Nu uppger USA Today att General Dempsey (se tidigare Rehabilitering av General Dempsey möjlig och bör försökas (2013-07-19)) presenterat senaten en del översiktspunkter för hur han resonerat kring Syrien för att nå de bedömningar (och rekommendationer) han tidigare levererat politiska beställarsidan (och i det antyder jag verkligen inte att bedömningarna innan varit beställda från senat eller Vita huset utan närmast för att anknyta till idén att ekonomisk-effektivitet relativt effekt måste ha en beställare som har uppgifter, strategi utanför det pragmatiska m.m. på viss distans för att göra det möjligt för levererande aktörer att klara att prestera vad de faktiskt klarar av). Följande citat är intressant:
"This option would require the United States and its allies to muster 'hundreds of aircraft, ships, submarines, and other enablers,' Dempsey wrote. It risks provoking retaliatory strikes by the Assad regime and could also result in inadvertent civilian casualties, he said."
Från: Dempsey gives details on U.S. options in Syria (2013-07-22) | USA Today
Antingen accepterar vi att varje enhet bär samma kostnad, risk och värde, eller att det bara är ett stort (för dessa "föremål" ungefär det högsta man kan uttrycka trovärdigt) uttryckt i ett försök att leverera en emotionell pay-load till den sekundära publiken utanför senaten som beställt uppgifterna, eller tänker vi oss att en genomtänkt bedömning faktiskt ligger i vilket fall han rimligen måste avse själva strukturen för att agera d.v.s. att flygplanen här snarast är en feature till hangarfartygen (i mest orimliga motsats skulle helikoptrar, småbåtar, soldater, rörliga kanoner och kulsprutor, flygplan m.m. del av vapenkonceptet hangarfartyg räknas som en "Dempsey-enhet").
US George H.W. Bush kostade $6.2 miljarder men förmår inte mycket utan stora mängder andra enheter: flera hundra fartyg och ubåtar bara mot Syrien. Kanske är den permanent för kostsam att alls använda för alla mer troliga scenarier? Om så är det viktigt att den politiska beställarsidan tänker igenom vilka problem man faktiskt behöver lösa för att skapa värde, vilken leverantörskompetens man behöver för att se kostnadseffektiva - alls möjliga - lösningar och ställa krav och förändra organisationerna snarare än att cementera fast kulturbärare vars koncept inte kan leverera men likväl kostar gigantiskt och mer än nära nog allt annat i världen.
Väljer vi tredje-dörren i vår mini-militära rimlighetsbedömning väger vi den mot denna skattning citerad Wikipedia (och åtminstone rörande antal om än ej detaljer för resp. är de troligt korrekta: att gömma ett fartyg är varken lätt i budget eller på havet):
"There are currently 10 aircraft carriers, 22 cruisers, 62 destroyers, 17 frigates (eight of which are crewed by active-reserve personnel), 3 littoral combat ships, 9 amphibious assault ships, 2 amphibious command ships, 9 amphibious transport docks, 12 dock landing ships, 53 attack submarines, 14 ballistic missile submarines, 4 guided missile submarines, 13 mine countermeasures ships, 11 patrol boats, and 1 technical research ship (military intelligence ship, the USS Pueblo, which is currently held by North Korea).
Support ships include 2 hospital ships, 4 salvage ships, 2 submarine tenders, 1 ammunition ship, 5 combat stores ships, 4 fast combat support ships, 14 dry cargo ships, 15 replenishment oilers, 4 fleet ocean tugs, 11 large harbor tugs, 4 ocean surveillance ships, 4 container ships, 16 cargo ships (used for prepositioning of Marine and Army materiel), and 7 vehicle cargo ships (also used for prepositioning)."
Från: List of current ships of the United States Navy | Wikipedia
General Dempsey har i taktik tänk kring allokering och utnyttjande av strategiska makt-projiserande "enablers" likt ubåtar och hangarfartyg man kan flytta rent av stora delar om inte allt USA har på och under havsytan krävs (oräknat en del utbåts-enheter och typer jag tvivlar på att han avser: sänka fartyg är ju ej aktuellt, ej heller att utnyttja strategiska ubåts-enheter eller använda onödigt dyra vapenlösningar från ubåtar när det ej krävs och billigare finns från fartyg ovan havsytan jfr. kanske utnyttja landbaserande start och landsbaser via andra länders flyg kompletterande: hela närområdet västerut är ju fyllt av militära samarbetspartners och samarbete bör om det betyder något bära ge och ta här i den mening att det är att betvivla på åren som kommer att USA kan bära militära kostnader för att i samma utsträckning säkra länder i det antal som nu och att leverera ett utökat ansvar där måste rimligt ha kommit med en förståelse och en strategi hos den amerikanska ledningen att klara av att få möjligheter tillbaka åtminstone när inte marktrupper krävs jämförbart Vietnam-kriget m.m.).
