Jag är väl medveten om att Libyen representerar ett kontext av och kommer från ett kontext av väpnad-konflikt såväl som övergrepp. Det ökar som känt för population risk och sannolikhet för de flesta (antagligen alla) typer av våldsbrott.
För grupper såväl som individer behöver man givet försöka tänka efter lite och flytta perspektiv utanför ögonblicket. Samma kontext som för population ökar risk för dessa grupper av problem - och därigen destruerande själva det värdet man vill ha, vill förändra eller ev. men väldigt ovanligt för avgränsade länder faktiskt vill destruera - ger för individen och den lilla gruppen ett ej konstruktivt förstärkt fokus på saker just nu och vad som inträffade innan: från punkt till punkt nästan där den större vision och möjligheter man upplevde sig önska uppnå lätt glöms bort.
I perspektiv från andra kontext - inte som här ofta drivet med föstärkt aggression när beslut fattas - kan vi jämföra vad som uttrycks helt helt olika barn i dom nedretonnåren i beslutsfattande. Samtidigt för folket, omvärlden, framtida versioner av alla individer som bråkar eller kanske "bara" missbrukar situationen med annat ofog som ändå adderar till stressen för samhället (ex. stölder, icke-stridande-gängbildningar med som olagligt beskattar butiker m.m.) att sådant här beteende inte är acceptabelt. Jämför med aktuellt:
För alla möjliga situationer föranledande sådant här bör man hellre tycker jag se det som att väntar med tre veckor med att vad jag tror är rent irrationellt beteende utan någon som helst meningsfullhet oavsett lokaliserade koncept av vad man vill uppnå. Regelmässigt tror jag att man under processen inser att det ej är ett bra beteende som leder till något funktionellt. Särskilt måste individen vara öppen för att makt är en tillfredsställande drog inkl. att styra över små grupper av gäng-soldater, fatta beslut över liv och död m.m. När sådant lämnar sundare domäner att tillfredsställa det i (ex. företagsbyggande eller demokratisk-politik) kan det drabba andra som dras in i det men också här tar man viss tid att reflektera över vad man påstås sträva efter resp. känd möjlighet för metodgruppen lokalt resp. globalt över världen och jämför det med möjligheter deltagande i det demokratiska samarbetet ger kan det irrationella missbruksbeteendet destruktion märkas även om driven motivation i ledning ofta för människan lätt upplevs övertygande indikerande mindre osäkerhet i kroppsspråk, hur rösten låter och såväl som ordvlen (för missbrukaren i makt eller annat är ju just osäkerheten reducerad med en själv för aktuellt kontext inriktad just på ett särskilt värde man tränats eller tränat sig till att över-prioritera oavsett narkotika, makt, samla katter eller hetsätande).
I ögonblicket kan det kännas tryggt med föga av osäkerhet i den lilla flockens språk indikerat. Men också här flyttar man sitt perspektiv utåt i tiden överblickande bakåt en tid bör det bli mycket tydligt att i verkligheten är oäkerheten enorm och i en verkliare mening (risk att bli skadad eller mördad, hamna i fängelse m.m.).
Det är tror jag också ett ganska generellt perspektiv man kan komma fel i från andra hållet när man försöker lösa sådant här. Man bör mer tänka en högstadieskola om något långsiktigt ska bli löst. D.v.s. närmare polislösningar även om givet det fysiska rummet bättre beväpnade än vad vi är vana vid här. Men också inse att engagerar man sig som vuxen i den mening att man är närvarande kan mycket problem hindras väldigt tidigt bara genom att det blir allmänt mer besvärligt att etablera subkulturer kring rökning m.m. därför att någon vandrar runt - patrolerar markplanet i och runt-om-kring den samarbetsskapelse själva skolan i sig är. Väljer vi alltid att försöka etablera existerande och lösa det fullständigt i en stor åtgärd är det inte bara svårt utan kan realisera själva potentialen i vad etablerat såväl som etablerande distans mellan rastfakter och ungdomar mer allmänt. Ex. godtyckligt visitera ungdomar kan utlösa samma eller andra problem man söker efter konkurrent med att information man ger misstros.
I det menar jag inte att aktuella divergenser ej ännu i den demokratiska konvergensen intellektuellt är barn utan just mänskliga. Sådant här i över-preferenser till ett irrationellt beteende är liksom mycket (såväl som starkt- resp. svagt självförtroende) ofta verkligt i ett geo-, flock- eller ämnes-kontext. Lite som de flesta antagligen är till och med ganska skillda personer hemma, i skolan och på arbetet.
Jämfört med ungdomsgäng som snattar, röker, klottrar eller gastar sten på tåg gäller på ett annat sätt att större möjlighet till att själv förändra situationen finns. D.v.s. söka identifiera ett kontext annorlunda att sätta på grundbas. Jag tror också när det gäller arbete, boende och lån att åtminstone en del möjligheter har etablerats av regeringen i Libyen för den som är intresserad (mycket sunt när man nu faktiskt har råd: det bör väl när någon är på väg att fatta beslutet lättare att lämna destruktiva vanor bakom sig såväl som att ersätta den intäkt automatkarbinen innan givit med något annat). Förändring rörande flockar med avstånd till varandra kan ta tid på sig att flytta sig men liksom mycket annat kan det sedan rent av gå fort när folk ser några andra som redan vågat lämna gamla kamrater, och sysselsättning för något bättre.
Och verkligen för att vara tydlig är det självklart helt oaccepterat beteende att skjuta på polisen. Det inser alla om man tänker efter och jämför vad man uppnår med man ville uppnå i den strategiska dimensionen snarare än bara att man gjort och just då överlevde det. Att vinna från punkt till punkt är meningslöst utan att närma sig något och för individen följer döden för många och stora andelar därför att väpnad konflikt i det ogenomtänkta ögonblicket är livsfarligt.
