FN-veto inlagt av Saudiarabien

Och om FN-världen inte redan stannat hade den kanske gjort det. Kritiken är riktig och sedan år. I mycket kanske skadan redan är realiserad sedan ev. närmare ett år. Men därmed tillsammans med att FN är mer än vanligt impotent kan man ju verkligen strunta helt i det hela och göra något vettigt med tid och pengar istället.

Samtidigt rörande de kemiska vapnen och åtgärder där får man först tänka att rimligen har Ryssland en hygglig bild både av hur illa det varit i struktur resp. ungefär hur benägen mellan helt otroligt till att dö om nödvändigt i något förändrande för hela regionen al-Assad med kamrater det är. De är ju med i samma supportgrupp så att säga där man nog delar både det ena och det andra de kanske inte berättar för andra.

"The reference to proliferation appeared aimed at both Iran, which Western and Gulf Arab states fear is using a civilian nuclear program as cover to develop atomic weapons, and at Israel, which has long been believed to possess a nuclear bomb."

Från: Saudi Arabia, angered over Mideast, declines Security Council seat (2013-10-18) | Reuters

Själva konceptet att under hög-stress få för sig att det kan vara vettigt dels att dö och vidare göra det stort i mening påverkande flock i intensitet är ju inte alls ovanligt. Mycket problematiska incidenter inträffar ofta (i Sverige var kanske dåvarande militära medarbetaren Flincks skjutande den värsta sådana). De flesta har inte särskilt stora resurser att skapa oreda med men det gäller ju nu inte någon av värdens diktaturer. Eller omvänt bara önska förstöra något men leva vidare själv (att jämföra WI, WII, mycket innan, Lockerbee, sönderfallet i flera länder i Östafrika pågående, diverse irrationella våldsuttryck pågående bl.a. Egypte och mycket mer). Förutom allmänt högsress ökande dessa risker under pågående konflikt kan det ju mer direkt räcka med en granat-skärva förvirrande dom biologiska neuronernas nätverk för alla möjliga problematiska beslut ska fattas. Att några egentliga säkerhetsmekansimer för att filtrera diktatorns beslut finns är ganska tveksamt.

Men utan UN eller för den delen EU - vad istället? Låt mig föreslå Unted Kingdoms för UK, Sverige och Saudi Arabia. Vi är ju alla kungariken. Mycket sämre fungerande än åtminstone UN lär det inte bli och säkert billigare för alla medlemmar. UN har ju i säkerhetspolitisk nära nog helt nu konvergerat till ritualiserad dans där man kan visa upp sig men heller inte kan eller får fatta beslut. Och det är jag säker på att åtminstone Sverige och UK kan bra med sina monarkier och vad jag tror Saudia Arabia kan vara intresserad att lära mer om från oss.

Tänker jag rätt om Egypten? Kan Sverige få en gratis fregatt?

Det är antagligen korrekt att ta med dem som exempel. Samtidigt får jag erkänna att jag känt viss beundran för hur slugt deras militärer tar egna intiativ till finansiering.

Just när amerikanerna både fått börja låna fett igen och tycks ganska eniga om att det kostar dem mycket mer pengar att låna vekt lite för att spendera - antagligen göra sig redo för spending rampage givet alla miljarder redan förlorade efter flera dagars zero-budget äventyrande Obama's och kongressens samlade ekonomiska landvinster senaste tio åren - håller sig den omvärlds-nyfikna Egyptiska generalen chansen riktigt att förklara behovet av stridsflygplan m.fl. helt säkert pro-ekonomiskt korrekt stora amerikanska utgifter.

När nu Sverige har en sådan gigantisk gräns med NATO - potentiellt kostande hur mycket som helst - varför egentligen inte ta chansen medan den nya amerikanska offensiven mot finansiella problem pågår? I värsta fall trots allt kanske de vinner den här gången och inte behöver spendera lika mycket om något år.

