Toy Soldiers & Ondskans Axelmakter

2011-04-27

Nå först det visuella...

Och så sätter vi musik till det vaande det ständigt implicita hotet levande där det för Hu Jintao liksom andra är tydligt att för eller senare kommer man kompromissa. Och armén sitter på möjlighet att under en övergångsperiod upprätthålla viss samhällsstruktur tills valen kommer.

Jag tvivlar starkt. Så oerhört. Men folk är så lätt imponerande av efectos especiales. Det tycks alltid enkelt i ögonblicket. Du arresterar någon troligen har de av skammen begått självmord innan. Men istället får man en implicit mutkultur med en mängd diskreta problem som håller i sig år efter år.

Lösningen där vi det istället förändrar utan det skär mycket av det menar jag. Därför problematik som uppstår liksom möjliget är mycket i huvudet på folk.

Men redan nu även när vi kan vara troligen allra minst sex månader och mycket mer troligt att det skulle bli ett mer troligt alternativ om cirka 1.5 - 2 år och uttalat där saker får ta skulden inför "förändring" som inte lär bli bättre utan tror jag mycket sämre att konkret kontroll tas över o.s.v. märks redan implicit att armén tar en större roll. Även i små saker i de regionala städerna kring kusten utan de större städerna och jag tycker inte man ska liksom argumentera att det inte saker saker. Ofta har de en väldigt god känsla av hur saker blåser. Mer formellt i metodik kanske vi kan förklara det bara genom att representanter för delar tappar potens ändå är väl repeterade.

Det är en oroande utveckling. Inte bara har vi hela sörjan med osmakliga Hu jinto. Dessutom oavsett den nu påstått så mäktiga positionen klarar han inte ens att bibehålla den centrala makt olk argumenterar att han nu ska representera.

Och verkligen att jag ser både han och armén som döda vägar här. I mycket precis som jag argumenterat är det annat vi kan hoppas driver förändring i kommunistpartiet.

Något för en central roll av orsaker som kanse har ingenting med rollen de sedan har. Jintao är inte för dum för han är tveköst mycket duktig på att organisera saker men han klarar inte riktigt att se igenom det egna perspektivet. Så han kommer tror jag säg med en gissad sannolikhet på känsla med en 50% - 55% inte klara att reda upp det där det känns som han springer en massa men bara förvärrar saker för egen del eller sitter och gör ingenting mer än att irritera administrationen. Egentligen tror jag personligen att fyra eller fem år med honom är bättre en militärdiktaturen men sådant är inte bara svårt att gissa om utan skulle jag mena ens svårt för alla inblandade aktörer att få en exakt (eller något i närheten av det). Vad vi vet är att relativ makt förskjuts från den traditionella strukturen där det närmast går av sig självt om än sakta. Jag flaggade redan för nästan två år sedan. Folk sa att jag hade fel. Nu är det ingen som säger att jag har fel. Jag pekar inte på det för att lyfta fram mig själv för här finns ingenting att hämta för någon utan just för att understryka att den relativa förändringen i relevanta aspekter mer än det mest färgglada du stirrar på kanske kan ha lite värde oavsett storlek att itta lite på också. Och att när relativ förändring kommer sakta kan lite fokus på mer än den egna karriären krävas där man fäster lite commitment till arbete mer än att uttrycka en massa där jag tycker man kan se vissa gemensamma problem på alla möjliga ställen.

Men som sagt här finns inget bra för någon. Kinesiska kommunistpartiet är ett förbannat otyg. Men de försöker ändå hålla uppe sken internt i partiet. Och det gör att väldigt många på mellan-nivå är enkla att ta dialog med. Internet ger goda möjligheter i det liksom självklart alla kontakter runt handel.

Militär-diktaturen eller ens bara om det här fortsätter i samma lugna takt något år med försiktigt större uttryck allmänt blir en helt annan sak. Vem ska man då ta dialog med där det är dialog som är annat än att ta fram trumman= Det blir kanske tre till fyra personer som håller i egentlig all makt i den mening att strukturen kan förändras.

Men det är då min syn. Andra har annan syn här. Men som jag ser det tog jag förändringen redan för flera år sedan och om någon i något annat haft mer rätt än jag här i något annat får man gärna ta det som exemplet för att visa att gör fel i det här resonemanget.

Möjligheten att driva förändringen här via militären är en helt annan sak än en del mindre länder. Här har du släktbanden både med entiteter i partiet där det i egentligen bara är en annan sida, också kontakter med våra vänner ovanför vattnet och mycket mer. Det är en förskjutning av två aspekter där problematiken inte är förändring i sig utan att den går till en struktur som är svårare att se att angripa.

