiska saker. Nordirland är en excellent domän för att få överblick av hur sådana kan ta sig uttryck. Effektiva exempel:

Ingenting är alltid för alla inte lägre än krigspropagandan i de affektiva och intensiva konflikterna där evigheter av hårt dragna linjer att vandra och fall ut från finns. Stor skönhet - kanske enklare att se i det fiktiva likt enormt framgångsrika Sagan om Ringen, Tolkien - i försvaret av Gondolin. Det är verklighet precis som hatet, smärtan och förändringarna av reward-inlärningens utgångspunkter som default.

Informationen - vårt kollektiva språk - representerar en del av denna inlärning. Ingen revolution blir fler och merän några enstaka i skogen innan du vunnit språket. På samma sätt kan felaktiga - gravt osunda, irrationella och självskadande vanföreställningar etableras i kultur genom att kollektivt språk övervintrande över generationer. Ett problem vi ser uttryck av i mord på familjemedlemmar därför att de önskar rätt att bestämma själva öveer det värde deras romantiska relationer kan innebära för dem såväö som andra. Eller religiös-fundamentalism. Eller irrationella iföreställningar att de ända verktyg fungerande för att bibehålla det lilla man har i en vardag oerhört trasig och problematiskt jämfört med vad vi ex. har här är att göra fortsatt just precis bara vad som i något litet fungerat i att avvärja en risk (vilket i sig inte behöver vara fel) eller om nu konflikten ytligt men i övrigt knappast verkligt vid sidan om symbolmeningen (oh därför heller inte i sig en enkel lösning) byggande lite hus för extra för att förstärka symbolens kontrast i den egna riktningen eller omvänt också välkänt föga rationellt av och till skjutande raketer på civila - två metoder som aldrig för med sig värde för någon i israel - Palestina konflikten.

Så varför kan vi inte delvis i derivatans derivata förändra kollektivt språk genom att introducera en större mängd symboler i gracefull cute? Kan det fungera? Som saker nu utvecklat sig sista åren vet jag nu säket att det tillför värde och gissningsvis här fullt mätbart också i domäner ej direkt mätande i det kollektiva språket med dess feedback. Jag trodde redan längre bak tidigt 2010 och 2009 i lugnare ej minns jag konkret skissat att det skulle vara så. Därav att jag numera av och till kan uppleva viss negativ valence associerat mig själv över att aldrig initierat den. Det är något konkret som sakns i regionen och det hade nog kunnat varit bra när förändringens vågrörelser började märkas lite varstans att addera in GC.

Det gäller ju särskilt just i kraftig förändring emergence - att måste vi ompröva våra befintliga hårda-föreställningar är det mycket lättare när vårt humör är sunt med den mesta inlärningen när ej relaterat risk och fara blir nedsatt ju sämre humöret är.

Och oavstt hur stor den upparbetade mängden pågående problem är gäller och mycket gediget användbart så i allt relaterat dessa förändringar i kollektivt språk: att i pågående är andra-derivatan kritisk för hur vi bedömer "dag två". Gör du 1000 otrevligheter dagligen i tio år betyder det mindre dagen efter den perioden i fortsatt sådan mängd mindre än en ny trevlighet (såväl som en mindre otrevlighet av någon annan främmande och väldigt ny).

"Language makes you see light in darkness. If you speak with someone new.

Listening to you speaking no matter though - even writing poems noone else reads - you make me see through fog.

Concrete indivudals never was the bigger value in mining language. The problem and risk of the moment always need to be handled but the value can never be bigger than reducing the problem on-going without the ever growing investment to handle instead a growing problem."

HH 2013

Vad mer här? Den verkligt intresserade i koncepten resp. domän education kan fundera på likheter mellan här diskuterat och behövet av att förstärka utbildning mer i intresse än pengar hps ungdom resp. förstärka de faktiska kreativa resultaten praktiskt användbara i return of investment. Skillnaden finns mycket mindre i abstrakt metoder och koncept. Och mer hur man realiserar det. Meed enklare koncept mindre seriöst reflekterade men ändå tror jag passande illustrerande den form av konkreta metoder man relativt lätt kan addera i stort antal utan större kostnad finns t.ex. Solution2VP: Vapenhandel finansierad med ad-hoc skapade konstverk (2013-08-09) diskuterande hur vi kan reducera mängden vapen i den i USA för att minska problem som olyckor, mord i vredesmod o.s.v.

Israel - Palestina: Bättre möjligheter till sunt lugn långsiktigt?

