I en bättre värld hade hudfärg inte handlat om huden så mycket om vem vi är och vad vi väljer att vara, och jag och säkert många med mig hade kunnat kalla oss afro-svenskar utan att mindre människor såväl andra infödda för ytligt folk upplevt "vita-svenskar" så som många afrika-födda eller släktande färgade (inte sällan bra mycket sämre färgade än jag: Riktigt slappt lata i sitt engagemang för hem kontinenten där jag ofta nog vågar säga att oavsett hur "falskt" färgad man kan påstå mig vara så tycks jag gjort mer för kontinenten - Inte olikt mina insatser åren jag var feminist).
Givet det förtryck så många (eller jag åtminstone tänker jag om det framgick visuellt att jag är färgad) möter färgade eller därför att de broderligt accepterande samma premisser i förtryck väljer att bli afro-svensk kan man inte annat än uttrycka beundran när någon klarar att uttrycka empati med de förtryckta folken - att man är en av dem - utan att det upplevs provocerande. Vilka engagerade samtal om fackförening och det demokratiska partiet såväl som mexikansk kultur i köket med kökspersonalen under timmar av hårt lärande har inte krävts för att Madam Clinton så cross-cultural aware klarar att tala såväl till USA's sämre red-neck-folk till rätta samtidigt som hon räcker ut en hand till USA's nya mexikanska arbetarklass som modigt räddade USA när the rednecks slappa arbetsmoral och låga innovativa engagemang tog nationen till kris. Sådant man vinner val på att inse.
"From Late Latin dēplōrābilis, equivalent to deplorar + -able.
Adjective
deplorable m, f (plural deplorables)
deplorable"
Från: Deplorable | Wiktionary
Dessutom väldigt pedagogiskt för alla har engelskans deplorable två sense i Wiktionary. Vi både fördömer men kan också tycka lite syn om målet för emotionell-payload i ordet. På så sätt förstår publiken att det inte är rätt att tycka Trump är cool bara för att han är:
"Deserving strong condemnation; shockingly bad."
Tvärt om är det mest syn om honon såväl hans väljare:
"To be felt sorrow for; worthy of compassion.
He is a deplorable boy, frequently being beaten by his parents."
Verkligen sådant som ger ett djup som får den man riktar sig mot att reflektera över sig själv. Både fördömande och så att Fröken (tant) Clinton lite som när dom gick i skolan (säkert en association förstärkande den lärande effekten). Är det bara fördömande åt något av uttryck för reduktion do:ability förutom själva ogillandet av done-gjort så att säga kan ju folk bli så upprörande.
Sådan här elegant - nästan vacker - förmåga i orden saknar man fullständigt hos Trump. Det här måste ju vara värt en tre - fyra procent-enheter betraktat hela nationen utan viktning geo-association eller ens möjlighet att rösta: Taget tillsammans små-saker - om än mindre - på samma tema över tiden bakåt någon månad eller tre. Verkligen den nivå man kan förvänta av något som trädde fram och "mutade" in president-kandidat posten - tagande på sig ansvaret att hantera den problematik det ökade rashat och våld en upplevt rasistiskt president skulle föra med sig i USA. Verkligen att alla som tycker att Clinton gjort ett riktigt slappt arbete har fel: Deplorable folk som tycker så.
Nå det känns på sin plats ändå att säga att oavsett hur deplorable Trump är i Madam Clintons är han ändå man (och det säger jag som feminist). Det tycker jag är värt mycket hur man än vrider och vänder på orden eller nyttjar skumma cross-cultural begrepp blandande engelska och spanska.
Åtminstone jag välkomnar hans kommande seger in i Vita huset: Det är som jag sagt många gånger genom åren - redan när jag tittade på hans dokusåpa Baren - att få personer kan man lära så mycket av. Trump är nästan lika mycket man som Putin: Om än tillsynes jämn långa (men 2 m hög känns det ibland som jag approximerar mer än andra) är ju Putin ändå mer man. Vi har ju sett honom såväl åka terrängmotorcykel, rida, slåss med svärd m.m. medan Trump så vitt jag vet håller sig till golf. I muskelkraft får man förövrigt nästan sätta Trump efter President Xi också.
Nå stora män alla tre. Och jag kan inte mer än hoppas att Trumps väg till Vita huset ska inspirera mig att bli EU's Putin, Trump eller Xi. Fokus och vilja kan kanske egentligen nå långt. Egentligen borde jag sätta som mål att få det gjort själv i EU även om en fjärde person bryter den historiska elegans - vad Putin under sin medelålder i KGB kanske hade uttryckt som historisk determinism i uppsats inför någon befordran - triumviratet annars ger oss:
- Crassus: Fullständigt gigantiskt rik.
- Caesar: Den tills mördad tillsynes pedantiskt noga och korrekt i maktspelet trots enorma insatser. Men inte med alltid god tillgång till kassa trots stora - ibland riktigt stora - utbetalningar i mutor och andra kostnader på sin resa till total makt. Riktigt ansträngd brist på kassa av och till. En till likhet är kanske det vågat lätt "vulgära" utan att riktigt ta hela steget ut i något riktigt kontroversiellt som incidenten med dom färgade skjortärmarna antyder något om - lite av "smyg" revolutionär eller kanske hippie - bär också något av Xi's motiverade önskan att ses i mitten utan att det riktigt uttrycks mer än i nivå här.
- Pompejus Magnum: Generalen av gårdagen. Allmänt erkänt som mycket framgångsrik i den militära strategin. Men vid tiden för när triumviratet faller samman dessvärre åldrad.
Överst Trump kanske, på plats två Xi, och sist men inte minst Putin som ju förövrigt nyligen besökte Syrien som Pompejus bedrev framgångsrik krigföring i (och längre bak i historien del av Egypten som Pompejus kom att söka tillflykt i efter att Caesar besegrat honom: Egyptierna mördade honom i ett terroristdåd).
Verkligen att vi alla i tider som dessa kan vinna på att minnas Lasswells arbeten formade av Kalla Kriget under de tidigaste åren med ännu sunt minne av Andra Världskriget:
- Power and Personality, Lasswell, 1948.
- Perspektiv Lasswell i Aljazeera: "The end of China's soft power?" Apropå soft power: Kommer brutalisera från Brutus?
- Ryssland penetrerad underifrån: Svenskt kultur-medveten skildring av ett samtal med ett pågående uppblåst Ryssland
Ändå med sådana förebilder skulle jag skämmas om jag inte lovade även om jag kanske inte orkar börja att om tio år ska jag kunna skriva:
Entering the raw EU Power centrifuge - How you not can become president any longer. By the Great father of Europe and our grand new Territories we all feel pride fighting for.
För att muntra upp och inspirera alla mina 200-miljoner (eller hur många vi nu är) europeiska barn till nya stordåd på slagfältet.