Sedan givetvis ingen blir gladare än jag om Hu Jintao tar "självmord" för att det skammen med förändring kring sådant blir för stor. Men vill vi verkligen ha generalen oavsett hur sociala vänner till honom kan vara? Ja tvivlade för två år sedan och gör det lika mycket nytt. Kina är för stort för att någon entitet kan utova inflytande över en sådan struktur. Den enda stabila lösningen är demokrati. Jintao är faller visst. Men armén är inte vår lösning här.

Och visst är musiken korrekt= Om jag har rätt? Och när hade jag inte rätt i detta?

CIA's Leon Panett till DOD och General Petraeus till CIA

Jag tror det här har potential att vara ett utmärkt beslut:

"President Obama is expected to name CIA Director Leon Panetta as his new Defense secretary and is expected to make David Petraeus, the general now commanding troops in Afghanistan, head of the CIA, according to U.S. officials."
Från: Obama set to name CIA's Leon Panetta as Defense secretary, officials say

Tveklöst har DOD enorm kunskap och kompetens inom flera områden. Samtidigt vet vi ju att det någonstans finns problem. Budget är mycket stor - gigantisk jämfört med precis vad som helst annat med några enstaka undantag - ändå har man problem att leverera på en rimlig nivå.

Det jag citerade nedan från Kreativa idéer om ekonomi och finans från krigföring och närstrid jag skrev är visst en avgränsad funktionalitet men ändå talande som företeelse i hur väl man klarar att anpassa sig till världens faktiska hot. Är den anpassningsbarheten låg innebär det inte nödvändigtvis att riskerna är högre åtminstone kortsiktigt men det kan resultera i onödiga kostnader för drift och underhåll av enheter, fler förlorade människoliv i försvaret och att hantering av operationer tar längre.

"En av de mest fascinerande pansarvagnarna i modern tid är Sheridan M551. Den har ett riktigt dåligt rykte p.g.a. många problem i direkt strid som när den får en träff.

Den tillverkades endast mellan 1966 och 1970 i 1700 exemplen. Inte heller dels kanske för det dåliga ryktet och ev. även med att den inte riktigt stämmer med idéen om pansarvagnen som en stor stridsmaskin som ska klara vilken träff som helst har den inte ersätts med någon annan.

Trots den extrema åldern används de få fungerande enheterna fortfarande. Och i Panama - en få lyckade konflikter entiteter i Västerlandet varit inblandade i - var de viktiga.

Orsaken ligger i att:
  • Det är en lätt kompakt pansarvagn.
  • M551 är den enda pansarvagn som går att släppa från flygplan.
  • Hastigheten den officiellt ska klarar är cirka 72 km/m men vi kan spekulera att kvarvarande enheter trimmats upp till betydligt mer.
M551 är en dålig lösning i brist på en modern pansarvagn seriöst anpassad för snabba mycket rörliga operationer.

Övriga stridsvagnar är gjorda - elakt och lite överdrivet uttryckt men ända ganska nära sanningen - för någon strategisk variant av Nazitysklands gamla idé om att snabbt rulla fram i en lång rad - land bakom är "färdigt" där vann vi - för att stanna när man når slutet på landet."

Ett till område oerhört viktigt för att man ska nå en förändring i världen långsiktigt där risker reduceras utan ständiga kostnader för diverse krig lite varstans är en förståelse för hur människan fungerar. Tveklöst har DOD omfattande sådan men vi kan se att det strategiskt inte tillämpas. Sådant är naturligt då området om än inte nytt relativt nyligen börjat indikera den fulla potentialen men där vi inte ser förändring till att anpassa sig mot den nu. D.v.s. vad jag diskuterade i inlägget nedan där också flera andra modeller och idéer om tillämpningar oftast mindre åt det här hållet finns men också vad som har konkret värde:

Följande kan också addera i andra perspektiv:

Sådant behöver inte vara ett problem med en person utan att man fastnar i koncept. Att föra in någon som kan området men från ett annat håll kan tänkas lösa upp det.

CIA bör ju ha en översiktsbild av hur DOD fungerar och uppgifter där det ju är en administrativ-position också. Vidare kan vi ju konstatera att det perspektiv jag indikerade här för möjligheter inte är nytt för dem där jag refererade till en bok de gjort fritt tillgängliga och diskutera dem i det i följande artikel:

CIA:s bok finns också här:

Tittar vi på den andra sidan av beslutet finns ett likartat potentiellt värde. Och General Petraeus bör ju vara en person vars kompetens och var den bäst passar President Obama utmärkt kan bedöma eftersom han hanterat operationen i Afghanistan.

