Det här behöver inte vara en dålig sak beroende av om det är faktiska resultat med det tillhörande behov av effektivare användning av de medel man har (om inte skatteökningarna oavsett de görs ska bli relativt USA:s nivå en tämligen abrupt relativ skillnad):
"The White House already sees signs that the public pressure campaign is melting GOP opposition.
The latest example comes from Rep. Tom Cole, former chairman of the National Republican Congressional Committee. The Oklahoma Republican said on Tuesday that the GOP should agree to a quick deal that keeps the Bush era tax rates for 98 percent of taxpayers while letting the top two rates increase."
Från: Confident Obama sees path to fiscal cliff win
Read more: http://www.politico.com/news/stories/1112/84333.html#ixzz2DYHcv6jf | Politico
En annan fråga är ju det här om vem som ska ta över efter Utrikesminister Clinton. Många upplever debatt och frågorna runt det som lite trivial och ganska tunn. Jag delar inte riktigt den uppfattningen. Där är ju inte heller säkert President obama har rätt. Hellre än att diskutera Rise's för- och nackdelar kan jag istället peka på att det är lätt för Obama, Bush II eller vem som helst med makt att ibland välja sub-ordinata-ledare som kanske bättre passar dem än rollen (och inte avseende någon antydd romantisk dimension eller heller i allt kandidaternas kompetens så mycket som en fråga relativt utrymme i deras märkbara språk relativt the bigger dog).
Condoleezza Rice var bredvid Bush II mindre färgrik i utrikespolitiken där denne oavsett om alla gånger optimalt tenderade att märkas. Det samma kanske kan gälla för Obama bredvid dennes kandidat.
Själv har jag ingen kandidat men tankarna går ändå till Tonya Harding: En stor atlet inte rädd att ta i när det krävs där det känns och våga se energi-effektiva genom att upptäcka verktyg från andra kunskapsområden. En uppfriskande realism till en annars väldigt stilistiskt konstant sportgren. Helt säkert inte bara väljarkåren utan mången politiker kan lära mycket av idrottsrörelsen helhet i kropp, moral, paketering och att skapa förmåga att mynta valuta i rent symboliska segrar i sporter vars ev. ursprung i jakt sedan länge är borta. Det måste ju snart vara 10 år sedan Dick Cheney hamnade i slagsmål vid kongressens talarstol. Det kräver liksom is-sporternas blodiga verklighet att man inte är förslappat rädd utan med eller utan blyröret vågar slå till när möjlighet att segra finns.
En renare politik vi inte behöver frukta inför For Obama and Romney, Lunch at the White House där båda inte otroligt lika mycket riskerar att trilla om de försöker knuffa till den andra (inte dumt annars för Obama som är lång vilket via benen skapar möjlighet i trappor). Jag tror också vi alla kan hålla med om att det varit hederligare och givit ett sannare svar - en seger som säger mer om ledaren än folket han ska härska över - oavsett vem som vunnit om Obama resp. Romney vågat avgjort deras president-konflikt t.ex. i ice-hockey-rinkens med dom blodiga blyrören.