Att jag sedan flera månader "lätt" närmare min cyniska pool i personlighet kan ha medverkat till att jag missade att peka på att jag tror att Israel nu på ett helt annat sätt än tidigare de senaste tio åren (har ej följt på något sätt indikerande här innan) "potentiellt praktiskt-konstruktivt" intressanta att ha som motpart vid förhandlingar om "steg mot fred" i Mellan Östern.

Även om jag aldrig just gjorde något alls kring den fallstudie jag antagligen diskuterat här kort någon gång 2010 - 2012 fanns oavsett en orsak till att jag alls såg den som möjlig. Och även om en del steg ifrån det gick att se senare har det nog slagit tillbaka fortsatt också efter som detekterat sista samplingen av news providers fortgående under 2013.

Om just förhandlingarna i sig är det mest intressanta är jag kanske inte helt övertygad om. Jag skulle egentligen hellre se att man såg sådant som utgångspunkt till att etablera samarbeten kring sakfrågor man är mer övertygad om inte för enkelt misslyckas och som saknar emotionella laddade stakes. Och mer troligt funktionellt inte stressar allt till att få ner något stort på papper som några år sedan är bortglömt (jr President Clintons insatser).

Och når man inte fram till något så går man tillbaka till det igen med kanske sundare avgränsning. Därför jag tror saker är lite annorlunda nu kanske också när det gäller den palestinska sidan (även om det är mycket svårare för mig att säga något alls om därför att de märks väldigt dåligt bland news providers p.s.s. som de antagligen påverkas mycket mindre av den samlade världens news providers).

Att beräkna hälsa och militärkonflikt i pengar: II

Genom verklighetens "välsignelse" och "helvete" kan man ge det i förväg pedagogiskt talande exemplet till vem som helst som skulle argumentera att jag för resp. sida hade fel i . Från följande:

"Health officials said on Friday that a 20-year-old Palestinian was killed and nine others wounded in a clash with Israeli soldiers in the southeast Gaza Strip, testing the cease-fire between Hamas and Israel after wild celebrations here on Thursday."

Respektive:

"Maan, the Palestinian news agency, reported that a group of Palestinians went to Abassan, a border area east of the southern town of Khan Younis, on Friday to pray on their land, and ended up throwing stones at soldiers, who responded with gunfire."

Från: Israeli Troops Said to Kill Palestinian, Testing Cease-Fire

Direkt efter vapenvila att börja skjuta resp. kasta sten på den andra inser vi när det så systematiskt över tiden inbegripande så många av resp. nation gör att man svårligen kan argumentera för att den genomsnittliga personen där nere är är riktigt frisk i huvudet. Och det oavsett om denne är aktivt involverad eller inte. Medborgarens ansvar varken börjar eller sluta med att klaga och göra ingenting utan som historien lär oss skapas staten som ett värde för medborgarna genom deras engagemang och dom risker dom tar.

Antingen klarar resp. att komma till insikt och ta ansvar för att lösa sina egna problem. Eller blir problemen aldrig lösta och det oavsett hur mycket resp. med vänner överuttrycker gnäll över vad den andra gör, tänker göra och hur orättvist allt är. Ju mer de gnäller medan de skjuter och kastar sten på varandra som integral över tiden över visst relativt gränsvärde desto mindre lyssnar världen. Det är verkligen samma sak som med munkarna som tänder eld på sig själva:

• Tibets munkar måste sluta tända eld på sig själva
• Att motverka "tända eld på sig själv" subkulturen: Positiva åtgärder

Rörande den här konflikten bedömer jag också att det stör annat. Inte minst indikerat associerat samarbete rörande motivationsnivå Iran och Kina påverkande också Syrien. Sådant här med samtidighet tenderar att öka risken för mer "över" säkerhets-uppmärksamhet med övertolkning rörande ev. riktad motivation för förändring d.v.s. ledande till idéer om något illuminati-liknande ex. i något neo-konservativt hemligt brödraskap vilket kan öka risken för att vapen och kapital görs tillgängligt som hot mot befolkningen (realiserad risk flera gånger och kanske nu ev. igen nu förstärkt och emedan jag tidigare närmast skulle se effekten av sådan förändrings-inducerande trots motsatt syfte gäller det ej nu).

Problematiken med den här formen av långvariga konflikter är också i en helt annan dimension att säkerhetsapparater byggs upp för att prediktera problem. Samma form av lösningar är lätt att frestas att utnyttja också för inom business intelligens genom att man börjar se det egna landets ekonomi som en nationell säkerhetsfråga. Det i sig som konkret verklighet är dock en direkt motiverande faktor för att lösa problemen. Emedan krigföring m.m. har väldigt lågt internationellt juridisk möjlighet att hantera kännbart (till och med reglerna runt brott mot mänskligheten trots alla lyften efter Bosnien att så inte skulle bli fallet är tomma) gäller det samma inte ex. företagsspioneri.