Jag tror rent av amerikanen gillar sådant. De har ju debatterat flera år om hur man rätt ska spendera alla extra pengar man importerar så förslag korrekt i oroliga tider manligt krigiskt uttryckt är säkert välkommet. Och i rättvisans namn om Egypten mot förmodan klarar att få tillbaka flygplanen nu indragna som jag förstått ska väl vi åtminstone kunna klara att se till att vi får en fregatt?

Strid över många och långa år kräver för gott resultat vuxet tänkande

Vi ska förövrigt med utgångspunkt från Allt ofog i Libyen orsakar endast mer bråk och det är dags för flera att växa upp och börja ta ansvar för samhället man bor i (2013-10-18) se att en bromsande styra en diktatur kan ha relativt förändrande dynamik är en över längre tid och större etablerat verksamhetssystem och inarbetat management i säkerhetsfrågor för deras flock mot folkets gemensamma flock ligger i att enklare klara perspektiv utanför ögonblicket.

D.v.s. det kan ha värde att rent direkt konkret försöka skapa skugg-organisationer och se långsiktiga frågor. Och självklart inte underskatta risken när föga redundans i linjer såväl som synkroniserade personer över och i dem för att fatta självskadande beslut p.g.a. ej genomtänkta beslut orsakade ex. av kraftig ilska i ögonblicket. Förståelse och accepterande av att människans natur är sådant att hat och ilska i ett begränsat kontext särskilt när pågående tid där gör individerna i samma kontext till lite som barn minskar risken av att förfalla till att realisera dom svagheterna. Det är ju verkligen inte för de flesta (även om mer problematisk impulskontroll av en eller flera andra orsakar kan svåra det) att när medveten lära sig eller bara från medvetenhet klara att hantera det såväl som i organisation etablera säkerhet för att enskilda irrationella beslut inte förstår värde och möjlighet.

Förutom mer volativa exempel vi säkert alla kan komma ihåg från alla möjliga destruerande konflikter ska dom själveldande munkarna heller inte glömmas. Det är ju dessutom ett utmärkt exempel på att när vi söker metoder i dom kognitiva domäner för att hantera problem gäller oavsett hur populärt ex. buddistiska idéer och säljer i konceptuella självhjälpsböcker istället metoder och vetskap kulturellt närmare eller etablerat i redovisade kontext av evidensbaserad forskning och gärna evidensbaserad i mening också av att värderats i evidens för tillämpning i samarbeten där kostnad relativt effektivt är kritiskt (det är ju vad det handlar om).

Att munkarna mindre effektivt klara att skapa nytta från dom organisationer de har etablerat (och övergripande symbol-gemenskap rent av verklig i uniform) gör resurs-förlusten en feg själveldare skapat mindre verklig. Snarare hade denne lämpligare om dennes nuvarande kontext ej ger möjlighet att konstruktivt i en verklig mening försöka avlägsna diktaturen sökt sig till något mer konkret och verklighetsförankrat. Jag ser i det heller inte att något relaterat munkarnas religiösa föreställningar bör vara hindrande. Bara grund-arbeten med all verklighet kvarstår ju normalt helt att göra som att försöka ta in och få på plats en modern infrastruktur. Mycket värde i att riktat delvis från refererad infrastruktur göra långsammare insatser ex. för att utnyttja den givna kanalen till ett större antal potentiella informations-spridnings-noder diktaturen skapat (d.v.s. vi vet ju att censur eller kontroll när det sker direkt av en människa just inkluderar att du skriver till denna människa och vi vet vidare att dessa tar in information från många källor över hela den större flockens uttrycksnät och föreställer jag mig ej hålls isolerade utan vid dagens slut går hem till familj eller lika troligt för en del arbetar från hemmet). Och på samma sätt delvis speglande samma spridningsnod koncept kommunistpartiet - gärna riktat yngre personer resp. familj. Att detta kan vara svårare för en tibetan givet kulturell distans jämfört med andra kinesiska folk är verkligen ingen ursäkt för sådant här strunt oavsett om själveldande eller göra meningslösa små-aktioner ingen människa mer än arresterande polis märker (ska sådant ske bör man åtminstone få det fotograferat såväl som inspelat i filmklipp och vara noga med "detaljer" så att folk bryr sig att titta på det).

