Fladdermössen jollrar

Jag skrev i ett av de föregående inlägg om joller (babbla här och fortsättningsvis för att generalisera termen):

"Andra djur som har genetiska förändringar i samma gener (bl.a. delfiner, åtminstone några sångfåglar, fladdermöss med deras "radar" och ekorrar) som kanske just skapade denna möjlighet har åtminstone i vissa fall (och tror jag kommer de visa sig har motsvarigheter för alla av dem) visat sig babbla när de lär sig tala."

Från: Varför språk kan vara inexakt och vikten av att babbla en massa

Nu på ren tur när jag slö läste Science upptäckte jag att University of Ulm (men ska jag gissa och spekulera skulle det förvåna mig om inte något samarbete här finns med Max-Planck) dokumenterat under slutet av 2009 av åtminstone en art av fladdermöss babblar för att lära sig språket som små:

"A few years ago, researchers discovered that the babies of at least one species of bat make babbling sounds, much like human infants. Now, it turns out those babbling baby bats aren't just mindlessly cooing--they're imitating the songs of the big guys in their colonies: adult males with territories and harems. Such vocal imitation is rare in the animal kingdom, and it has never been found in nonhuman primates. The discovery should open a new window on the evolution of speech and language, scientists say."

Från: Baby Bats Imitate Dad's Songs

Sedan om det verkligen är dokumenterat att primater förutom människan babblar tvivlar jag starkt starkt på (även om det saknar betydelse för min modell om det stämmer eller inte) där det kan vara en fråga om definition på att babbla. Jag tror säkert att de givet hjärnans storlek i övrigt imiterar symboler och efectos especiales (se Bra om och för "analytiskt" problemlösning från CSI (CIA) för en diskussion hur jag definierar termerna här och just nu) men jag tvivlar på att de babblar på samma sätt som vi, zebrafinkar, fladdermöss och ett fåtal till med vissa genetiska förändringar i FOXP1 och FOXP2 kan lägga en samlad helhet i språket utanför symbolerna.

Språket för fladdermössen och förmågan till det som gör att de kan babbla är givetvis nära associerad till deras "radar". Det är tror jag riktigt att se språk som en utökad förmåga att meningsfullt beskriva rummet språkligt lika mycket för oss själva som för andra där ju "radar" egentligen är just det: du talar ut och avläser svaret du får.

Vi kan höra aktuell fladdermus babbla nedan där vi kan notera likheten med exemplen för zebrafinken och mänsklig bebis från Varför språk kan vara inexakt och vikten av att babbla en massa samt att den tycks vara "fast brain" vilket är förväntad givet att dess hjärna är liten vilket gör att den kan göra de få saker den kan snabbt och därmed babblar lite snabbare än mänskliga bebisar.

Nya och förändrade idéer liksom innovationer går att detektera

SEED magazine kan av och till vara trevlig att läsa för nya idéer. I följande titel har de dock generaliserat för mycket (där jag egentligen inte ser heller hur texten riktigt har med den att göra):

Ideas are connected in circuitous ways, and you never know when a discovery in one area will shed light on another

För att här göra en tredje och avslutade postning med en överblicksbild av hur arbetet med den samlade modellen av människans språk befinner sig kan det vara intressant att kommentera titeln (oberoende av texten) där man först bör läst de två första inläggen:

Bra om och för "analytiskt" problemlösning från CSI (CIA)
Varför språk kan vara inexakt och vikten av att babbla en massa

Att idéer, kunskap, språkets symboler o.s.v. håller avstånd till varandra är en teori jag delar (och som har mycket stort vetenskapligt stöd) och det är i min modell ett av de grundläggande benen. I t.ex. följande artikel drar vi nytta av det fenomen man pekar på att till problemet "irrelevanta" intryck om det är rätt utformat kan koppla samman befintlig kunskap för att ge nya intryck (där man bäst gör det dagligen och systematiskt):

Konst: Fåglar

Att det inte går att säga när nya idéer uppstår av intryck är dock en uppfattning jag inte delar. Det beror helt på vilket perspektiv vi har där det kan vara för en slumpmässig person praktiskt svårt att bedöma därför vi inte känner dennes befintliga kunskap och intag av information samt där det om vi känner det kan vara för stort för att gå och modellera.

Emellertid menar jag att detta är rekursivt ut över populationer där det faktiskt blir lättare att följa och modellera liksom att dra slutsatser från. Vad vi räknar som en ny idé meningsfull att detektera ökar i "storlek". Praktiskt reduceras antalet "symboler" och "integration" mellan sådana vi behöver följa och vi kan utmärkt detektera innovationer på väg att inträffa, politiska förändringar, nya trender inom musik o.s.v.