Man kan också tänka sig att förändringen har värde när det kommer till samarbete och koordination mellan DOD och CIA.

Skämtteckning: Putin och Obama

Otaliga härskare över Ryssland och USA hade slagits om makten över världen. Nu behövde de samarbeta. Förfalskade uppgifter på Sydpolen av en galen vetenskapsman pekade ut Putin som en brittisk look-a-like placerad i KGB under 1980-talet och Obama som en skotsk frimurare.

Klarade de inte att i det tysta utan att någon märkte det hämta uppgifterna inom 48 timmar var risken att de skulle förlora nästa val.

Båda hade många gånger påstått sig motionera ofta och hårt. Båda rakade huvudhåret regelbundet.

Båda var kända rökare om än inte kanske annat än undantagsvis.

Deras erfarenhet från politisk administration var till hjälp och de började göra en problem-modell. Båda länderna hade djur i sin krigsmakt och de kände inte att de kunde lämna pingvinerna ute ur ekvationen.

Deras skilda erfarenhet adderade olika värden:

  • President Putin kunde addera en liten revolver byggd av KGB under sent 1980-tal han fortfarande alltid bar med sig som en av pingvinerna fick bära.
  • President Obama hade många gånger lekt med handdockor tillsammans med sina döttrar och kunde med det spela ut olika scenarier med pingvinerna vilka inte kunde uteslutas.
  • Obama trodde pingvinen bl.a. kunde tänkas ha modifierats genetiskt för högre intelligens och sedan lärt sig karate.

Det tog långa diskussioner innan man nådde en samsyn om man skulle försöka alliera sig med ev. pingviner med handeldvapen eller pingviner som kunde karate om de fanns. Det största problemet var att President Obama hade "missuppfattat" den tillåtna storleken på pingvinerna och menade att det i sig var en indikation om vad som kunde tänkas gå fel också för forskaren i den genetiska modifikationen och att karate-pingvinerna var flera gånger större var ett kritiskt hot att hantera.

Skämtteckning: Gaddafi

En kanske intressant och berättigad fråga är varför Libyen kanske lättare får mer uttalad hjälp än ex. Syrien. Några lätta svar finns inte på det därför att vi har så lätt att rationalisera vad som egentligen inte är konkret rationellt.

Låt se det som att våra idéer följer likt floden landet, stenarnas och skogens motstånd där det för oss är vår erfarenhet, språk som når oss, sinnesstämning m.m. Det ger oss en grund som vi värderar risk och möjlighet från.

Jag ser det i min modell mycket från den forskning som publicerats huvudsakligen 2011 där vi ser samspelet mellan amygdala och frontala cortex. Värderingen kan vi se som projektionen ner i amygdala som vi kan forma beslut och slutsatser från.

Ibland säger man att Gaddafi är färgstark. Det är ett utmärkt ord att välja. Han är om vi så vill mer intensiv. Han ger oss därför ett starkare avtryck. Det är lika korrekt att säga att han är ett mer kraftfullt varumärke.

Prediktion inkluderade honom kan därför bli mer potenta. Men om så är fallet hur förändrades världens agerande från att se honom som ett mycket stort hot till direkt lättsam att ha att göra med?

Visst att nu rationella skäl finns till det i hans förändrade förhållningssätt. Också i det samma förändrade han sin kommunikation där det tycks mycket troligt att han fick konkret inköp hjälp med det av någon mycket skicklig.

Kommunikationen kom att gå mot det lätt löjliga. Vi ligger då i en av de funktioner komikens speglar i vår kognition. Att upptäcka överuttryck av energi, eller ej rimliga proportioner som ej relevanta. Men det innebär egentligen inte att själva värdet och påverkan av den högre intensiteten försvinner.

Problemet är när det görs för mycket där det för över samma koncept på andra som i skämtbilden. Då ser vi ju löjliga ut också.

Det sista krävs emellertid inte för att Libyen skulle få hjälp. Andra aktörer hade det kunnat ha betydelse för men Europa är väldigt uttråkade kring sådant. Vi ser inte riktigt på världen utanför oss i den meningen politiskt längre och ännu mer var väl mycket som sågs närmast associerat till Italien.

I aktuell situationen går dock Gaddafi till att konkret bruka våld. Han bekräftar gång på gång vad han säger och han säger att han ska i princip döda alla i en stad. Givet den höga grundintensiteten, bekräftade prediktioner o.s.v. bär det långt och vi fick ett snabbare agerande i FN än vad som är normalt.