Exakt samma omogna beteende vi har bland dom själveldande munkarna som dom här libyerna som skjuter på polisen. Ger inget värde för någon relaterat något. Meningslöst därför att man inte tänker efter och eftertänksamheten kan i sig vara divergerad p.g.a. sekteristiska små-flockar man är del av. Att libyerna förstör en demokrati som föds medan munkarna i alla fall försöker motverka en diktatur (även jag inte irekt är hundra på hur trovärdiga de alla egentligen är kring demokrati: det bär ju så mycket av historiens teokrati kvar i tänkande såväl som verksamhet både i Tibet och i Indien). Tråkigt nog gäller att när repeterade varumärken (ex. Dalami Lama) är ordentligt repeterade genom i historien i sig såväl som religion övergripande blir vi både i och utanför religionen i sig mindre benägna att ifrågasätta saker och ting: Sätter man ett barn att styra ett land och han visar sig vara på ungefär samma emotionella ålder som vuxen röstar man dit någon annan i demokratin. För Dalai Lama ännu inte trots vissa förändringar i ledningen. Om inte ser man heller inte konkreta resultat. Kommunistpartiet är inte enkla att knuffa framåt och tänker man som barn är det bara bortkastade resurser. Man behöver vara slugt-rationell och inte som ett barn tro att det ledr något till att reducera sig själv jfr själv-elda sig. Tänk mer som skrev:

Citatet diskuterar Malcolm Gladwell senaste bok inkluderande citat från den.

"In public, Martin Luther King and his aides maintained a dignified facade, but behind the scenes, King's organiser in Birmingham, Wyatt Walker, used cunning to turn the movement's weaknesses into strengths. By delaying street protests until late afternoon, when Birmingham's black residents were walking home from work, he led authorities to believe that onlookers were actually protestors. ('They cannot distinguish even between Negro demonstrators and negro spectators,' Walker later recalled. 'All they know is negroes.') By luring police into arresting hundreds of children, they overwhelmed Birmingham's jails, turning police commissioner Bull Connor's eagerness to arrest black people against him. Perhaps it wasn't 'right', by some definition of that word, to send children for arrest, or to engineer confrontations between passers-by and police dogs – but Gladwell argues:

'We need to remember that our definitions of what is right are, as often as not, simply the way that people in positions of privilege close the door on those at the bottom of the pile." Underdogs have to use whatever they've got. And in the end, 'much of what is valuable in our world arises out of these kinds of lopsided conflicts … the act of facing overwhelming odds produces greatness and beauty.'"

Från: Malcolm Gladwell: 'If my books appear oversimplified, then you shouldn't read them' (2013-09-29) | The Guardian

Vidare 'Underdogs have to use whatever they've got' alla vet idag rimligen att det oftast inte är normalt att lyckas med t.ex. en gatu-protest. Att bibehålla struktur man kan använda flera gånger är därför viktigt. P.s.s. är det för fienden trevligt om fienden eldar upp sig, hänger sig eller dömer sig själv till livstidsfängelse i ett arbetsläger. Det gör arbete för dem samtidigt som det (rent av delvis korrekt) demonstroerar att aktuell population är mer av barn som antagligen inte skulle klara av att sköta om landet själva utan att röka elda upp det så fort det blir bråk kring något. Mr King och många andra i aktuell rörelse var tänkande personer som begrepp att tiden är en evig serie av ögonblick men vad du har för ögonblicket som kommer skapar du nu och förloras inte sällan enkelt nog om man är oförsiktig.

