Den viktigaste nyhet jag skrivit?

Genom åren har jag skrivit mycket. Någon litterär kvalitet har aldrig funnits men att brödskriva har sina poänger det också.

På universitet blev det kanske ett tiotal guider inom IT- och informationssäkerhet varav "Kryptering från början till slut" var vad som möjligen höll något lite värde språkligt. Värdet annars när man tänker tillbaka var nog istället att den var interaktiv (kan det ha varit 1996 - 1997?) via javascript så att du kunde testa t.ex. MD5 eller GOST medan du läste i boken.

På IDG levererade jag väl som mest (förutom enstaka nummer) 55 000 tecken per nummer. Där tycker jag nog mycket höll för den tiden och det förlagshuset hög kvalitet och av och till mycket hög kvalitet. Det gav ju mycket fritid i alla fall. Kanske inte just brödtext men kring artikeluppslag respektive ingångar till artikeln d.v.s. många typer av faktarutor m.m. Där tror jag nog att jag började med en del nytt. Det viktiga när man skriver är regelbunden vana och det tog lång tid att lära sig och sista året på IDG blev det svårare (depression). Jag kommer ihåg när jag missade Gunnar Blom med en vecka och ringde precis när han dött och missade reportaget.

När man fått in vana och håller sig till att brödskriva fakta inom ämnen man kan och skriver regelbundet blir det snabbt mycket. Man skriver nästan samtidigt med att man läser - åtminstone efter ett antal år. Frågan jag funderat över senaste dagarna är vad jag skrivit som jag tror är mest betydelsefullt. Eller snarare har jag känt länge att jag skrev en forskningsnyhet om en studie av enorm betydelse. Den kunde vara kul att ta upp därför den kan uppfattas vara så oväntad:

Jonglering stärker hjärnan hos både äldre & yngre

Upptäckten låg ju i luften långt innan och jag har följt området länge. Det mesta jag tittat närmare på finns nog länkat från:

Öka din intelligens med träning av arbetsminne (titeln är egentligen väldigt dålig men budget och tid är ju obefintligt...)

Men det var just studien kring jonglering som första gången tydligt pekade ut hur enorm potentialen verkligen är. Jag har jonglerat själv nu flera månader och märker det konkret. Nu kom också ytterligare en studie där man sett ett likartat fenomen också på ungefär samma tid:

Tetris gör hjärnan bättre

Båda studierna är små men ändå är det här viktigt. Vad är då värdet? Jo den här typen av tillväxt reducerar (när motivation att göra det går att skapa) sannolikt risk och konkret problem med flera mycket vanliga psykiatriska problem som kostar enorma summor och enormt mycket i lidande. Skillnaden redan med jonglering och ännu mer när framtida optimerade behandlingar och läkemedel är menar jag mycket stor. Det handlar om demenssjukdomar, depression, neuropsykiatriska funktionshinder, motoriska störningar och sannolikt mer som får mycket effektivare behandling.

Varför var just studien om jonglering så viktig när så mycket kommit innan som pekat på att träning av hjärnan liksom fysisk träning har den här effekten? Jo den indikerade en väg till det som konkret är mycket mer optimerad och det handlar givetvis om hur cortex hanterar det motoriska men även flera andra områden i hjärnan: Allt från sannolik, tre till två dimensioner, koordination och mycket mer. Värdet tror jag inte kan överskattas och det är uttryckt av övertygelse och inte talspråk. Att underskatta studien är istället väldigt lätt.

Dr. Rex Jung som är en av forskarna bakom studien kring Tetris uttrycker det perfekt (även avseende tidsram):

"En av de mest överraskande resultaten inom hjärnforskning de senaste fem åren var att jonglering ökar grå massa i den motoriska delen av hjärnan. Vi gjorde vår Tetris-studie för att se om kortikal tjocklek ökade vilket är ett tecken på att grå massa ökar. Om så kan det förklara varför mental träning har visats öka hjärnans effektivitetet. Mer grå massa i ett område kan innebära att vi inte behöver arbeta lika hårt när vi spelar Tetris."
Tetris tränar upp din hjärna (Min Pryl-blogg)

Om vi ska sätta det här i relation till annat som är mycket vanligare hur ligger jonglering till? Jag tror att det är många gånger bättre än korsord, läsa böcker & tidningar, sudoku m.m. Även tror jag att jonglering är bättre än åtminstone många dataspel för att träna hjärnan och flera gånger bättre än Tetris. Givetvis är det bäst att variera flera metoder men jonglering ska man verkligen se till att få med.