Det tycks som att General Dempsey ser risker ej riktigt uttalande här. Visst kanske i relativ ekonomiskt effektivt normaliserat faktisk slagkraft men jag tvivlar egentligen lite på att det är en korrekt bedömning om man begränsar stödet i den mening att man inte löser problemet åt det Syriska folket utan i rimlig utsträckning etablerar möjlighet för att diktaturen ska tvingas nå lösning förändrande till något bättre, och skapa samarbetsformer med folket som nu står i väpnad-revolt många år in i framtiden. Attityder förändras inte snabbt men effekten av att positivt verkande händelser kan märkas mätbart långt innan den resulterat i direkt realiserade antal incidenter ex. relaterat terrorism. Och möjligheter till att skapa ett värde direkt för ett folk där man når väldigt många personer både i vad som kommer bygga upp det nya samhällets administration såväl som folk är sällsynta.
En sund möjlighet att pröva är att initialt försöka med ett mycket mer begränsat stöd än flera hundra fartyg, ubåtar m.m. och se om det kan förskjuta balansen mellan rebellerna tämligen begränsat beväpnade särskilt jämfört med den slagkraft General Dempsey räknat ut kan behövas. De har ju trots allt klarat att nå fram till att hålla stora ytor av landet under kontroll och trots den rapporterat större ansträngningen av regimen mer aktivt sista månaderna i användning flygplan m.m. som inte fodrar att kvarvarande soldater ska riskeras (en del har tolkat det kanske inte orimligt som att diktaturen önskar ha kvar mer troligt lojala trupper i de områden man ännu klarat att hålla kvar för att bibehålla kontroll över befolkningen och hindra att uppror m.m. bubblar upp lokalt eller hunger-kravaller m.m.m uppror bland officerare o.s.v.).
Vapensystem just nu mycket använt i inbördeskriget och tillräckligt för att säkra stora ganska stabilt kontrollerade områden i Syrien. I bilden använt av en rebellsoldat.
Mer än kostnad är dådlust och motivation viktigt. Är du fet och van att allt du gör måste bränna enorma summor och med historisk acceptans av att det antagligen ändå slutar dåligt lär du inte plötsligt börja leverera effektiva lösningar. Dessutom blir du bekväm och omvärlden börjar kännas jobbig och lite otäck: Helst vad man tittar på från avstånd medan man försöker få dom "riktiga" vapnen till stora monument man hoppas att omvärlden tror på mer än man själv gör. Dessutom tar ju karriärs konflikterna internt mycket tid från det riktiga arbetet: sitta och beställa hangarfartyg.
Relativt större fetma i delar av organisationen kan dessutom föranleda att dom verkliga levererande delarna grovt underskattas. Eller som här konstant förolämpas av Dempsey. Efter ett tag lär dom börja tro på honom.
Det kanske inte kräver mer än en del luftförsvar lite längre ut som tas ut och ganska begränsade insatser för att trycka ner diktaturens stridsflygplan, och tyngre markbaserade enheter? Kanske inte ens att de alla förstörs utan att det kan räcka med att några stycken försvinner.
Kostnader och effekt för att agera kan ju svårligen effektivt hanteras binärt i ett långsiktigt strategiskt perspektiv. Det innebär ju antingen den form av jätte-operation all-out med "hundratals fartyg, ubåtar m.m." eller att man gör ingenting. Intressant tror jag är för dom politiska ägarna att beställa en lösning där man vill uppnå en viss effekt för en kostnad rimlig och gör p.s.s. som andra federala projekt haft framgång med och ser vad olika delar av organisationerna tror är möjligt och effektivt från deras vetskap. Om inte annat bygger det erfarenhet av att verka under resursbegränsning även om operationen kanske inte blir faktiskt effektiv på ett sätt som visar sig avgörande (vilket förövrigt inte heller gäller gigantiska militära operationer).
Självklart måste man om så ta hänsyn till att vad nu möjligt att få i effekt av en investering är kraftigt reducerad både för finansierande aktör såväl som det syriska folket jämfört med kontinuerligt bakåt.