Andra orsaker fanns också i att en beredskap förelåg genom att vi redan sätt förändringarna i t.ex. Egypten och rörelser i flera andra länder i regionen. Libyen var och är dessutom möjligheter för Västerlandet och Österlandet att hitta en mötespunkt. Jag har argumenterat flera möjligheter i det och vi har ett konkret exempel på det exempelvis i:

Det är viktigt att vi inte tappar den möjligheten. Just nu är det energieffektivt att nå det. Annars tar det tid, är svårt och kan i uttryck för konflikter kontinuerligt bli oerhört kostsamt.

Rörande möjligheter i Libyen se också:

Givetvis i att avväpna en situation med det lätt löjliga säger ingenting i sig själv om konkret fara. Men det i kan systematiskt använt minska risken för onödiga uttryck i våld eller vad som leder till våld som förhindrar att konflikt förvärras eller blir utlöst. Det är självklart endast en del av vad jag pekade på i Artighet och Gulligt som strategi för fred men är värt att peka på därför att samma användning givetvis också understryker att det inte är en faktor som går att ha som utgångspunkt för riskbedömning.

Syrien är tråkigt för de flesta i övriga delar av Världen. Det är Libyen också undantaget möjligheten till ekonomiska belöningar de ständigt uttrycker och det "varumärke" Gaddafi skapat i den intensitet i vad han gör, säger och agerar skapat och det gör viss skillnad. I situationer där många försöker bromsa stöd för folket är även det begränsade vad som kan göra all skillnad i världen.

Skämtteckning: Den civiliserade generalen

Väldigt olämpligt givetvis experimentare jag med en del stereotyper i den här. Uteslutande för att bättre förstå hur de kan fungera i det komiska. De bär ingen korrekthet.

Det ligger givetvis ingen korrekthet i stereotyperna. Jag tror alla människor har goda förmåga att döda varandra och har många gånger tvivlat på att det egentligen fodrar någon speciell kompetens eller utbildning. För mig tycks det som att det kan gå ganska bra ändå och det viktigaste inte är att fastna i en doktrin utan att överraska fienden. Har man ex. bombat med flygplan i många veckor kanske man när man angriper fiendens chef kan prova som något annat ex. en fallgropp, katapult, engelsk långbåge, rostig spik med stryknin eller dylikt.

Problemet med engelsk långbåge är ju nu att man måste vara på marken och då kan ramla och slå sig. Det vill vi ju inte. Fast om någon sitter håller er sällskap kanske med en kattunge kanske det ändå går att några medborgare självorganiserar en liten operation användande en Fiat, liten fickkniv, två vattendunkar, boka möte under förespegling att visa världen att vi stödjer al-Gaddafi och lite extra bensin. Efteråt bör man är jag tämligen övertygad om lämpligen pröva den lokala maten och luta sig tillbaka och titta på med kaos sprider sig efter lite initialt kutande runt för att plocka andra personer som kutar runt och sedan vänta på att det faller samman. Jag menar det kan ju tänker jag spara en hel del pengar givet att all den här efectos especiales som romantiskt båtar runt och flyger i luften tycks ju inte leverera särskilt mycket alls egentligen. Eller känns det otäckt? Otäckt verkligt att döda generalen som om någon kunde göra det med dig?

Det är som om du strider i enorma grottkomplex är kanske inte automatkarbin eller dylikt lika bra som expansivt skum via slang (gas är självklart det starkaste alternativet men är ju inte tillåtet längre - tillåtna i enorma komplex är jag osäker på om de egentligen är lika effektivt som skum därför att de kan ventileras ut och stänger inte dörrar och reducerar därmed inte komplexiteten på operationen).

Sedan ska ju sägas att jag tror att motståndet mot angrepp på den militära överbefälhavaren bromsas mer av andra än militären.

Här är ju dock ett primärt motiv att utforska och bättre förstå kontrasterna och stereotypen i det komiska. Och när vi låter saker från hårt uppdragna linjer där stereotyperna i sig representerar dem kan det upplevas roligare när avståndet mellan dom är större vilket gjorde det intressantare att pröva.

Generalen med mikrofonen här - kanske en fallos-symbol - steroetyperna om militärer högre upp som egentligen lite mentalt begränsade givet att operationer ofta misslyckas (det är dock som vi vet från historien svårt att vinna lätt därför cirka 1/2 av deltagarna förlorar helt) samt steteotyperna om de homosexuella o.s.v. Där vi blandar fördomar med fördomar.

Skämtteckning: Dalai Lama och Libyen

I den här skämtteckningen har vi ett intressant problem. Jag har ännu inte nått så långt att jag klarar att rita bestämda personer fritt och vi kan se hur när personen uttrycks för lika en verklig person vi får en ökad reaktion på att bilden inte riktigt stämmer. Jämför gärna med den tidigare bilden som ligger direkt efter.

