Bokrecensioner

Viktiga samlingssidor Guider för tidningar Artiklar om och för TV-koncerner Användbart för Skribenter Börja blogga i 14 enkla steg Illustrera artiklar och blogginlägg

Ibland skriver jag om de böcker jag läst. Det har här på Nyhetsbloggen.com varit fallit när jag tyckte de givit mig betydelsefull inspiration. Här hittar du enkelt dessa bokrecensioner. Dessutom finns länkar till inlägg med tips och guider runt recensioner på nätet. Slutligen finns tips om böcker användbara för publicister.

1. Bokrecensioner på Nyhetsbloggen

Recensionen och diskussionen av Outliers uttrycker väl vad jag tror är viktigt inom (men inte utesluta) skola:

Malcolm Gladwell - Outliers

John McCain's Why Courage Matters diskuterar mod och gav mig styrka när jag kände mig svag:

John McCain - Why Courage Matters

Vad McCain menar med Mod

Ett till "Mod" John McCain inte menar

Jan Guillous självbiografi gav mig mycket. Mina reflektioner täckte jag upp i sex inlägg. Länkar till dessa hittas samlat via:

Jan Guillou - ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

2. Publicera recensioner

Via följande inlägg hittar du tips hur du gör html på rätt sätt för recensioner:

Rätt html för recensioner och tester

Möjligheter Google vill möjliggöra är bl.a. att sajtsökning kan visa bilder och betyg från recensionen.

3. Bra böcker för publicister

Väldigt intressant tycker jag är att det finns många ganska populära serier i tidningar som är enkelt tecknade. De kan ändå ge värde genom en insiktsfull eller kul reflektion. Kanske kan liknande enkla teckningar bli ett till verktyg för mig? Publicerar man i bloggar och oberoende nättidningar är låga kostnader viktigt och att kunna teckna åtminstone enkelt är ju kostnadseffektivt.

En bok om teckning jag av och till tar mig en titt i är Teckna Manga. Den skrev jag om på Pryltrend och senast idag i följande julklappstips:

Prylar för att teckna - Billig och nyttig julklapp

Särskilt mycket träning i teckning har dock inte blivit av men jag gjorde i alla fall den här snabba skissen idag:

4. Google Books

Google Books har öppnat dörren till digitala böcker:

Google Books finns och är användbart

Ett till "Mod" John McCain inte menar

Jag diskuterade mod vilken vår stora förebild John McCain delar sin kunskap om i boken Why Courage Matters:

Vad McCain menar med Mod

Där tog jag upp en typ av mod han inte menar: Att bryta mot konvenans. Viktigare diskuterade jag det mod jag känner att han menar:

"Modet McCain söker är det mod du behöver när du är helt omringad utan möjlighet att fly. Du kan ha en flyktlina men plötsligt stängs den och du står ensam med korruption som tränger fram från alla håll. Skräcken det kan väcka är fruktansvärd. Särskilt om man inte ens ser fienden klart. Det finns bara två saker att välja mellan. Antingen ger man upp eller så tar man återigen upp värjan (bildligt talat) och börjar slåss."

Jag tänkte här komplettera med en till typ jag är mycket säker på att han heller inte menar.

Att söka adrenalin

Ganska många utsätter sig för kontrollerade risker därför att det kan vara stimulerande och angenämt. Det behöver inte vara negativt och tvärtom är det ofta utvecklande. Möjligen kan det förebygga nedstämdhet och letargi (mental slöhet).

Många utövar dock denna typ av "mod" på ett fullständigt förkastligt sätt där både det egna och andras liv okontrollerat äventyras. Ett exempel på det har vi i dagens Expressen:

Anka skryter om vansinnesfärden

Här har någon som heter Anna Anka under ett år arbetat som bilbud och enligt sig själv brutit trafiklagar med fara för andras liv. Dessbättre blev hon tillslut av med körkortet. Hennes snabba bilkörningen stimulerade säkert adrenalin och nor-adrenalin med angenäm verkan. Föga förvånande har vi kortsiktiga ekonomiska belöningar hon jagat inblandade i det hela vilket vi ju vet sätter fart på dopamin:

"Jag körde som bara den för jag ville he mest pengar; säger Anna Anka"

Expressen foto (från TV3) är klockrent. Vi kan riktigt se hur lever sig in i minnena från den angenäma tiden. Hennes beteende är moraliskt förkastligt och direkt osmakligt.