Därmed inte sagt att jonglering är vad som är lättast att börja med men det är nog det som fungerar bäst över tiden. Det är även min personliga erfarenhet. Det är detta att den här typen av träning är mer effektiv än mycket annat (t.ex. sudoku) som gör jonglerings-studien till startpunkten på just det här paradigmskiftet (även om det givetvis var indikerat långt innan i mängder av studier runt träning av hjärnan för att stimulera tillväxt - hundratals).

Alltid när ett paradigmskifte inträffat (åtminstone för mig) man var säker skulle komma kan det upplevas tilltalande och kanske överskattar man betydelsen jämfört med andra paradigmskiften och händelser? Tryckpressen och internet är två exempel som givetvis är mycket större. Här är vi ju förövrigt även på väg in i ett annat paradigmskifte där kanske en viktig tidpunkt var när meta-studien rörande den påverkan diskussion (men området är givetvis större) motverkar t.ex. fundamentalism. Där är vägen är längre men jag tror nog att konceptet just nu är på väg att accepteras (att se senast avseende vad US:s befälhavare över Afghanistan sa nyligen i något uttalande men jag har inte hunnit titta exakt på citaten) och diverse annat som började röra sig efter att meta-studien äntligen blev publicerad och det hela "pekades" ut. Ändå var ju mängder av studier publicerade innan där man sett att det är diskussionen som kan förändra föreställningar och bäst kan påverka "hårda" övertygelser. Det området irriterar många upplever jag (minst sagt). De är så tilltalade av romantiska idéer om strid men det är sällan det fungerat bra genom historien.

Kanske finns här en mekanism i hjärnan som riskerar att utlösa självgodhet när man får rätt och att det gör att man lätt uppfattar det senaste som viktigare? Men jag lutar nog ändå åt att den här jonglerings-studien är enormt viktig. Särskilt känd blir den däremot sannolikt aldrig.

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Nu har jag inköpt Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt" och läst en bit:

Jan Guillou är givetvis en skribent med sådan erfarenhet att han kan vända vitt till svart och svart till vitt precis som han önskar. Han har ju erfarenhet från veckotidningar, TV, seriösa och tunga reportage, romaner, filmer och säkert mer. Här märker man ett försiktigare språk och jag tror orsaken är att han krävt pedantisk exakthet där alla "fel" han upplever sig gjort eller inte helt vill utesluta fångats in. Tidpunkter och vilka år saker inträffar är dock för mig som hör till en yngre generation svårare att tydligt se särskilt när man lämnat början av boken. Språket (i vanlig mening) är kanske inte lika elegant som hans vanliga språkliga magi men här är detta helt rätt. Den stora korrektheten och självkritiken kräver det.

Jag har läst ett antal biografier genom åren och senast Alan Greenspans "The Age of Turbulence". Inte en enda kan jag komma ihåg haft denna egenskap. Oftare är det istället skrivet av någon inhyrd som följer punkter där litterär "färg" målats över allt och fått fylla ut (något liknande lär jag kanske själv skriva åt någon senare i år och det är naturligtvis inte fel).

Just att han fått med "fel", kritik m.m. gör att hans prestationer så mycket tydligare framgår. Det är både ärligt och elegant. Knappast är detta medvetet utan är resultatet av en känslomässig och moralisk tyngd få har. Så långt är detta en för Guillou värdig självbiografi.

Tidigare om "Ordets makt och vanmakt":

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Den intresserade har en recension och en välgjord sådan i DN:

Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Komplettering: När man läst längre in (var nog på cirka sida 85 i första versionen) kan man se hur hans språkglädje tar över mer när han beskriver sannolikt roligare delar av karriären. Ändå håller det att han nästan unikt noga verkar ha tänkt igenom händelser och att han får med både självkritik och kritik. I något eller ett par fall avfärdas kritikerna dock utan att jag som saknar kontext från denna tid fullt ska förstå kritiken.

Ju längre jag läser desto mer lutar jag åt att självbiografin kan vara bland det bättre han skrivit av det jag läst (en väldigt liten del). Och den bästa av självbiografier. Nästan en ny stil: Lättlast, korrekt, hög språklig nivå och just den luftiga struktureringen av innehåll som skapar ingångar och ger texten flyt. Allt detta hör till vad biografier ofta saknar.

