Men så fint "deplorable" måste kännas för dom spansk-språkiga väljarna

I en bättre värld hade hudfärg inte handlat om huden så mycket om vem vi är och vad vi väljer att vara, och jag och säkert många med mig hade kunnat kalla oss afro-svenskar utan att mindre människor såväl andra infödda för ytligt folk upplevt "vita-svenskar" så som många afrika-födda eller släktande färgade (inte sällan bra mycket sämre färgade än jag: Riktigt slappt lata i sitt engagemang för hem kontinenten där jag ofta nog vågar säga att oavsett hur "falskt" färgad man kan påstå mig vara så tycks jag gjort mer för kontinenten - Inte olikt mina insatser åren jag var feminist).

Givet det förtryck så många (eller jag åtminstone tänker jag om det framgick visuellt att jag är färgad) möter färgade eller därför att de broderligt accepterande samma premisser i förtryck väljer att bli afro-svensk kan man inte annat än uttrycka beundran när någon klarar att uttrycka empati med de förtryckta folken - att man är en av dem - utan att det upplevs provocerande. Vilka engagerade samtal om fackförening och det demokratiska partiet såväl som mexikansk kultur i köket med kökspersonalen under timmar av hårt lärande har inte krävts för att Madam Clinton så cross-cultural aware klarar att tala såväl till USA's sämre red-neck-folk till rätta samtidigt som hon räcker ut en hand till USA's nya mexikanska arbetarklass som modigt räddade USA när the rednecks slappa arbetsmoral och låga innovativa engagemang tog nationen till kris. Sådant man vinner val på att inse.

"From Late Latin dēplōrābilis, equivalent to deplorar +‎ -able.

Adjective
deplorable m, f ‎(plural deplorables)

deplorable"

Från: Deplorable | Wiktionary

Dessutom väldigt pedagogiskt för alla har engelskans deplorable två sense i Wiktionary. Vi både fördömer men kan också tycka lite syn om målet för emotionell-payload i ordet. På så sätt förstår publiken att det inte är rätt att tycka Trump är cool bara för att han är:

"Deserving strong condemnation; shockingly bad."

Tvärt om är det mest syn om honon såväl hans väljare:

"To be felt sorrow for; worthy of compassion.

He is a deplorable boy, frequently being beaten by his parents.‎"

Verkligen sådant som ger ett djup som får den man riktar sig mot att reflektera över sig själv. Både fördömande och så att Fröken (tant) Clinton lite som när dom gick i skolan (säkert en association förstärkande den lärande effekten). Är det bara fördömande åt något av uttryck för reduktion do:ability förutom själva ogillandet av done-gjort så att säga kan ju folk bli så upprörande.

Sådan här elegant - nästan vacker - förmåga i orden saknar man fullständigt hos Trump. Det här måste ju vara värt en tre - fyra procent-enheter betraktat hela nationen utan viktning geo-association eller ens möjlighet att rösta: Taget tillsammans små-saker - om än mindre - på samma tema över tiden bakåt någon månad eller tre. Verkligen den nivå man kan förvänta av något som trädde fram och "mutade" in president-kandidat posten - tagande på sig ansvaret att hantera den problematik det ökade rashat och våld en upplevt rasistiskt president skulle föra med sig i USA. Verkligen att alla som tycker att Clinton gjort ett riktigt slappt arbete har fel: Deplorable folk som tycker så.

Nå det känns på sin plats ändå att säga att oavsett hur deplorable Trump är i Madam Clintons är han ändå man (och det säger jag som feminist). Det tycker jag är värt mycket hur man än vrider och vänder på orden eller nyttjar skumma cross-cultural begrepp blandande engelska och spanska.

Åtminstone jag välkomnar hans kommande seger in i Vita huset: Det är som jag sagt många gånger genom åren - redan när jag tittade på hans dokusåpa Baren - att få personer kan man lära så mycket av. Trump är nästan lika mycket man som Putin: Om än tillsynes jämn långa (men 2 m hög känns det ibland som jag approximerar mer än andra) är ju Putin ändå mer man. Vi har ju sett honom såväl åka terrängmotorcykel, rida, slåss med svärd m.m. medan Trump så vitt jag vet håller sig till golf. I muskelkraft får man förövrigt nästan sätta Trump efter President Xi också.

Nå stora män alla tre. Och jag kan inte mer än hoppas att Trumps väg till Vita huset ska inspirera mig att bli EU's Putin, Trump eller Xi. Fokus och vilja kan kanske egentligen nå långt. Egentligen borde jag sätta som mål att få det gjort själv i EU även om en fjärde person bryter den historiska elegans - vad Putin under sin medelålder i KGB kanske hade uttryckt som historisk determinism i uppsats inför någon befordran - triumviratet annars ger oss:

• Crassus: Fullständigt gigantiskt rik.
• Caesar: Den tills mördad tillsynes pedantiskt noga och korrekt i maktspelet trots enorma insatser. Men inte med alltid god tillgång till kassa trots stora - ibland riktigt stora - utbetalningar i mutor och andra kostnader på sin resa till total makt. Riktigt ansträngd brist på kassa av och till. En till likhet är kanske det vågat lätt "vulgära" utan att riktigt ta hela steget ut i något riktigt kontroversiellt som incidenten med dom färgade skjortärmarna antyder något om - lite av "smyg" revolutionär eller kanske hippie - bär också något av Xi's motiverade önskan att ses i mitten utan att det riktigt uttrycks mer än i nivå här.
• Pompejus Magnum: Generalen av gårdagen. Allmänt erkänt som mycket framgångsrik i den militära strategin. Men vid tiden för när triumviratet faller samman dessvärre åldrad.