Stimulering utan destruktion

Denna Anna Anka's beteende är dessutom helt onödigt. Den positiva effekten går att få utan allvarliga risker där andras liv och hälsa inte äventyras och där den egna risken är kontrollerad.

En del hoppar som ett exempel fallskärm eller bestiger berg. Själv har nyligen roat mig med att jonglerande klättra nerför den ganska branta backen från Uppsala slott skapad av regnvatten och fylld av rullgrus. Just att man samtidigt jonglerar gör det till en lagom riskabel utmaning och är just stimulerande.

Även med en vettig nivå på risken och utan okontrollerade risker kommer den positiva effekten vara precis lika god. Självinsikt hos Anna Anka och många andra där de inser att de behöver använda kontrollerade risker utan destruktiva inslag är nödvändigt. Att Expressen påminner henne och andra om det är samhällsbyggande.

Är detta mod? Nej

Men är detta mod? Nej det är det inte. Det är en planerad risk där man kontrollerar tidpunkten och känner till de flesta premisser. Visst det kan gå riktigt fel men det är inte det tunga mod John McCain undervisar oss i.

Det är som att jämföra det "mod" du behöver för att hoppa fallskärm civilt med det verkliga mod en brittisk infiltratör under Andra Världskriget behövde när han eller hon hoppade fallskärm in i det ockuperade Frankrike.

Vad McCain menar med Mod

Jag tog en kort tur iväg cirka 00.00 och kom precis tillbaka. Tråkigt nog glömde jag min Why Courage Matters av John McCain. Ändå tänkte jag våga mig på en första kommentar (och jag har mycket kvar i boken att läsa eftersom detta är en bok som ska läsas sakta och reflekterande) och diskutera vilken typ av mod McCain söker.

John McCain skriver att han inte menar det typ av mod som gör att man vågar klä sig annorlunda och ha en egen stil. För en svensk är det lätt att missuppfatta det som en konservativ syn där han menar att det är fel att bryta mot vardagskonvenans. Oavsett vilka åsikter McCain har där är det faktiskt en annan typ av mod han söker. Fortfarande vill jag säga att det mod som möjliggör en egen stil är värdefull och ger dig ett användbart verktyg.

Det Mod McCain söker

För mig känns det som McCain excellent beskriver exakt det mod han söker. Ändå sätter han inte direkt fingret på det med en definition. Det tror jag är värdefullt för läsaren därför att det uppmuntrar reflektion. Trots det försöker jag här från min tolkning beskriva detta mod mer exakt.

Modet McCain söker är det mod du behöver när du är helt omringad utan möjlighet att fly. Du kan ha en flyktlina men plötsligt stängs den och du står ensam med korruption som tränger fram från alla håll. Skräcken det kan väcka är fruktansvärd. Särskilt om man inte ens ser fienden klart. Det finns bara två saker att välja mellan. Antingen ger man upp eller så tar man återigen upp värjan (bildligt talat) och börjar slåss.

Valet är inte binärt. Slåss du med defaitism har du redan förlorat. Du måste slåss för att segra även när fienden är överlägset stark. Det är vad jag brukar kalla spela för att vinna efter Jeef Noone's Nymphomation. Att spela för att vinna kräver mod. Med mod kan du vinna: Det visade första exemplet i boken.

Att kalla fram Mod

Ett avsnitt i boken (så långt jag har läst) kändes både tröstande och inspirerande. Han berättar att ett gammalt trick för att mana fram modet är att styra ditt fartyg långsides med fiendens. Och precis som han skriver fungerar det ofta.