Gunilla Herlitz till Dagens Nyheter!

Jag har redan uttryckt min uppriktiga beundran för den kvalitetsökning Dagens Nyheter uppvisat senaste månaderna:

Förälskad i Dagens Nyheter

Jag skrev bland annat:

"Ändå har DN de senaste månaderna klarat att bli ännu bättre och tycker jag flera gånger tangerat Elitklass. Det handlar inte om språk, urval av nyheter allmänt (även om jag tycker att denna inom vissa områden blev exceptionellt bättre) eller utseende. Utan det är de små detaljerna och viktigare mycket oftare (menar jag) korrekt balanserad analys. DN har alltid haft bra analys men alla människor kommer där av till alltid göra fel. En resursstark aktör kan givetvis minska sådana risker systematiskt vilket även kan göras för hårt vilket hindrar utveckling."

Till det vill jag tillägga nu när jag funderat på det att det nog till stor del handlar om många små detaljer. Kanske har man gjort en systematisk kvalitetssäkring? Eller så är det helt enkelt i samhället större allmän optimism som ökat prestationen? Jag känner avundsjuka över att jag själv inte klarat samma sak. Antar vi att det handlar om en medveten ansträngning är en orsak jag känner kan ha spelat in rekrytering:

"Det kan även vara en riktigt bra rekrytering eller troligare att man fått in flera nya bra personer (det är min gissning). Sådant här kan man naturligtvis ta reda åtminstone avseende personal men det är knappast viktigt."

I dagens DN läser jag nu dessutom att Gunilla Herlitz tagit över efter Larsson:

Gunilla Herlitz ny chefredaktör på DN

Det är inte många namn jag kommer ihåg men Gunilla Herlitz har imponerat så många gånger under sin tid på Dagens Industri. Min övertygelse är att antalet personer som kan klara det här jobbet just nu och göra något bra av det är ett försumbart fåtal. Herlitz hör dit och viktigt är hon både kan prioritera den journalistika visionen och den ekonomiska anpassning där man måste bibehålla intresse samtidigt som verksamheten måste hållas kostnadseffektiv utan kvalitetsproblem. Hon har erfarenhet både från ekonomi och journalistik, och har lett en redaktion. En bättre rekrytering har jag svårt att tänka mig.

Spännande här är att vi nu kanske kan förvänta oss fler förbättringar? Eller experimentella förändringar? En sak kvar att göra är givetvis att dra upp trafiken på nätsajten. Relativt små förändringar som gör det lättare för läsarna att hitta rätt skulle öka upp Google-trafiken ordentligt (säg 20%). Det handlar om strukturering av nyheter och tydliggöra var de hör hemma långsiktigt. Området är ju något jag flera gånger lovat att ta upp här men det har ännu inte hunnits med. En del annat går också att se som enkelt kan ändras. Men nu finns knappast längre tid till eftersom jag behöver ta in några konsultuppdrag p.g.a. flera veckors semester. Kring trafik har jag förövrigt en del kvar själv att göra och ligger just nu kanske på 200 000 unika läsare per månader på nättidningar och bloggar varav mycket konverteras fullständigt undermåligt.

Förtroende & Effektivitet avgör Framtiden

Vad DN kan tillföra bättre än alla på nätet nyare konkurrenter med allmänt större fokus på att brödskriva (vilket absolut inte är fel så länge det är korrekt och intressant läsning) är tror jag fördjupning och genomarbetad analys där god kompetens följer respektive område över tiden.

Utanför det och för samhället ännu viktigare har vi journalistisk korrekthet och förvaltning av våra viktigaste frågor: Åsiktsfrihet, Demokrati och Pressfrihet. Utan DN, SVD m.fl. tidningar är risken att vi här kan tappa mycket och snabbt. Givetvis balanseras det av sociala medier, bloggar och annan billig publicering men våra stora morgontidningar kan inte ersättas. Med Herlitz som chefredaktör (och VD) på Dagens Nyheter känner jag och säkert många mycket stort förtroende och skulle knappast tveka att lita till DN. Enormt trevligt.