Vad som begränsar det är att för att approximera effekt till en hanterbar modell behöver man sätta upp användningen för respektive område med kunskap om det. Där gör jag det numera nästan automatiskt inom forskning där jag följer några entiteter utifrån egentligen numera ganska få parametrar men de är tillräckliga för att fånga när det är meningsfullt att börja följa dem mer intensivt. Det tycks och fånga det mesta som visat sig ha värde.

Ännu har jag inte sammanfattat metoder inom detta område därför att det är önskvärt att mer grundläggande koncept är färdigställda först. Några koncept om än inexakt beskrivna finns dock diskuterade i:

Karta över vetenskapen: Innovationens hastighet och ämnenas relationer

Ett uppenbart värde precis som jag där skriver är att detta gör det möjligt att optimera hastighet för innovation där skillnaden något så när riktigt gjort är stor oavsett om perspektivet är en person, en liten grupp eller något större.

Tekniken har dock - därför idéer och hur vi relaterar till dem är generellt och ingenting lokaliserat till bara konst eller vetenskap - på samma sätt värde för att stimulera till kreativ matlagning eller för den delen underrättelseanalys eller för att detektera när politiska skeenden börjar bli mer "intensiva" (där jag utmärkt fångat upp diverse så sent som 2009 där flera saker för mig tycks ha missats av alla andra innan jag behövde smalna av vad jag följde då övrigt arbete med modellen tar tid där konst och musik har större allmänt byggande värde).

Det här är en av de applikationer jag roat mig med längst i modellen och en av anledningen till att det kändes naturligt att generalisera det till en allmän modell av språket.

Slutsatsen är därför att vi kan se vad som ger nya idéer men att det ibland helt enkelt saknas parametrar eller att det är för stort. När det inträffar är ofta en bra teknik enligt samma modell att flytta ut fokus. Därav att följa något stort ska med rätt modell inte vara svårare utan lättare.

Varför språk kan vara inexakt och vikten av att babbla en massa

I förra bloggpostningen tipsade jag om en bra diskussion om "analytiskt" problemlösning via text gjord av CSI. Där citeras boken Gödel, Escher, Bach av Douglas Hofstadter som jag inte läst men där citatet är spännande att diskutera:

"The amazing thing about language is how imprecisely we use it and still manage to get away with it. SHRDLU [an artificial-intelligence computer program] uses words in a “metallic” way, while people use them in a “spongy” or “rubbery” or even “Nutty-Puttyish” way."

"If words were nuts and bolts, people could make any bolt fit into any nut; they’d just squish the one into the other, as in some surrealistic painting where everything goes soft. Language, in human hands, becomes almost like a fluid, despite the coarse grain of its components."

(Nytt stycke placerades in och fanns inte i citatet.)

I samma postning som jag tipsade om rapporten i diskuterade jag de dyra hörnen i det grundläggande lagret i den modell av språk jag utvecklar. Detta fenomen förklaras (mer korrekt modelleras) enligt följande:

• Enskilda symboler t.ex. ord "vibrerar" och bildar vågformationer.
• Därigenom skapas också en helhet i språket utifrån det gemensamt vi kan t.ex. se hur upprepning av symboler och hur olika symboler kan påverka varandra här modellerat genom att vågorna som går påverkar varandra.
• Lokaliserat till en del av språket (eller hjärnan) behöver därför heller inte saker vara exakt för att ge rätt lösning därför att vågen formar sig ungefär jämförbart ändå även om dess centrum kommer en aning fel.

Det är samma fenomen menar jag som gör att åtminstone mödrar (men troligt alla vuxna generellt i olika utsträckning beroende på exakt barn och erfarenhet av barnet) reagerar när barn jollrar som att det skulle vara språk vilket det delvis är därför att det uttrycker något om än utan tydliga symboler.

I Processing of infant-directed speech by adults publicerad i NeuroImage följde man upp just aktiviteten i hjärnan hos mödrar med olika erfarenhet av barn där följande citat från pressmeddelandet om studien pekar på vad som kanske är viktigast bland resultaten:

"Brain scans conducted on subjects listening to recorded IDS revealed that mothers with preverbal infants exhibited increased brain activity in areas of the brain known to govern language. This enhanced activation was not observed in any other group, including mothers of children who had advanced beyond the preverbal stage."

"Another brain region signaled a second IDS connection: increased cortical activation was observed in speech-related motor areas of mothers in the same group who scored high on a personality test for extroversion."

"The results thus expose clear distinctions in how people process and generate IDS, providing the first evidence at the neural level that "baby talk," by acting as a bridge for linguistic transfer from mother to infant, plays a key role in the early stages of language acquisition."

Från: Imaging Study Sheds Light on Neural Origins of Baby Talk | Sciencedaily

Vi kan för "IDS" (d.v.s. jollra som oftare på engelska kallas babbling och som jag här kallade babbla som ett mer generellt begrepp för vad jag menar vad det är) se det som att barnen börjar med att uttrycka språkets helhet där tydliga symboler för saker ännu inte formats men att detta för modern van med barnet räcker för att se syftet. Detta tror jag inte försvinner utan jag tror att detta är språkets helhet och att vi sedan adderar tydliga inlärda symboler i stort antal till det.