Enstaka gånger oavsett hur stark man är falerar det. McCain berättar (utan otrevliga detaljer) att när han satt nordvietnamesiskt fångläger brukade de knacka i väggen efter att de torterats och förhörts. Ofta var det just detta som de blev förhörda för. Det visade att de ännu inte brutits. McCain knackade en gång i väggen till sin granne som var den starkaste av dom alla men han svarade inte. Det var ett exempel just på att modet ibland sviker. Ibland är man helt enkelt för trött och orkar inte. Modet sviker och man behöver tystnad.

När det för första gången händer kan det vara fruktansvärt (och jag talar nu från egen erfarenhet). Man ifrågasätter om man alls har någon kraft kvar och om den någonsin kommer återvända. För mig vid det tillfället tror jag att det tog tre dagar innan det började återvända (lustigt nog emulerade jag skräck ett tag till som inledning till vad jag trodde skulle bli en ordentligt strid men möjligen tog jag fel på aktör, deras motivation eller så saknade de mod därför de sprang snabbt iväg efter att jag började spela för att vinna).

Att nu få tillfälle att läsa erfarenheten av McCain som varit igenom något mycket värre och här dokumenterar det från ett praktiskt perspektiv - närmast som en instruktionsbok - har ett värde jag inte nog kan tacka för.

En bok för engelska undervisningen i gymnasieskolan

Mod både när det verkligen krävs liksom i vardagen är något både jag och de flesta andra kan bli bättre på. Mer mod ger oss ett bättre samhälle och menar jag ger mer samhällsbyggande tolerans därför att det reducerar onödig irrationell skräck. Samtidigt får vi mindre av implicit tolerans mot samhällsförstörande avarter därför att vi vågar säga ifrån.

Why Courage Matters är därför en bok jag vi borde ha på litteraturlistan i gymnasiet. Den är utan tvekan rent språklig lämpligt för tredje året i engelska undervisningen eftersom den är lättläst. Vi behöver ge ungdomarna en stark moralisk ryggrad.

John McCain - Why Courage Matters

The Uppsala English Bookstore är en trevlig bokhandeln med trånga lokal där man snabbt får överblick över ett stort urval av böcker. Idag inköptes John McCain - Why Courage Matters för endast 80 kr.

I bilden ser vi att jag även var in i butiken där man säljer Rättvisemärkt och liknande mitt emot Saluhallen och inhandlade Tvättnötter från Nepal och Chokladkaffebönor.

Prestera inte mindre än vad som krävs

Jag läste en bit vid en uteservering gömd på en bakgård precis vid Fyrisån. McCain inledde boken med att berätta om en fantastisk prestation av en soldat på en nivå som man knappt kan tro är sann överstigande allt jag har sett i film. Under många timmar räddar han liv trots att han tar flera skott skador i huvud, lemmar, hade tror jag 80 träffar med granatsplitter, får magen uppskuren och ständigt tvingas försvara sig och sina skadade kamrater. I sista stund kutar han dessutom iväg och hämtar hemlig information innan han slutligen stupar i helikoptern med tarmarna utanför kroppen och tas för död (men han klarade sig även om ett år på sjukhus krävdes)

För att spekulera om orsaken längre än McCain vågade sig på har det nog med det jag beskrev i ett av inläggen jag skrev om Jan Guillous - Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv:

Att sätta musik till Jens Liljestrands iakttagelse

Ha där fokus på vad jag skrev där Liljestrands iakttagelse är en möjlig konsekvens precis som exceptionella prestationer under intensiv stress där människoliv räddas. Det handlar om adrenalin, nor-adrenalin, endorfiner och dopamin:

"Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film."

Från: Guillou skriver bäst om Guillou.

Jag kan inte nog uttrycka vilket privilegium jag tycker det är att för endast 80 kr kunna ta del av erfarenheten av den föredömligt skickliga John McCain.

Jan Guillou - ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Nu har jag läst ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv” färdigt. Eftersom det blev ett antal minnesanteckningar har länkar till dem samlats här:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Att sätta musik till Jens Liljestrands iakttagelse

En sak är väldigt viktig att tänka på när man läser dem:

Att tro att man kan se klart annat än när man betraktar flera stora oberoende populationer är ofta självbedrägeri. Dessa anteckningar är inte ett undantag från det.