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Recensionen Guillou skriver bäst om Guillou i Dagens Nyheter var en imponerande uppvisning av Johnsson. Några tankar om den fick jag ner i:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Jag tittade nu även över vad som bloggats om boken. Där fanns ännu endast ett fåtal varav en på Jinge.se är läsvärd:

Jan Guillou – Succé som vanligt

Där skrivs bland annat:

"Boken överraskade inte som jag skrev, vare sig mig eller andra. Men den ger ett annat perspektiv på händelser som många av oss relaterar till, ibland på ett sätt som närmast kan beskrivas som lite raljant, men nästan alltid med en underton av humor som gör att läsarna läser den med uppdragna mungipor."

Kanske speglar detta en inställning till livet utanför boken? Kan det i så fall ha varit en anledning till att Guillou klarade svåra utmaningar där andra stupade? Han pekar själv i boken (som jag inte läst) enligt Johnsson på att andra föll sönder.Vidare vilket Johnsson uttrycker bra har Guillou ofta en stark klarsyn:

"[...] hemligheten med Guillou: en spelteoretisk begåvning som gör att han kan tänka igenom ett scenario i flera led och med god precision förutsägga sannolika resultat och rimliga orsaker."

Lägg nu till den självkontroll han uppvisar. En livsinställning med humor, självkontroll och klarsyn kan vid behov förvandlas till potent överlevnadsstrategi. Klarsyn möjliggör planering, självkontroll att planering kan realiseras och humor att problem inte orsakar stora skador. Planeringen får säkert ofta ge vika för snabb argumentation när det krävs och nu har vi dessutom "whitening" där endast Guillou kan se vägen. Vad som ger whitening är att planering och nutid verkar skilja sig åt. Dimman blåser in och förrädaren börjar göra jobbet åt honom i ett förtvivlat försök att övertyga sig själv om att andra är lika moraliskt korrupta som han.

Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film.

Självkontroll och kraft har balanserats till den enormt konstruktiva Guillou vars bidrag till samhället aldrig kan underskattas och ännu växer. Det fodrar beundran.

Om detta har något med verkligheten att göra vet jag inte och kanske är det svårt även för Guillou att se. Också att tro att man kan se klart annat än när man betraktar flera stora oberoende populationer är inte sällan självbedrägeri. Men detta är en av många möjliga tolkningar.

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Stefan Jonssons recension i dagens DN var ett trevligt exempel på vilken bra tidning DN är:

Guillou skriver bäst om Guillou.

Analys av denna typ är mest läsvärd på kultursidorna än gjord av psykologer och beteendevetare. Orsaken är större verklighetsförankring till det praktiska livet. Här har dessutom både Guillou och Johnsson rört sig i samma bransch.

Även om jag aldrig läst eller i media följt Guillou annat än enstaka gånger har jag aldrig uppfattat honom som upplåst vilket är vad Johnsson avslutar recensionen med:

"Hur som helst har Jan Guillou, trots sin uppblåsthet och med ett stort mått list, förblivit devisen trogen."

Samtidigt kan jag kanske se att han kan missuppfattas som uppblåst.

Betänk det inflytande han har i Sveriges kulturliv. Kan det vara så så att han klarar att göra en väldigt tydlig argumentation snabbt? Och gör det närmast "väpnat"? Ändå har vi att han hela tiden tar till sig av kritik vilket ju Jonsson pekar på är fallet även i "Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv". Jag kan se hur det kan likna uppblåsthet men verkligt uppblåsta är inte självkritiska.

Här har vi också se att han väljer att argumentera tillochmed i infekterade frågor där de flesta avstår. Givetvis blir han vältränad i argumentation och bygger beredskap och hastighet. Det kräver inre styrka. Metoder för att bibehålla det kan säkert ligga bakom det Johnsson pekar på att han inte ser skillnaden mellan Guillous bästa och sämsta sida. Inte heller kompromissar han med sin egen moral och det irriterar alltid.

En egenskap vi ser både hos Guillou och flera välkänt skickliga politiker (egentligen hos ett fåtal av alla skickliga politiker men det är ju naturligtvis inte vanligt allmänt heller) som kan vara så snabba i argumentation att andra inte hinner med att fast det ofta är rena åsiktsfrågor. Lägger man på det till att de faktiskt tar sig tid att läsa in sig på området blir det mycket potent. Fast det retar upp oppositionen och långt ifrån alltid är det den mest effektiva vägen till konkreta politiska resultat.

Den här recensionen lämnar mycket att fundera över och så är det med det verkligt läsvärda. Helt klart hör den till det mest givande jag läst senaste året och vid tillfälle måste jag läsa mer av Johnsson.