Någon form av vuxen intervention tycks väl om det där någonsin ska börja producera vara nödvändigt men är knappast särskilt troligt. Men visst vi ska heller inte glömma att vi står där vi faller. Just nu är det i verkligheten helt ointressant vad tibetanerna gjort eller inte gjort för att bekämpa diktaturen och hur effektivt det varit. Intressant är hur de förbättrar slagkraften för att leverera resultat åren som kommer. Når man högre adderande värde bredare tror jag dessutom att det blir enklare - enkelt rent av - att korrekt uttrycka Tibet som nation (jag har aldrig betraktat det som annat än en strunt fråga jämfört med det enorma problem och potentiella risk diktaturen i sig är kontinuerligt samtidigt som Tibet heller inte riktigt är en potent faktor i förändring av vad man kan se och därför just är enklare att bara glömma som del av en större bakgrund: Men samtidigt varför inte om det kan motivera tibetanerna att göra något vettigt - åtminstone jag är trygg i att jag kan "orda" det vid behov i argument givet indikerat om nu ingen annan vet hur man etablerad det som koncept man under transform ser som en av flera vettiga prioriteringar att titta på efter det första fria valet). Man ger värde i skapandet och etablerar något i infrastruktur och vuxen eftertanksamhet lika i sig värdefullt under och efter den större transformationen.

Slutligen förstå mig rätt här. Inget av detta reducerar det lika verkliga värdet av att när vi tar strid just nu utnyttja mänskligt för det optimerat. Där finns kraft. Men beslutet att det är rätt tid att gå ut behöver vara rationellt och gärna värderat med förståelse hur man där bäst tänker från lugnare år (jämför gärna hur små-pratande systematiskt mot nyckelgrupper kan förbereda fler av att följa rörelse till en i ögonblicket större locomotion av människor: och den rent statistiska givet det också större sannolikheten för att kanske rent av många döttrar och söner till lokala militära befäl vandrar med).

Allt ofog i Libyen orsakar bara mer bråk och mindre tid till riktiga värden kort- och långsiktigt: Dags för många att växa upp och börja ta ansvar för samhället man bor i

Jag är väl medveten om att Libyen representerar ett kontext av och kommer från ett kontext av väpnad-konflikt såväl som övergrepp. Det ökar som känt för population risk och sannolikhet för de flesta (antagligen alla) typer av våldsbrott.

För grupper såväl som individer behöver man givet försöka tänka efter lite och flytta perspektiv utanför ögonblicket. Samma kontext som för population ökar risk för dessa grupper av problem - och därigen destruerande själva det värdet man vill ha, vill förändra eller ev. men väldigt ovanligt för avgränsade länder faktiskt vill destruera - ger för individen och den lilla gruppen ett ej konstruktivt förstärkt fokus på saker just nu och vad som inträffade innan: från punkt till punkt nästan där den större vision och möjligheter man upplevde sig önska uppnå lätt glöms bort.

I perspektiv från andra kontext - inte som här ofta drivet med föstärkt aggression när beslut fattas - kan vi jämföra vad som uttrycks helt helt olika barn i dom nedretonnåren i beslutsfattande. Samtidigt för folket, omvärlden, framtida versioner av alla individer som bråkar eller kanske "bara" missbrukar situationen med annat ofog som ändå adderar till stressen för samhället (ex. stölder, icke-stridande-gängbildningar med som olagligt beskattar butiker m.m.) att sådant här beteende inte är acceptabelt. Jämför med aktuellt:

• Top commander of Libya's military police force killed by gunmen: source (2013-10-18) | Reuters

