EU:s problematik och pengarna Sarkozy fick av Libyen

Fenomenala Voice of America som har en tämligen god kompletterande nyhetsförmedling till för internationella nyheter BBC, New York Times och för det svenska perspektivet DN och SVD har följande att berätta:

"Saif al-Islam Gadhafi has told France-based Euronews television that Libyan funds were poured into Sarkozy's 2007 campaign so France could help the Libyan people. But he said Sarkozy has disappointed them. Gadhafi said Libya has documentary evidence of the contributions and is ready to reveal everything."

Från: Gadhafi's Son Says Libya Funded Sarkozy Campaign

Det är som framgår från Kina i Libyen och EU:s farligt meningslösa utrikespolitik ingenting som skulle förvåna mig det minsta om det visar sig stämma. När det gäller Afrika är inte som ofta föreställt i Sverige USA den aktör utifrån som petar runt mest utan det är Kina och sedan länge också Frankrike. Det är också som New African tog upp nyligen så att Frankrike i praktiken beskattar flera afrikanska länder utan att de just får något tillbaka för det.

Att Frankrike inte direkt kan argumenteras från vad som är känt för mig (men jag har ingen initierad information och heller har jag inte följt all nyhetsrapportering i närheten av allt) skapat problem i Libyen akut nu tror jag delvis har hindrats av att frågan uppmärksammats av bl.a. New African.

Samtidigt när det gäller Libyen har inte bara Frankrike utan hela EU mycket av tänka över. Att USA inte vill agera direkt för flygskydd är svårt att argumentera emot givet de bias som finns runt USA inte minst respektive och genom att de är lokalt i två arabiska länder i praktisk krigföring eller efterdyningarna av det.

För EU är problematik som kan komma från Libyen om seger inte nås också mycket större. Att slå ut regimens möjligheter att använda helikoptrar och stridsflyg hade och kanske fortfarande kan vända situationen. Alternativet är en långvarig konflikt som inte otroligt kommer sprida sig söderut. Det är ju svårt att argumentera emot gerillan i Libyen om de söker allians entiteter i norra Sudan respektive generaler där som just nu agerar helt oberoende för att få vapen. I så fall är problematiken växande.

Jag hade hoppats att Libyen hade kunnat få EU att få ordning på den totala förlamning och meningslöshet de uppvisar i utrikespolitik där agerande i praktiken i varje fråga är hastighetsbestämmande av den mest långsamma. Det är därför en glädje att se att ett likartat fenomen istället uppvisas av Arabförbundet om uppgifterna som indikeras om att de kan vara villiga att ta ett utökat ansvar är riktiga (se t.ex. After Mideast Uprisings, Will the Arab League Finally Lead?.

Att ta ansvar för något är speciellt. För människor formar det oss och i praktiken tenderar det att begränsa oss till en mer troligt moralisk väg därför att vi öppnar upp oss för att ifrågasättas med en högre sannolikhet. Det är därför alltid positivt när aktörer tar ansvar trots den också högre risken för att fel och misstag kommer begås.

När EU fortsatt är helt cementerad i utrikespolitik är det i praktiken ett EU som allt mer närmar sig det moraliskt korrupta där nu i fråga efter fråga direkt underliga uttalanden och policy uppvisas av fler och fler. Senast givetvis Italien rörande Libyen men likartat gäller bl.a. Frankrike och en del f.d. Östeuropeiska länder, Danmark m.fl. länder beroende på fråga.

Det är svaghet. Förutom den moraliska problematiken är det dessutom direkt dåligt för ekonomin. Det minskar menar jag den abstrakta värderingen hos medborgarna av EU och EU är dom själva och det drar ner ekonomin. Exakt samma mekanism jag menar kan vara en möjlighet rörande negativa stereotyper: Och så de negativa stereotyperna och menar jag mer än praktiska kostnader varför USA:s ekonomi haft hårda år.

En insats i Libyen hade om det gjorts korrekt med uppvisad kompetens varit excellent därför att förändring som vi alla vet förstärks i hjärnan och tenderar därför när den kommer radikalt att ges en mycket tydlig tolkning oavsett om det är demokratisk förändring eller en entitet som EU som förlamats till meningslöshet som börjar röra sig.

Trivialiteter om hur diktaturer faller i New Scientiest

Det är tråkigt att New Scientiest tar med Bar-Yam resultatet i How to predict when a dictatorship is ready to fall då ingenting nytt i hans resultat finns och heller ingenting som har konkret värde.

Värde i detta fall är om resultaten är predikterande. Oavsett att det och massor av likartade samband ofta påstås vara det är det falskt oavsett hur bedrägligt lockande idéen tycks.

Det är inkorrekt på samma sätt som att internet inte predikterar säkerhetsproblem relaterade till internet. Lika lite är det predikterande att säga att etniskt våld är relaterat till storleken på undergrupper.

Sådant är en trivialitet välkänd från en mängd system sedan väldigt lång tid. Det är själva grundförutsättningen för att problem ska uppstå där ju vi sedan väldigt många hundra år redan har sambanden vilka inte skiljer sig radikalt oavsett om vi diskuterar gaser, bakterier eller människor så länge systemet trivialiseras.

