Spegelblank-is över Utrikespolitiskt bråddjup

Det här behöver inte vara en dålig sak beroende av om det är faktiska resultat med det tillhörande behov av effektivare användning av de medel man har (om inte skatteökningarna oavsett de görs ska bli relativt USA:s nivå en tämligen abrupt relativ skillnad):

"The White House already sees signs that the public pressure campaign is melting GOP opposition.

The latest example comes from Rep. Tom Cole, former chairman of the National Republican Congressional Committee. The Oklahoma Republican said on Tuesday that the GOP should agree to a quick deal that keeps the Bush era tax rates for 98 percent of taxpayers while letting the top two rates increase."

Från: Confident Obama sees path to fiscal cliff win

Read more: http://www.politico.com/news/stories/1112/84333.html#ixzz2DYHcv6jf | Politico

En annan fråga är ju det här om vem som ska ta över efter Utrikesminister Clinton. Många upplever debatt och frågorna runt det som lite trivial och ganska tunn. Jag delar inte riktigt den uppfattningen. Där är ju inte heller säkert President obama har rätt. Hellre än att diskutera Rise's för- och nackdelar kan jag istället peka på att det är lätt för Obama, Bush II eller vem som helst med makt att ibland välja sub-ordinata-ledare som kanske bättre passar dem än rollen (och inte avseende någon antydd romantisk dimension eller heller i allt kandidaternas kompetens så mycket som en fråga relativt utrymme i deras märkbara språk relativt the bigger dog).

Condoleezza Rice var bredvid Bush II mindre färgrik i utrikespolitiken där denne oavsett om alla gånger optimalt tenderade att märkas. Det samma kanske kan gälla för Obama bredvid dennes kandidat.

Själv har jag ingen kandidat men tankarna går ändå till Tonya Harding: En stor atlet inte rädd att ta i när det krävs där det känns och våga se energi-effektiva genom att upptäcka verktyg från andra kunskapsområden. En uppfriskande realism till en annars väldigt stilistiskt konstant sportgren. Helt säkert inte bara väljarkåren utan mången politiker kan lära mycket av idrottsrörelsen helhet i kropp, moral, paketering och att skapa förmåga att mynta valuta i rent symboliska segrar i sporter vars ev. ursprung i jakt sedan länge är borta. Det måste ju snart vara 10 år sedan Dick Cheney hamnade i slagsmål vid kongressens talarstol. Det kräver liksom is-sporternas blodiga verklighet att man inte är förslappat rädd utan med eller utan blyröret vågar slå till när möjlighet att segra finns.

En renare politik vi inte behöver frukta inför For Obama and Romney, Lunch at the White House där båda inte otroligt lika mycket riskerar att trilla om de försöker knuffa till den andra (inte dumt annars för Obama som är lång vilket via benen skapar möjlighet i trappor). Jag tror också vi alla kan hålla med om att det varit hederligare och givit ett sannare svar - en seger som säger mer om ledaren än folket han ska härska över - oavsett vem som vunnit om Obama resp. Romney vågat avgjort deras president-konflikt t.ex. i ice-hockey-rinkens med dom blodiga blyrören.

Caesar och de färgade skjortarmarma: Brutal maktbelöning just nu

För några år sedan läste jag en biografi över Caesar - minns ej vilken men en av de senare och i svensk-översättning i pocket-utgåva köpt på en järnvägsstation - som noterar en källa med visst ogillade över att en yngre Caesar hade avvikit från normal klädsel i kulturen och antingen försett togas armar med ett tygmönster eller färgat det.

Det är mycket lätt att övertolka sådana här uppgifter. För en person som blir så pass känd tenderar saker att bevaras bättre (liksom säkert en hel del påhittat).

Vi kan givetvis ha förståelse för modevärdet i det men i en mycket konservativ kultur är det givet Caesars kommande år intressant.

Klädsel i ett uniform-artat mode i någon mening delvis handlar om en investering i det värde flocken representerar och kan förränta till individen.

Ofta handlar det om ett mer långsiktigt värde som kommer bit för bit ungefär som att spara på ett bankkonto eller göra en mycket tråkig ämbetsmanna karriär motsvarande tidigare delen av 1900-talet eller engelska flottan längre tillbaka med årsbundna befordringar m.m. enligt ett mycket noggrant uttryckt system. Blir du väl kapten blir du om du seglar runt tillräckligt många förr eller senare amiral.

Att avvika i klädseln är ju att synas mer. Annorlunda uttrycker ökad möjlighet att diskriminera och indikerar att något nytt finns. Om vi så vill en indikation om en för någon dimension oavsett som oftast rent trivial en egen flock.

Att spel på att vinna den egna flocken i revolutionens spel där mest konkret nära för individen det egna livet sätts på spel är ju en fråga delvis om hur mycket makt - d.v.s. reward - du vill ha och hur länge du är beredd att vänta på den.

Söker man efter ledtrådar för att bekräfta möjligheten indikerar är givetvis hastigheten han agerar med mest intressant, men vi kan också notera åtminstone rykten relaterat en del neuropsykiatriska symptom.

Hur vi minns och hur vi predikterar framtiden inte minst för reward är ju vad som följer mycket likartade samband. Kanske har vi i det också en indikation om likhet i funktion både mellan hur snabbt Caesar agerar i offensiv och dennes rent personligt livshotande problematiska benägenhet för att önska bli vän igen med sina forna kombattanter inkl. Brutus. Snabb och stor reward men med mindre nägenhet att sura över vunna och förlorade fältslag.

Att låta en valuta stiga: Manipulation eller inte?

Ett välkänt samband för hur vi uppfattar moraliska frågeställningar är att avstå från ett göra något oavsett om kostnaden och ansträngningen är obefintlig som hindrar en skada (ex. orsakar ett dödsfall) känns väsentligt mindre moraliskt tveksamt än att aktivt göra vad som orsakar skadan.

Att definiera manipulation givet dess emotionella association till det negativa blir jämförbart problematiskt vilket vi har ett exempel på här:

"The Obama administration has declined to label China a currency manipulator, noting that it let its currency rise nearly 10% in value against the dollar since June 2010."
[Red. Min kursiv och fetstil. / Hans]

Från: U.S. won't call China a currency manipulator | USA Today

Konceptet att media, President Obama m.fl. klagar lite extra på den kinesiska valutan och de låter den gå upp en bit är inte bra för någon. Det skapar underliga samband i den kinesiska ekonomin och mycket mer problematiskt givet att Kina är en diktatur innebär det att makt lämnas till kinesiska kommunistpartiet att kunna välja att låta valutan stiga eller inte. Vi kan mycket väl argumentera att samma - eller snarare ett mycket värre - problem existerar oavsett om en eller flera sådana mellan-lagrande "klagande" entiteter upplever fördel av att klara att göra detta med högre effektivitet än andra.

Så här pass stora valutor behöver verkligen flyta fritt oavsett hur man nu definierar manipulation.