Jag har pekat på detta flera gånger tidigare i samband med inläggen och det är inte ett uttryck, talspråk eller något annat utan en sedan många år ovanligt väl underbyggd vetenskaplig hypotes. Om du tittar på dig själv, läkare på en patient, analytiker på en politiker eller här som en recensent på en beundrad skribent är risken hög att allt du tänker är felaktigt. Det gäller åtminstone varje slutsats som ej går att bygga på en oberoende mätning vars värde har demonstrerats i välgjorda publicerade studier. Det är förövrigt därför vi har evidensbaserad medicin i sjukvården - det minskar radikalt detta problem.

Jag har inte ens träffat Guillou och har endast utgått från språket och ett fåtal foton. Att spekulera som jag gjort är egentligen löjligt. Nu gjorde jag ändå detta eftersom denna blogg har få läsare så det är inte jämfört med en recension i DN eller SVD. Drivkraften var hunger efter hans erfarenhet och detta sätt att lära fungerar för mig. Vidare spekulerar massor av folk redan i publicerad text och inte sällan direkt oseriöst: Mycket är elakt och "nästan" mobbning. Viktigast har Guillou givit ut en självbiografi och jag tror knappast han ogillar recensioner som rör personlighet så länge det inte är påhopp.

Läser man det jag skrivit ser man förövrigt enkelt att många slutsatser lika gärna är sådant jag sett i mig själv och lurat mig själv att se i Guillou. Det är inte fel att göra i en recension och är tvärtom mycket vanligt om än sällan lika uppenbart (jag har medvetet lyft fram det mer än vad som kom naturligt i språket).

Därmed inte sagt att dessa minnesanteckningar håller låg kvalitet jämfört med de publicerade recensioner jag läst. Tvärtom. Men då har jag inte varit begränsad av antal tecken.

Inlägg jag skrivit på andra bloggar

Jan Guillou om “lilla söta”

Att sätta musik till Jens Liljestrands iakttagelse

Jens Liljestrand skrev en i Sydsvenskan.se mycket läsvärd recension:

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

En av iakttagelserna i Jens Liljestrands tror jag är viktig och en väg till förståelse:

"A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."

(Detta är briljant uttryckt av Liljestrand.)

Jag tror jag såg samma sak och försökte beskriva det i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Där jag bl.a. skrev:

"Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film."

Liljestrand beskriver det mycket bättre och det kan jag lära mycket av. En ovanlig väg till att beskriva liknande saker men som jag av och till experimenterat med är musik. Musik är ju ett av de känslomässigt tydligaste språken och bör därför ha värde. Inte minst genom att det är gemensamt för mänskligheten att läsa t.ex. i:

Västerländsk musik pratar känsla och alla människor uppfattar den

Skalar man bort allt annat så att endast stridslusten kvarstår kanske temamusiken till Mortal Kombat är ett alternativ? Åtminstone har jag själv använt denna för att uttrycka den en del av de känslor det kan handla om. Den fångar tycker jag bra just det Liljestrand uttrycker med att det hela tiden finns en ny strid.

Kanske åtminstone värt att fundera över? Just denna har jag skrivit en del reflektioner om i på Pryltrend:

Träna hårdare med musik

Slutgiltigt omdöme: Mortal Kombat för ökad motivation

Raiden i Mortal Kombat

Tidigare minnesanteckningar av intryck från boken:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Mer skrivet om ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Jag skrev följande inlägg om Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Att ta sig en titt på vad fler skrivit kan vara givande.

Liljestrand i Sydsvenskan.se är insiktsfull

Jens Liljestrand (författare och doktorand i litteraturvetenskap) har skrivit vad jag tycker är en riktigt bra recension:

Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Här har vi en kanske viktig iakttagelse?

"Först i efterhand förstod jag hur det gått till: välvilja var det enda jag inte var beredd på. Med sin vänlighet fick han mig rentav att skämmas över att jag skrivit så taskigt om honom. Så jobbar ett proffs."