Överst Trump kanske, på plats två Xi, och sist men inte minst Putin som ju förövrigt nyligen besökte Syrien som Pompejus bedrev framgångsrik krigföring i (och längre bak i historien del av Egypten som Pompejus kom att söka tillflykt i efter att Caesar besegrat honom: Egyptierna mördade honom i ett terroristdåd).

Verkligen att vi alla i tider som dessa kan vinna på att minnas Lasswells arbeten formade av Kalla Kriget under de tidigaste åren med ännu sunt minne av Andra Världskriget:

• Power and Personality, Lasswell, 1948.
• Perspektiv Lasswell i Aljazeera: "The end of China's soft power?" Apropå soft power: Kommer brutalisera från Brutus?
• Ryssland penetrerad underifrån: Svenskt kultur-medveten skildring av ett samtal med ett pågående uppblåst Ryssland

Ändå med sådana förebilder skulle jag skämmas om jag inte lovade även om jag kanske inte orkar börja att om tio år ska jag kunna skriva:

Entering the raw EU Power centrifuge - How you not can become president any longer. By the Great father of Europe and our grand new Territories we all feel pride fighting for.

För att muntra upp och inspirera alla mina 200-miljoner (eller hur många vi nu är) europeiska barn till nya stordåd på slagfältet.

Energieffektivitet viktigt i politik, ekonomi och försvar: Clinton når förändring till låg kostnad i människoliv, pengar och miljö

Secretary of State Clinton är inte sällan - kanske oftare än vanligt för en amerikansk utrikesminister - levererande när det är viktigt. Det senaste exemplet är vapenvilan mellan Israel och Palestina (saknas en stat har medborgarna mindre långsiktig motivation att bibehålla den stabilitet Israel bäst behöver som motpart i förhandlingar): Gaza conflict: ceasefire announced in Cairo – live updates (The Guardian).

Uppgifterna om att hon inte blir kvar länge till (tror hon indikerade det första gången tredje kvartalet 2011?) är mycket troligt en sämre väg än vem som helst istället för henne. Hon har presterat bra och är inarbetad.

Jag tror säkert också kongressen oavsett parti kan se hennes värde oberoende av vad man anser om övergripande utrikespolitik. Ett värde i dimensioner för hur man bedömer resultat är inte minst att hon är energieffektiv.

Värdet av energieffektivitet ska inte underskattas och är som faktor vad President Obama oavsett område gärna får prioritera mer oavsett om det handlar om kostnad i lånande pengar, USA:s energiförluster i elnäten och ännu ineffektiv industri och vad som ännu inte alls prioriterats av honom eller tidigare presidenter: ett energieffektivare försvar. När nu försvaret troligt ska öka besparingarna en bit till kan man för bästa optimering av tiden man lägger på hela den biten också reducera och förändra vapensystem som onödigt utan i slagkraft adderat värde belastar miljön via utsläpp (ex. kylmedel vid landning av stridsflyg där enligt en ej bekräftad uppgift 2008 tror jag inhämtad under ett samtal på en PUB i Uppsala med en man jag inte kände är vad också Sverige kan förbättra sig på representerande ej obetydliga mängder av klor-fluor-karboner som ev. ej räknas med i någon nationell statistik på korrekt sätt relaterat domäner som Libyen insatsen är exempel på).

Energieffektivt kan ske genom kunskap, innovation och vettiga organisationer med duktiga medarbetare. Det är den ändå vägen möjlig för USA såväl som Sverige långsiktigt. För demokratier är energieffektivt genom att suga upp landsbyggsbefolkning man betalar 1000 - 2000 kr per månad till och utnyttjar utan hänsyn arbetsskador eller andra människovärden ej en väg för varken stat eller företag. Inte heller fungerar det i längden att belasta miljön orimligt (situationen för miljön ser dock bättre ut nu än på länge: att tillväxten av ozon-hålet bromsat är resultatet av en enorm politisk insats under många år och en minst lika viktig prestation som den världen står inför när det gäller växthusgaser).

Ett värde hos Secretary of State Clinton kopplat till det energieffektiva är inte bara kunskap och förmåga byggt under många år i det politiska arbetet utan också att hon klarar att tala tydligt. Mycket lite i den här domänen är lika användbart för att nå inte bara energieffektiva lösningar utan lösningar som att klara att tala så att folk inte bara lyssnar för syns skull utan att man faktiskt uppnår något.

En "känsla" jag fick under President Obama's första period (i samband med Libyen) var att de kanske inte alltid kom riktigt överrens. Eventuellt att President Obama haft hög prioritet inrikespolitik. Värdet President Obama att kunna prioritera inrikespolitik relaterat budget-nedskärningar och skatt resp. Kina-frågan medan Urikesminister Clinton levererar särskilt i Mellanöstern bör dock vara högst verkligt.

Lämnar hon nu posten som utrikesminister och ej pensioneras skulle jag gärna se henne som generalsekreterare för FN. Nuvarande generalsekreteraren har levererat många nödvändiga världen i förändring av organisationen och medarbetarnas ofta direkt osunda inställning till kostnader, arbetstid m.m. Samtidigt vet vi ju att förändring av organisationer vanligen när man närmar sig slutet av det kräver ledarbyte igen. Det kommer med en del oönskade bieffekter att effektivisera en organisation. Om ett eller ett par tre år kanske det kunde passa Madam Clinton.