Innan man ev. hamnar i en situation att detta blir verklighet (om man nu inte redan nått dit vilket en del pekar på) tror jag verkligen både Israel eller Palestiner vinner på att se till att lösa den här frågan med seriöst engagemang. Jag tror också att dom kommer klara detta och att dynamiken generellt i Libyen, Marocko, Syrien m.m. kanske hjälper till och att man under 2013 når en seriös lösning implementerad.

I have spoken.

Att beräkna hälsa och militärkonflikt i pengar

I en fortsättning på Ontologiska problem II: När vi tror att vi kan definiera världen kan vi illustrera en också viktig rationell sida av mätvärden som ligger närmare hjärnans belöningsdimensioner än våra rationella ontologier.

Ett viktigt värde med evidensbaserad medicin är givetvis att ge möjlighet till systematisk kvalitetsuppföljning där betalande part - i Sverige stat, kommun, landsting - och dessas ägarna d.v.s. vi kan se att patienter fått den behandling man kan förvänta sig. En till sida - som man kan argumentera är exakt den samma - är att göra möjligt att bedriva vård som man vet ungefär vad den kommer kosta. Utan det skenar kostnaderna snabbt med resultatet att man inte kan klara att leverera behandling där det är mest kostnadseffektivt. För den kostnadseffektiva organisationen måste man ju veta vad saker och kostar och vilket värde de levererar.

Samma sak gäller givetvis också försvarspolitik. I den långsiktiga politiken är det oerhört komplexa frågor att söka uppskatta. Men i snabbare händelser kan man visst göra ett försök till rimlighetsuppskattning. Det vore därför tror jag mycket välkommet för Israels medborgare om man publicerar de faktiska kostnaderna för den senaste väpnade insatsen och vad den aktuella räntesatsen är för kapitalet och vilka man lånat upp pengarna från och hur man ska göra om några månader om man inte klarar att låna upp det resterande så att säga. Sedan kan medborgarna titta på kostnaden, jämföra med hur liknande strategier fungerar de senaste tio till trettio åren och fundera vilka andra tänkbara strategier som kan finnas som inte kostar lika mycket pengar. Samma sak gäller givetvis också de palestinska områdena men en viktig skillnad är att Israel har en tydlig budget kring dom här frågorna där stort utrymme utan att faktiska kostnader påverkas oavsett andra prioritering där mycket hade kunnat gjorts de senaste åren (och åren som kommer) man struntat i.

Förvisso ett utmärkt argument för kanske mer objektivt balanserade parter som söker medla åtminstone om de samtidigt kan påverka parternas möjligheter att låna pengar och till vilken kostnad det sker. Men Israel ska inte längre förvänta sig att de kan hitta finansiering lika enkelt åren som kommer. Det finns inte längre pengar givna i förväg oavsett om man struntar i all rimlighet. Världen har vad vi kanske kan uttrycka som en viss valutabrist. De som har gott inflöde har tenderat att ha bra ekonomi (också mindre beroende export) medan övriga kan behöva låna hårt medan ekonomin har tenderat att gå sämre.

Nu tror jag knappast att det är fel att se båda Israel och de palestinska områdena med medborgare som traumatiserade efter den långa konflikten vilket knappast alltid gör parterna särskilt rationella. Om vi så vill behöver omvärlden därför av och till hjälpa till. Men som med pengarna har jag en stark känsla att omvärlden konkret tröttnar för varje år som går. Medborgarna både Israel och de palestinska områdena måste börja ta ansvar själva för att lösa sina problem. I Israel via val och förhoppningsvis så också i Palestina men om inte så behöver man bygga upp en stat p.s.s. många andra länder gjort genom historien där man behöver med att från folket införa gemensamma strukturer i form av inte minst polis för att hantera primärt terrorism vilket är områdets huvudsakliga problem-skapare. Det finns en lat attityd hos båda parter i dom här konflikterna där man antingen gnäller eller överreagerar eller både uttalar sig och agerar direkt irrationellt.

Inser man aldrig att man behöver själv måste lösa dom här problemen blir dom heller aldrig lösta. Det handlar inte om ett propaganda krig eller att skapa karriärvägar som fundamentalist eller militär utan om att skapa en i bästa fall dräglig tillvaro i Mellanöstern. Här kan alla lära mycket av Libyen. Där kan vi se ansvar och förmåga hos medborgarna.