Men jag tror knappast det var kalkylerande och det ska jag återvända till. Först tittar vi på vad som gör recensionen inte bara bra utan riktigt insiktsfull:

"A, Jan utför handlingen X som leder till att

B, motståndaren Y gör entré, som leder till att

C, Jan desarmerar Y med en taktik som är ”mycket enkel”.

D, Taktiken fungerar perfekt, men får konsekvensen

E, som antingen kan innebära katastrof eller triumf, men oftast bara att Jan hamnar i en ny knipa, där hans val är 'ganska enkelt': göra en ny A, på vilket följer en ny B och så vidare."

(Detta är inte bara briljant uttryckt av Liljestrand utan dessutom tror jag en viktig iakttagelse.)

Är detta kanske förklaringen till första citatet? Krigaren Guillou finns där men han tar inte fram den egenskapen i onödan. Orsaken är en med åldern större erfarenhet och självinsikt. När han var yngre visar han kanske lättare upp större "beredskap" i samma situation? Här är han istället ganska öppen och han vet att Liljestrand inte är något verkligt hot hur man än ser det.

En till iakttagelse som får mig att vilja läsa mer av Liljestrand har vi nedan:

"Samtidigt undviker boken konsekvent den privata sfären på ett sätt som ibland gör den nästan tillgjort opersonlig."

Jag hade inte tänkt på det men när det pekats ut känns det nästan implicit från vad jag spekulerat i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Följande tror jag inte stämmer annat än som en möjlig och i så fall mycket begränsad bidragande detalj:

"För i slutänden handlar det förstås om ett auktoritetsuppror som fått enorma konsekvenser och för alltid placerat författaren på en mental skolgård, med näven knuten i fickan, lugnt mönstrande sina fiender, växande med varje glåpord."

Det fenomenet är nämligen långt ifrån ovanligt och det stämmer inte in på Guillou. Viktigare är tror jag vaksamhet mot hot är och att han tenderar att försvara de svaga. På det har vi stridsglädje. Naturligtvis finns också en "erfarenhet" (men på det stora hela en missuppfattning som det nog ett antal år att se) av att om han inte löser ett problem blir det inte alls löst.

Följande känns också tveksamt:

"Den som vill få sista ordet mot den mytomspunne ynglingen från Östermalm borde läsa några årgångar Bamse och lära sig hur snällheten alltid vinner i längden."

Här får man ta och väga in de resultat Guillous uppnått och inom så många områden. Det är exceptionellt och för Sverige har vi endast ett fåtal ens i hans närhet. En verklig högpresterande Bamse känns mytisk: Snälla pojkar kysser inte vackra flickor. Varken Guillou eller hans prestationer är mytiska. Därmed inte sagt att vi är många som kan lära av slutsatsen men just snällheten är tror jag en genomgående drivkraft i Guillous karriär. Det är just att han felaktigt (har jag trovärdigt argumenterat) uppfattas som uppblåst som skymmer det - Kryddat med en och annan överreaktion.

En till viktig lärdom från denna recension är dessutom att Liljestrand är en skribent att läsa mer av. Det är alltid glädjande att hitta insiktsfulla recensenter och något man har nytta av när man ska välja vilka böcker man ska läsa.

Svenska Dagbladet har en bra recension

En intressant och läsvärd recension har vi av Håkan Arvidsson:

Tävlingsinstinkten lyser igenom hos Guillou

Han ställer flera viktiga frågor och mest intressant:

"Svagheten i boken är att den som självbiografi rymmer ett svart hål, en fråga som varken ställs eller besvaras, men som hos läsaren hela tiden mal i huvudet. Vad i Guillous livshistoria har givit honom denna makalösa energi, denna till hämndlystnad gränsande tävlingsinstinkt."

[...]

"Det går inte att värja sig mot intrycket att Guillou måste vinna varje strid han går in i, han måste när stridens dimmor lättat, likt hans hjältar Hamilton och Arn, stå som den entydige segraren."