Bilden skildrar givetvis ingen verklig händelse.

Alla böckerna var dock inklusive de han skrev tillsammans av andra eller som skrevs där han deltog vad jag tror många kan få ett praktiskt värde av att läsa och höll mycket hög kvalitet i budskap.

Det är sedan problematiskt när ett varumärke i sig inte bara är starkt utan kommer med ett fixt policy-system för hur problem ska lösas. Ett problem är ju givet det och det inte fungerar är frågan hur folk i Tibet egentligen reagerar på det när politisk och religiös funktion är sammanblandat i samma person (som tydligare uttryckt tidigare men säkert ligger kvar).

Var ska man då söka hopp om förändring när verktygen och möjligheterna är satta i ett relativt resten av världen tämligen begränsat synsätt?

Och hur påverkar det människor? Vi vet ett uttryck av vad det kan leda till (och självklart är det primära problemet det kinesiska förtrycket där detta knappt gör till eller från relativt det men ändå viktigt att tänka på) som exempel från en annan region i världen:

"On December 17, Mohamed Bouazizi, a 26-year-old street vendor in Tunisia, set himself ablaze on the steps of a local government building. Touching off a combustible mixture of economic despair, social frustration, and political yearning throughout the region, the flames consumed not only Bouazizi—who died on January 4—but, in the weeks and months afterward, the regimes of Tunisian President Zine El Abidine Ben Ali and Egyptian President Hosni Mubarak—and likely others to come.

Why did this happen? Why now? What does it mean, and what comes next? We at Foreign Affairs have been following "the new Arab revolt" along with everyone else."
Från: Foreign Affairs

En koppling till att man saknar hopp om all rimlig sannolikhet för förändring tycks åtminstone för mig inte otrolig - det verkar ju ligga relativt det - men jag har inte betraktat självmord som företeelse annat än att jag noterat att det är just rörande detta troligt en faktor jag vill följa men utan att försökt göra det seriöst någonsin. Jag såg dock den här nu som inte direkt rör det men ändå ligger i närheten: Suicide Barriers May Fail to Cut Suicide Rates as People Go Elsewhere.

Är det i Tibet vanligare bland munkar än bland religiöst troende i andra länder? Och vad är då orsaken? Är det kanske det jag pekade på här? Jag vet inte om det är så. Jag vet inte ens om det går att trovärdigt jämföra annat än från nyheter och jag har ännu inte ett gott system för det uppsatt där det förövrigt finns intressantare saker rörande denna och liknande indikationer och frågor att följa där man skulle se detta mer som bekräftande tror jag. Dessutom ogillar jag intensivt företeelsen.

Frågan är givetvis om det givet att den teorin stämmer är en indikation på att man närmar sig Maximal Osäkerhet? Där det är jämförbart eller ett uttryck av att man egentligen inte ser att den situation man befinner sig bär vad man kan prediktera meningsfullhet i där motsvarande kollektiva reaktionen är vad vi ex. i Tibet många gånger sätt tillsammans följt lite senare i folkliga uttryck på gatorna.

Jag om någon säger inte att det är fel - de folkliga uttrycken givetvis - men jag tror att ska dom ske behövs det en meningsfull chans att de ska lyckas också där det kan behöva vara synkroniserat på något rimligt sätt för att sträcka ut saker. Dessutom vill man rimligen ha en indikation om hur värderingar ser ut i t.ex. kommunistpartiets större delar och folk i allmänhet rörande hur deras värdering och idé förändras.

Det går ju också att se väldigt problematik om en trovärdig koppling gick att se. Om något vad jag mest ogillar med hela munkrörelsen runt Tibet är just att det tycks för mig att de oftare än andra går ut och tänder eld på sig. Jag ser hellre att de tar den vägen folket i Libyen tog även om den inte nödvändigtvis slutar på något annat sätt. I Libyen går det ju just lättare genom att det finns ett fördelat stöd i samhället.

Jag kanske förövrigt ritar om bilden någon gång. Det är min tro att har man försökt ett par gånger på ett nytt koncept när man tecknar saker löser det sig när man nu ritat ett tag. Eller så gör man kanske en som drar lite paralleller runt siffran 13 på något komiskt sätt. Nästa blir ju den 14 om den räkningen skulle fortsätta och det har jag mycket större tilltro till kan ge mer konkret värde. Det finns väl ett par kandidater där som ska vara duktiga dataspelare - eller en i alla fall - om jag kommer ihåg rätt och det är konkret indikation om god förmåga även om jag egentligen själv spelat föga på många år.

Tillhörande text till bilden nedan har vi här.