Jag kommer troligen publicera en mer genomarbetade version från ett något bredare perspektiv till Nyfiken vital och betraktar därför denna version som minnesanteckningar och gör ingen korrekturläsning.
Tibets munkar måste sluta tända eld på sig själva var en
negativ reaktion och i allt allvarlig (jfr följde jag överhuvudtaget inte explicit Tibet i kontext av Kina frågan varken i riktad analys annat än implicit eller i privat läsande från 2009 och en bra bit in i 2010 av samma anledning). Det finns dock också positiva åtgärder som kan motverka problemet.
Vad jag pekade på i
Från diktatur till fred: Syrien, Ryssland och Kina som viktiga och bra åtgärder allmänt för att stödja demokratiutvecklingen kan också hjälpa till att motverka detta:
"Värdet av lyckade demokrati-case likt Libyen kan och menar jag absolut bör förstärkas upp ytterligare genom att ge demokrati-kämpar kollektivt erkännande. Det kompenserar den stora kontroll över kollektiv kommunikation diktaturer har där falska kollektiva värderingar får stort inflytande. Möjligheter inkluderar:
- Fler internationella pris, stipendier m.m. från organisationer till personer som protesterar eller gör annat värdefyllt arbete. Jfr Nobels Fredspris (där den kinesiska diktaturens reaktion underströk den säkerhetspolitiska risk i makt-projektion de nu innebär där man kan spekulera att det var "tur" att Norge är olje-rikt emedan ett demokratisk europeiskt land i akut-ekonomisk kris kanske inte vågat att ge priset i konflikt med diktaturen).
- Tydlig uppmärksamhet ofta med tydligt erkännande i media.
Att visa stöd från världens globala "flock" som något större än diktaturen."
Det ger ökad uppmärksamhet i media vilket är ett rationellt argument mot självbedrägeriet tända eld på sig själva (enda kontext där det kan ha värde är om det sparas till en nyckelpunkt där det används för att utlösa tillräcklig intensitet för att tvinga fram förändring men det ser jag inte som ett nödvändigt verktyg om man ser över alternativ där en utgångspunkt i publicerad forskning från ca första världskriget fram till idag är en god utgångspunkt) för att märkas i media.
Vidare är det positivt erkännande i den största flocken - mänskligheten över hela världen - vilket motverkar uppgivenhet och defaitism vilket delvis troligt spelar in i detta.
Det kan också hjälpa till att bryta den sub-kulturella konvergens mot något som tydligt avviker från vad som allmänt är vad som ses som naturligt i människoflocken. Sådant här är inte alls okänt i historien och vi ser det just i isolation och att det går mode i det här ofoget bland de tibetanska munkarna är vad jag blir mindre förvånad av än om det hade varit bland Shanghais industriarbetare.
Vidare ger det möjligt att styra uppmärksamhet till delar av kulturella grupper som tydligt reagerar och aktivt verkar hindrande för att det här tar fäste bland de medmänniskor som ligger nära i samma flock. Förutom att direkt uppmuntra dessa påbekostnad (relativt hela mängden uppmärksamhet skapad vid en tidpunkt) gäller att deras förtroende som representant för den större flocken tibetanska munkar ökar och därmed ökad möjlighet för sundare värderingar att nå ut.
Så här långt tror jag ingen sund person har någon direkt invändning mot att dessa metoder kan ha värde och även om de mot förmodan inte skulle motverka detta alls ändå ge ett relativt kostnad stort värde. Nu kommer jag dock föreslå en annan grupp åtgärder som förutom vad som för varje sund religiös "management-ansvarig" på golvet bör vara vad man ändå förstår kan hjälpa till i direkta samtal till en eller flera där en kort diskussion är nödvändig för att motivera varför erfarenheten från forskning om beteende terapi vid psykoser kan ha värde här.
Vad schizofreni och vanföreställning exakt är kan man diskutera och troligt föreligger en koppling mellan genetisk latens med en glidande tröskelnivå där händelser, droger, stress m.m. kan verka utlösande.
Vi kan försöka förklara fenomenen som uppstår med två begrepp från den konceptuella modellen till
Creative Culture:
- Vi kan divergera utåt från ett tankesätt där fler möjligheter i kombination mellan vad vi har i aktivt språk och perception just nu och inlärd erfarenhet.
- Divergens tillåter att vi upptäcker nu möjligheter och problem i miljön.
- Vid hotfull miljö eller ett generaliserat ångestproblem tolkas problem som troligare.
- Det gör att negativt samspel mellan ångest och divergens kan uppstå. Divergens detekterar "onormala" saker som ändå förs upp till medvetande där oro kan vara en faktor påverkande filtrering (i en hotfull miljö ex. nattsvartmörker där du vet att en otäck smygande tiger finns reagerar du på alla ljud).
Så här långt finns ingenting som i sig innebär att psykos behöver uppstå även det i sig kanske innebär en ökad risk. När psykos uppstår har vi emellertid dessutom
ökad konvergens därför att
den tid som hjärnan är beredd att följa en divergens utåt i bredd ökar.