Ja det är just kärnan i vad som gör boken intressant. Att förklaringen ligger i våld under uppväxten har säkert påverkat men det räcker inte. Utvecklande utmaningar i det tidiga vuxenlivet var säkert viktiga. Men mer måste finnas och detta var en av ett par saker jag skymtade i Johnssons recension och fick mig att köpa boken. Fast jag vågar mig inte här på att försöka besvara denna fråga.

Lotta Wendel pekar på en spännande egenhet i språket

Lotta Wendel är den enda recensent som verkar ha lagt märkte till ytterligare en spännande detalj som kanske inte är oviktig:

Den inre tvekampen

Vad hon sett och jag har funderat en del på i bakhuvudet medan jag läst boken är hur Guillous språk förändras genom boken. Jag tolkade det först som att han skrev med större glädje när roligare delar av livet inleddes och att han var mer pedantisk i början av boken. Sedan funderade jag ett tag på om det var ett medvetet försök att visa upp sin egen språkliga utvecklingen. Men jag har egentligen ingen aning om vad det kan bero på. Om det nu inte är så att det kostade på personligt att skriva boken och det kändes just i början. Han har tidigare berört barndomen men då hade han inte inlett sin karriär. De första åren på karriären tror jag var känslomässigt krävande (utanför karriären) men det berörs knappt alls i självbiografin. Kanske har vi en känslomässig "censur"? När "segertåget" inletts och framgångar finns att minnas blir det kanske lättare att skriva?

Hon gör en till väldigt intressant iakttagelse som inte bygger på något i boken:

"Guillou förefaller idag tydligt obekväm med medier som han ännu inte själv provat på (bloggande, twitter etc) och kastar därigenom ut barnet med badvattnet."

Jag misstänkte så smått att det kanske var så här men brydde mig aldrig att kontrollera det. En tanke jag hade när jag läste boken var hur bortkastat mycket han skrev tidigt är idag eftersom ett fåtal kommer läsa det. Hade han fötts senare hade vi istället haft dom åren tillgängliga på nätet.

Om man nu accepterar att Wendels påstående om ett motstånd mot "nya medier" är riktigt vad är orsaken? Att ta till sig något nytt är normalt svårare för äldre. Kanske föredrar Guillou också det han är van vid mer än andra? På bilden på bokens omslag sitter han vid en mekanisk skrivmaskin.

Dessutom tycks huset vara någon form av sommarstuga i lugn miljö. Genom fönstret skymtar skog utan folk som för liv och stör koncentrationen. En lyx man kan avundas och som skulle göra det möjligt att skriva reflekterande även dagtid. Samtidigt ger han sig ut i äventyr där han söker stridslustens berusning. En recension pratade om en lägenhet i Stockholm. Hör den till äventyren?

Skymtar vi två punkter i ett "spektrum" (eller vad man ska kalla det) som lägenhet respektive sommarstuga är exempel på? I så fall har vi först mina spekulationer för den första punkten i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

För den andra punkten har vi pinsamt spekulativa exempel i:

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Kanske? Alltid när man lämnar flera oberoende större populationer och analyserar en person är det oftast självbedrägeri. Särskilt här där personen kanske skyddar sig själv. Precis som Wendel (eller om det var i någon annan recension) noterar får man delvis dra slutsatser från det som saknas.

Följande känns riktigt intressant och är något jag själv inte hade lagt märke till:

"Häromdagen försvarade Guillou Aftonbladets taffliga text om förmodade organstölder, en text som i källbehandling ligger mil under en nivå som Guillou själv tillåter sig."

Vad Wendel skriver stämmer säkert. Kanske är det så att den av Guillou delvis styrande moraluppfattningen gör faktakontroll viktigt men tryckfrihet känns ännu viktigare. Är det inte ofta just här han slagits?

Wendel är en skicklig skribent med en ovanlig klarsyn som jag gärna läser mer av. Hon är insiktsfull och den bästa recensenten jag läste i den här omgången.