För alla möjliga situationer föranledande sådant här bör man hellre tycker jag se det som att väntar med tre veckor med att vad jag tror är rent irrationellt beteende utan någon som helst meningsfullhet oavsett lokaliserade koncept av vad man vill uppnå. Regelmässigt tror jag att man under processen inser att det ej är ett bra beteende som leder till något funktionellt. Särskilt måste individen vara öppen för att makt är en tillfredsställande drog inkl. att styra över små grupper av gäng-soldater, fatta beslut över liv och död m.m. När sådant lämnar sundare domäner att tillfredsställa det i (ex. företagsbyggande eller demokratisk-politik) kan det drabba andra som dras in i det men också här tar man viss tid att reflektera över vad man påstås sträva efter resp. känd möjlighet för metodgruppen lokalt resp. globalt över världen och jämför det med möjligheter deltagande i det demokratiska samarbetet ger kan det irrationella missbruksbeteendet destruktion märkas även om driven motivation i ledning ofta för människan lätt upplevs övertygande indikerande mindre osäkerhet i kroppsspråk, hur rösten låter och såväl som ordvlen (för missbrukaren i makt eller annat är ju just osäkerheten reducerad med en själv för aktuellt kontext inriktad just på ett särskilt värde man tränats eller tränat sig till att över-prioritera oavsett narkotika, makt, samla katter eller hetsätande).

I ögonblicket kan det kännas tryggt med föga av osäkerhet i den lilla flockens språk indikerat. Men också här flyttar man sitt perspektiv utåt i tiden överblickande bakåt en tid bör det bli mycket tydligt att i verkligheten är oäkerheten enorm och i en verkliare mening (risk att bli skadad eller mördad, hamna i fängelse m.m.).

Det är tror jag också ett ganska generellt perspektiv man kan komma fel i från andra hållet när man försöker lösa sådant här. Man bör mer tänka en högstadieskola om något långsiktigt ska bli löst. D.v.s. närmare polislösningar även om givet det fysiska rummet bättre beväpnade än vad vi är vana vid här. Men också inse att engagerar man sig som vuxen i den mening att man är närvarande kan mycket problem hindras väldigt tidigt bara genom att det blir allmänt mer besvärligt att etablera subkulturer kring rökning m.m. därför att någon vandrar runt - patrolerar markplanet i och runt-om-kring den samarbetsskapelse själva skolan i sig är. Väljer vi alltid att försöka etablera existerande och lösa det fullständigt i en stor åtgärd är det inte bara svårt utan kan realisera själva potentialen i vad etablerat såväl som etablerande distans mellan rastfakter och ungdomar mer allmänt. Ex. godtyckligt visitera ungdomar kan utlösa samma eller andra problem man söker efter konkurrent med att information man ger misstros.

I det menar jag inte att aktuella divergenser ej ännu i den demokratiska konvergensen intellektuellt är barn utan just mänskliga. Sådant här i över-preferenser till ett irrationellt beteende är liksom mycket (såväl som starkt- resp. svagt självförtroende) ofta verkligt i ett geo-, flock- eller ämnes-kontext. Lite som de flesta antagligen är till och med ganska skillda personer hemma, i skolan och på arbetet.

Jämfört med ungdomsgäng som snattar, röker, klottrar eller gastar sten på tåg gäller på ett annat sätt att större möjlighet till att själv förändra situationen finns. D.v.s. söka identifiera ett kontext annorlunda att sätta på grundbas. Jag tror också när det gäller arbete, boende och lån att åtminstone en del möjligheter har etablerats av regeringen i Libyen för den som är intresserad (mycket sunt när man nu faktiskt har råd: det bör väl när någon är på väg att fatta beslutet lättare att lämna destruktiva vanor bakom sig såväl som att ersätta den intäkt automatkarbinen innan givit med något annat). Förändring rörande flockar med avstånd till varandra kan ta tid på sig att flytta sig men liksom mycket annat kan det sedan rent av gå fort när folk ser några andra som redan vågat lämna gamla kamrater, och sysselsättning för något bättre.

Och verkligen för att vara tydlig är det självklart helt oaccepterat beteende att skjuta på polisen. Det inser alla om man tänker efter och jämför vad man uppnår med man ville uppnå i den strategiska dimensionen snarare än bara att man gjort och just då överlevde det. Att vinna från punkt till punkt är meningslöst utan att närma sig något och för individen följer döden för många och stora andelar därför att väpnad konflikt i det ogenomtänkta ögonblicket är livsfarligt.