Andra djur som har genetiska förändringar i samma gener (bl.a. delfiner, åtminstone några sångfåglar, fladdermöss med deras "radar" och ekorrar) som kanske just skapade denna möjlighet har åtminstone i vissa fall (och tror jag kommer de visa sig har motsvarigheter för alla av dem) visat sig babbla när de lär sig tala.

Nedan har vi två exempel först med en bebis och därefter sångfågeln zebrafinken (unge som lär sig sjunga) vilken just har en motsvarande genetisk förändring (se t.ex. om följande studie från Duke University om språkstudier på dem som modell av vårt språk: Songbird's Genome to Provide Clues on Language Learning -- And Relearning) som babblar för att lära sig prata och troligen också kommunicera med sina föräldrar.

babbling-baby.wav
babbling-zebrafinsh.wav

För att jämföra dem behöver man utveckla menar jag specialiserad mjukvara vilket jag inte gjort än därför att även om zebrafinken har mindre hjärna än oss och i den meningen inte är lika smart tänker den rörande vad den har funktioner för mycket snabbare och därför talar den också snabbare där vi kan se det som att tiden för zebrafinken går snabbare. Det är de kortare avstånden i hjärnan som möjliggör det vilket också är anledningen till att småfåglar är relativt oss så oerhört alerta på vad som händer.

Emellertid har vi nedan en jämförelse där jag ännu inte försökt införa någon "fast-slow-brain" normalisering men som ändå kan vara intressant för att betrakta avstånden mellan topparna där vi ser de sekvenser som förutom symboler skapar och bär mening i språket och som tillsammans med symbolerna skapar de samlade vågformationerna.

I spektrogrammen har vi först bebisen och därefter fågelungen. Även om jag inte undersökt det än eller skrivit mjukvara för det tycks det för mig att vi har mycket mer av störande "brus" för inspelningen av bebisen vilka bäst hade reducerats bort (något jag behöver utveckla program för) där det tycks mycket mindre för zebrafinken vilket kan bero på att det spelats in mer genomtänkt kanske i en fågelholk. Intressant här är dock avstånden vilka syns även för bebisen om man anstränger sig lite.

För båda kan vi se snabbare babbling (där just zebrafinken talar allmänt mycket snabbare p.g.a. av en mindre och snabbare hjärna) med viss naturlig paus kanske för att andas men också troligen för att få en respons. När barnen går över till att härma symboler (där zebrafinkar lär sig sjunga av sin pappa) kan det fortsätta naturligt där korrektheten i ordet bedöms från responsen där vi länge hos barn och av och till hos vuxna kan se att de experimenterar med ord som de inte riktigt förstår för att se hur omvärlden reagerar på dem.

Inte ens här är dock sekvenserna även om de troligen (svårt att bedöma för zebrafinken) saknar komplexa symboler meningslös utan det kan bära mening och sekvenserna är inte slumpmässiga. En möjlig slutsats från det är metoder för att uttrycka sekvenser (jämför med musikens rytm) är tämligen standardiserade (d.v.s. ben fyra i modellen).

Vi kan även jämföra detta fenomen med vad som förekommer även inom t.ex. konst och poesi (liksom horoskop) där formationer utan symbolernas riktade mening kan användas d.v.s. nonsen som ändå tycks viktigt för oss och också tror jag kan stimulera vår hjärna positivt på ett sätt som stimulerar kreativitet:

Konst: Kalligrafi

Det har också konstaterats att förståelse av sekvenser är nära kopplat till hjärnans system för inlärning att se senast via Hur vi lär när något börjar och slutar i tiden. Vidare konstaterade University College of London nyligen att även enskilda neuroner kan lära sig att känna igen sekvenser vilket innebär att det är rekursivt över hjärnan från enskilda symboler till helhet (jämför gärna med dessa omöjliga objekt som diskuteras utifrån detta lemma) som publicerat i Science:

Dendritic Discrimination of Temporal Input Sequences in Cortical Neurons

Detta med föregående postning samt sammanfattningarna av vissa delar i Människans kreativitet och språk (där allt ska publiceras allt eftersom det blir klart) ger en ögonblicksbild av ungefär hur långt jag nått när jag nu återigen flyttar ut fokus på organisationer och populationer av människor (även om implementation i GNU Octave för språket lokaliserat i hjärna försiktigt påbörjas samtidigt som det).

Inom vissa praktiska metoder har saker dock förts mycket längre innan jag flyttade in fokus till hjärnans detaljer. En del av det finns dock via Människans kreativitet och språk rörande kreativitet och innovation, och övrigt lär publiceras när jag återvänder till den skriva textens analys där givetvis allt i någon mening börjar (och började både för när människan skapades och liksom för detta arbete) och slutar för den samlade bilden av människans språk.