En till "recension" i Svenska Dagbladet

En uppfattning som för mig verkar vanlig är just den påstådda "uppblåstheten" oavsett vilka ord det förvirras in i. Jag har argumenterat (och trovärdigt) att det är en missuppfattning. När denna åsikt framförs sker det däremot typiskt (de fall jag sett eller tror jag mig minnas) utan motivering. Ett exempel på det har vi i SVD:

Övning i ödmjukhet med stereotypa ”romanfigurer”

Där en Henrik Ståhl skriver:

"Jan Guillou – en orädd journalisthjälte eller en gaphalsig skrytmåns? De båda egenskaperna går faktiskt att kombinera, och det är just den krocken som Sveriges recensentkår tycks fascineras mest av i Guillous memoarer Ordets makt och vanmakt."

Det stämmer naturligtvis just som en beskrivning av hans och en del andras uppfattning. Men jag har svårt att se att Guillou skryter någonstans. Vad finns det för exempel på det? Han beskriver hur han tänker och upplevde situationen. Vi har på det den ständiga självkritiken och hur många svenska skribenter publicerar det offentligt och så återkommande?

Denna "recension" består i övrigt mest av citat ryckta ur allt vad sammanhang heter. Mellan dessa har Ståhl fyllt på med diverse illa skrivna språkliga varianter av samma föreställning han har om Guillous "uppblåsthet". Iaktagelse, analys och argumentation saknas däremot helt. Recensionen säger en del om Ståhl men ingenting om Guillou.

Hade detta varit den första recension av boken jag läst istället för Johnssons utmärkta i Dagens Nyheter hade jag knappast läst någon mer på svenska och därigenom börjat läsa svenska författare.

Lättsam semesterläsning med potent personlig utveckling

Sammanfattningsvis har Guillous självbiografi för mig varit trevligt avkopplande semesterläsning. Det är skönt att läsa något lättsamt. Ändå väcker boken värdefulla tankar och ger nästan gratis erfarenhet från en skribent jag liksom de flesta har allt att lära från.

Att återhämta sin kraft är just vad man ska använda sin semester till. Kan man dessutom få lite självinsikt, utveckla sin person och lära sig något nytt är det desto bättre. Här fick jag allt i en bok. Boken kan för mig sammanfattas i ett ord: Tacksamhet.

En sak att lära är att vi kan och bör utvecklas i vårt skrivande. Hade jag istället avundsjukt inbillat mig att Guillou är en uppblåst författare med obefintlig talang utanför reportage hade den unika chans boken ger missats. Att hans litterära stil inte passar alla innebär inte att kraftfull kunskap saknas. Tvärtom är den fylld av högst verkligt värde. Inte heller borde ogillande av språk eller stil leda till otrevliga påhopp från seriösa skribenter. Sådant är ofta ingenting annat än kontraproduktiva försök att dölja den egna svagheten.

Poserar Guillou? Kanske men inte av uppblåsthet

Utan att ha läst Jan Guillou sedan tonåren (vilket är min förlust) blev jag förtjust i hans självbiografi och också Stefan Jonssons recension i DN. Nu börjar jag närma mig slutet på boken och värden den givit inkluderar:

• Att ha upptäckt en bra författare.
• En bild av person jag kan lära något från avseende min egen person.
• Erfarenhet i hur man hanterar vissa situationer från någon med bredare erfarenhet och större förmåga.
• Ett exempel på hur en viss språkstil jag behärskar på en enklare nivå applicerbar på en breda grupp av bok.

Jag har gjort några tidigare minnesanteckningar med början i Johnssons recension och intryck från boken (tillsammans med troligt ovanligt begränsat "Guillou-kontext"). Det blir kanske en sista kommentar av boken och här tänkte jag nöja mig med att "bekräfta" ett tidigare inlägg och spekulera runt hur Guillou låter sig fotograferas och hans preferenser runt mat.