Divergensen i denna modell är vad vi kan spekulera (med visst stöd i forskning för men det har andra synsätt också) är kopplat till uttrycket av vissa typer av receptorer som påverkar hur neuronerna avfyrar och som vi ser det här påverkande av den "träffvinkel" receptorerna får. I språkanalys kan vi jämföra vinkelbegreppet med
cosinus för att uttrycka semantisk likhet vilket givet topologiska såväl som till laddning och många fler faktorer skillnader mellan celler ger nödvändig normalisering och har en underförstådd normalfördelning vilket jag tror är mer än en rimlig approximation vad vi i genomsnitt kommer gå mot i en population neuroner.
Resultatet blir att fler möjligheter och risker "dyker" upp i högre perception medvetet om divergensen "möter stöd utåt" med andra neuroner relaterade till andra händelser, kunskap o.s.v. i ögonblicket aktiverat.
Ju lägre dopamin-aktiviteten i en dimension av dennas funktion är i ögonblicket eller genetiskt relaterat desto motsvarande kortare tid kommer divergensen kunna gå innan "den ger upp på" (ingen centralstyrning finns dock utan det "självorganiserar" sig) att söka en konvergens. Just denna funktion hos dopamin är mindre uppmärksammad men det finns ett utmärkt stöd för den i forskning och just idag såg jag en precis i ansedda
PLoS Computational Biology publicerad studie som indikerar just detta:
Dopamine, Affordance and Active Inference. Trevligt nog är modellen baserad på de välkända sambanden i den bayesianska statistiken och vid en
snabb-titt idag ungefär det samma som betraktat i detta koncept. Spekulativt och ointressant för denna och andra för (min) modell aktuella resonemang är just i denna dimension dopamin mindre intensiteten än uttrycket där mekanismer motsvarande (eller just) relaterade till acetyl-kolin receptorerna.
Den ökade konvergensen samspelar också vad vi kan se som uttryckt via dopamin i en feedback där interferenser d.v.s. konvergenser mellan olika spår ex. från händelser i perceptionen och/eller kunskap över ett tidsfönster tolkas som relaterade. Här får vi en vinkel mot i snabb-tid vad som klassiskt ses som belöningscentrum och i längre tid
orbitofrontala cortex med "relevans vinkel" mot detta med nivån skattat kanske samspelande med amygdala (en del forskning från senaste åren indikerar just detta och tydliggör sambandet med ångest men har för modellen vi resonerar från här ingen betydelse om det just är amygdala eller annan del som ger denna funktion).
Detta gör att divergensen tycks vettig och leverera resultat. Feedbacken jobbar framåt och fortsätter tolka från vad lokala maximum i divergenser som i en sund hjärna hade förkastas som helt otroliga. Vi förstår från samma fenomen samspelet med kreativitet där vi i en frisk hjärna kan se ökade möjligheter till idéer i divergent tänkande för vilket en utmärkt studie vid Karolinska Institutet finns:
Thinking Outside a Less Intact Box: Thalamic Dopamine D2 Receptor Densities Are Negatively Related to Psychometric Creativity in Healthy Individuals.
När vi för situationen med munkarna gäller troligt att en sida av problemet är en subkultur som skapar divergerande värderingar finns. I denna skapas "träffar" med dopamin-feedback kring vansinnigt divergerande idéer i dialog med andra personer som delar uppfattningarna samtidigt som dialogen kring frågan är begränsad med andra ex. därför att man inte vill berätta att man ser det som accepterat att tända eld på sig själv.
Fenomenet trots att psykos för alla
besmittade (i dialog kan dock ord med tydligt negativ laddning få motsatt effekt hos individer som redan är i direkt risk där effekter motsvarande de negativa stereotyper kan uppstå där ökad distans tas ut emedan det kan tänkas att det i en större population som kollektivt språk minskar antalet personer som går in i direkt riskgrupp) av idéen inte föreligger (även om att personer som ligger närma psykotiska problem kanske mer troligt kan hamna i sådant här) kommer därför stora likheter finnas med hos psykotiska upprepade vanföreställningar där repeterad interferens har skett (de kan ex. ha fixa idéer om specifika personer, organisationer, föremål m.m. som håller i sig många år).
Därför kan det vara värt att ta inspiration från den erfarenhet som finns publicerad om beteendevetenskapliga interventioner vid schizofreni för att motverka vanföreställningar.
Metoder för att hantera associerade och säkert i beslut associerade emotionella problem finns en bredare bas än just schizofreni-forskningen att utgå från där kognitiv beteendeterapi kan i argumentation mot individen kanske lättare motiveras för att pröva givet en del av de böcker Dalai Lama medverkat i.
Metoder mer av den typ som avses d.v.s. ta upp dialog kring de specifika föreställningarna och argumentera rationellt rörande dem ger denna artikel kanske en del inspiration för där det möjligen här är lättare än för de patienter som deltog i studien:
The Omnipotence of Voices.