Ska jag vara ärlig och jag vet att det retar många som vet säkert att det är en part eller en annan som orsakar problemen men för mig är det svårt som (för mig i alla fall) att som inte direkt emotionellt engagerad låta bli att se på både Israeler och Palestiner som i praktisk politik mentalt begränsade (idioter om vi så vill). En känsla jag har är också att både Europa och USA vinner ju mer man lämnar Israel och Palestina i fred oavsett om det handlar om handel, samarbeten och inte minst varje typ politisk fråga. Ingen av dom känns politisk ansvarstagande i någon civiliserad mening.

Och när det gäller deras företag ska vi alla komma ihåg varningen som "läckte" från CIA inte minst relevant rörande Checkpoint vars produkter för brandväggar på privat- och företagsmarknaden är vad man bäst helt undviker.

Energieffektivitet viktigt i politik, ekonomi och försvar: Clinton når förändring till låg kostnad i människoliv, pengar och miljö

Secretary of State Clinton är inte sällan - kanske oftare än vanligt för en amerikansk utrikesminister - levererande när det är viktigt. Det senaste exemplet är vapenvilan mellan Israel och Palestina (saknas en stat har medborgarna mindre långsiktig motivation att bibehålla den stabilitet Israel bäst behöver som motpart i förhandlingar): Gaza conflict: ceasefire announced in Cairo – live updates (The Guardian).

Uppgifterna om att hon inte blir kvar länge till (tror hon indikerade det första gången tredje kvartalet 2011?) är mycket troligt en sämre väg än vem som helst istället för henne. Hon har presterat bra och är inarbetad.

Jag tror säkert också kongressen oavsett parti kan se hennes värde oberoende av vad man anser om övergripande utrikespolitik. Ett värde i dimensioner för hur man bedömer resultat är inte minst att hon är energieffektiv.

Värdet av energieffektivitet ska inte underskattas och är som faktor vad President Obama oavsett område gärna får prioritera mer oavsett om det handlar om kostnad i lånande pengar, USA:s energiförluster i elnäten och ännu ineffektiv industri och vad som ännu inte alls prioriterats av honom eller tidigare presidenter: ett energieffektivare försvar. När nu försvaret troligt ska öka besparingarna en bit till kan man för bästa optimering av tiden man lägger på hela den biten också reducera och förändra vapensystem som onödigt utan i slagkraft adderat värde belastar miljön via utsläpp (ex. kylmedel vid landning av stridsflyg där enligt en ej bekräftad uppgift 2008 tror jag inhämtad under ett samtal på en PUB i Uppsala med en man jag inte kände är vad också Sverige kan förbättra sig på representerande ej obetydliga mängder av klor-fluor-karboner som ev. ej räknas med i någon nationell statistik på korrekt sätt relaterat domäner som Libyen insatsen är exempel på).

Energieffektivt kan ske genom kunskap, innovation och vettiga organisationer med duktiga medarbetare. Det är den ändå vägen möjlig för USA såväl som Sverige långsiktigt. För demokratier är energieffektivt genom att suga upp landsbyggsbefolkning man betalar 1000 - 2000 kr per månad till och utnyttjar utan hänsyn arbetsskador eller andra människovärden ej en väg för varken stat eller företag. Inte heller fungerar det i längden att belasta miljön orimligt (situationen för miljön ser dock bättre ut nu än på länge: att tillväxten av ozon-hålet bromsat är resultatet av en enorm politisk insats under många år och en minst lika viktig prestation som den världen står inför när det gäller växthusgaser).

Ett värde hos Secretary of State Clinton kopplat till det energieffektiva är inte bara kunskap och förmåga byggt under många år i det politiska arbetet utan också att hon klarar att tala tydligt. Mycket lite i den här domänen är lika användbart för att nå inte bara energieffektiva lösningar utan lösningar som att klara att tala så att folk inte bara lyssnar för syns skull utan att man faktiskt uppnår något.

En "känsla" jag fick under President Obama's första period (i samband med Libyen) var att de kanske inte alltid kom riktigt överrens. Eventuellt att President Obama haft hög prioritet inrikespolitik. Värdet President Obama att kunna prioritera inrikespolitik relaterat budget-nedskärningar och skatt resp. Kina-frågan medan Urikesminister Clinton levererar särskilt i Mellanöstern bör dock vara högst verkligt.

Lämnar hon nu posten som utrikesminister och ej pensioneras skulle jag gärna se henne som generalsekreterare för FN. Nuvarande generalsekreteraren har levererat många nödvändiga världen i förändring av organisationen och medarbetarnas ofta direkt osunda inställning till kostnader, arbetstid m.m. Samtidigt vet vi ju att förändring av organisationer vanligen när man närmar sig slutet av det kräver ledarbyte igen. Det kommer med en del oönskade bieffekter att effektivisera en organisation. Om ett eller ett par tre år kanske det kunde passa Madam Clinton.