Efter att ha tröttnat på alla spam-kommentarer införde jag en kul och lärorik serie för att vaska fram det verkliga värdet från alla seriösa kommentarer tagna tillsammans. Det både förenklade och tydliggjorde för läsarna det viktigaste.

Trivialiseringen här är att vi endast beaktar just detta och antar att utlösande faktorer kommer med en viss hastighet. Expanderar vi givet det utrymmet språket verkar vi ökar givetvis problemen. Predikterande är det först när:

• Det kan förutspå tillväxt eller reduktion på problem givet konstant storlek på populationerna.
• Kan prediktera givet komplexiteten i antaganden i modellen en rimlig exakthet där ju en modell som bara följer denna mekanism har extremt låg komplexitet och därmed rimligt ska kunna ta ut dag eller vecka vilket det inte klarar.

Systemet är inte predikterande. Betraktar jag världsekonomin 10 år i taget kan jag också förenkla ner till ett system som tycks ha värde t.ex. visa att vikten på container-trafiken är den enda faktor man behöver för att prediktera ekonomin men det är lika löjligt och felaktigt. Precis som Bar-Yam resultat: ett kort kurvsegment som ger en mycket grov skattning av en derivata där man behöver ner på många flera exaktare funktioner. Sådant visar förändring som är förväntad och som kan tas från vilken som helst av många hundra faktorer men som inte fångar plötslig oväntad förändring. Det finns i sådant inte mer intelligens än en elev i högstaadiet som med en linjal drar en liten linje.

Vi kan lätt konstatera meningslösheten i relationerna genom att betänka att de saknar värde i andra populationer där problem inte alls behöver finnas eller kan öka trots att samma relation reduceras. Ingenting i dennes modell klarar av att indikera när den kommer sakna giltighet. Q.E.D.

Jag tycker att det finns mycket annat tvivelaktigt i artikeln också. Jag menar herregud tala för er själva. Jag såg det waving i många veckor innan. Hence jag började följa Sudan.

Sedan när det gäller kollektivt beteende är följande inte felaktigt men visar att man inte förstått problemområdet:

"The key to predicting regime shifts, says Marten Scheffer of the University of Wageningen in the Netherlands, is to look beyond individual behaviour to seek simple laws that describe a population's collective behaviour."

Nej. Detta är funktioner som finns i individen och samma samband är dokumenterade menar jag sedan relativt lång tid för hur individer hanterar information. Samma mekanismer skalar rekursivt ut för att ge oss gruppens språk och klarar du inte av det för en individ kan du glömma att du klarar av det för 10 000 samverkande. Det är samma sak som idéen att om du inte klarar att få intelligens med ett fåtal neuroner skulle du plötsligt om du skalar upp dem till många hundra miljoner få det. Själv säger jag att om du först inte klarar av att skapa något lika flexibelt intelligent som en snigel inklusive foreging, scouting och immun har du ingenting att göra med att bygga abnormt stora neuronnät. Det är bara slöseri med pengar.

Ännu mer och mer kontroversiellt menar jag att det generella systemet för att hantera grupp-kommunikation härrörande från flock-beteende är en skugg-mekanism som även om den kallas något annat (men aldrig egentligen vad någon påstått sig förstå vad det är) är menar jag just detta. När den dominerar avvägning får vi locomotion där ingen längre ifrågasätter vad det är. Jag visste att mekanismen fanns där länge men det var först nyligen som jag såg vad det motsvarande i den kända psykologin.

Bar-Yam, Scheffer m.m. lägger tid på sådant jag insåg efter cirka en månad back in 2008 var meningslöst på premisserna att det prövats gång på gång utan att sagt mer eller mindre. Det är studerat så många gånger.

Men visst vill man slösa tid på att gå över populationer där allt reduceras ner till medelvärde är det för mig bara värde därför att det adderar statistik som given en grundmodell faktiskt har värde. Även om jag nu tvivlar på att något av värde tillkommer mer än all den excellenta statistik alla möjliga aktörer nu exporterar ut.

Mycket av citaten i artikeln får man direkt en god möjlighet att sätta proportioner på med 22nd United States Secretary of Defense Gates citat:

"We have never once gotten it right."

DOD har ju trots allt ganska bra resurser och tillgång till god statistik just av den typ övriga aktörer citerade i artikeln laborerar med.

För samtliga aktörer i artikeln är menar jag de grundläggande antagandena felaktiga. De söker något annorlunda när ingenting annorlunda finns i mekanism. Detta är bara vad vi människor är och svaret ligger därför i vad som är känt och där i det mest triviala därför detta är just inte komplexa skeenden utan skeenden där komplexitet reducerats lätt att inse genom att antalet vägar en kravall kan gå har reducerats ner till en eller två möjligheter (ibland något mer men poängen inses).

Jag ska inte vara för hård här. Det är möjligt att frågan naturligt är lättare för mig att förstå. Jag blev bara lätt irriterad över hur löjlig artikeln var. Nå det var ju ingen stor artikel utan bara en 1/2 sida och med det utrymmet är det givetvis svårt att göra något bra då antal tecken återspeglar tiden som går att lägga på research d.v.s. det är knappast Debora MacKenzie's fel. Tvärtom tycker jag att hon har sina poänger som skribent vilket är mer än vad man kan säga om många andra.