En stark person med exceptionell vaksamhet

Ett område jag berört handlade om den felaktiga men tråkigt vanliga föreställningen att Guillou är "uppblåst". Dessutom har gav jag mitt intryck av den personlighet som driver det nästan helt positiva samhällsbidrag Guillou givit i:

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Precis som jag skrev blir det lätt självbedrägeri i sådana "slutsatser" när man lämnar flera stora oberoende populationer. Ändå ser jag ingenting i boken som talar direkt emot det. En sak som var implicit från det första inlägget och bör pekas ut tydligare rör hans "vaksamhet" som kan leda till missuppfattningar. Johnsson ger ett exempel på det:

"Men avsnittet om Elmér säger också något om Guillous bild av makten. Den består av manliga representanter för antagonistiska politiska krafter som försöker överträffa varandra i spelteoretiskt skarpsinne."

Är det kanske inte snarare så att Guillou är vaksam på hot? När Elmér och Guillou träffas av en "slump" (kanske sökte Elmér kontakten?) var Elmér inte längre ett hot. För Guillou är han nu en möjlig vän. Medan affären pågick hade det däremot aldrig varit möjligt.

Denna mekanism ser vi också i hans närmast exceptionella uppfattningsförmåga. Ett exempel från boken är när han är i Norge och upptäcker att han är skuggad. Orsaken är nog inte som Guillou upplever att säkerhetspoliserna är inkompetenta utan det handlar istället om att han är vaksam. På samma sätt när han hanterar förhör i Israel och andra situationer är det samma sak som spelar in. Han har redan utgått (om än ett mindre troligt alternativ) med värre saker. Säkerhetspoliserna är inte dåliga utan Guillou prioriterar vaksamhet och han presterar exceptionellt.

Är hans uppfattningsförmågan bäst under stress?

Ett till exempel från boken är när ett par poliser ska anhålla eller arrestera honom som del av nedtystningen av IB-affären. Han ligger i sängen och vaknar i totalt mörker. Guillou tror det är israeliska agenter (eller något liknande). Det är vad han känner är rimligt. Vi inser att han på ett litet ögonblick hunnit analysera situationen. Det visar på ett starkt "arbetsminne".

Ändå när han springer upp hinner han på bara ett ögonblick uppfatta att det är poliser. Det är perception lika imponerande som något exempel jag känner till givet att han för händelsen saknar allt vad genomtänkt träning heter.

Priset för vaksamhet är inte lågt

Givetvis finns det en kostnad och en del av vad han betalar ser vi kanske ett exempel på när han av och till "överreagerar" på felaktigt uppfattade hot. Jag sätter överreagerar inom citationstecken därför det har aldrig rört annat än små saker. En möjlig missuppfattning av detta tar Johnsson upp:

"Och det mest beklämmande: avsnittet säger något om ett Sverige där kretsen av spelare inte är större än att Guillou kan bli personlig vän med eller fiende till alla."

"Fiender" kan säkert bli hans vänner när de backar från oftast felaktig kritik (t.ex. peka ut honom som uppblåsthet) och dyligt. Innan känns de kanske lite hotfulla? Och då slår han ibland tillbaka. Att slå tillbaka har han övning i och kan det lika bra som någon annan svensk. Eller så tänker han bort dom.

Nu när jag tänker efter har vi många exempel i självbiografin på hur han tänker bort "löjliga" kritiker. Ofta motiverat (inte sällan felaktigt tror jag) med att det skulle vara bättre media-mässigt.

Korrekt kritik tror jag inte att han uppfattar som "hotfull" om den inte "smyger sig" på honom.

Poserar han på bild? Jo men inte av vanliga orsaker

I sin recension skriver Johnsson:

"Överlägsenheten rår han inte för, däremot att han skyltar med den. I memoarerna talar han om 'min olyckliga fallenhet för storslaget poserande'."

Jo han poserar nog och inte minst på bild. Bilden på boken är ett strålande exempel detta:

Många som poserar är uppblåsta och vill visa upp sig själva som grandiosa. Men jag har redan skrivit att jag överhuvudtaget inte ser uppblåsthet hos Guillou. Uppblåsta är inte självkritiska och Guillou om någon är just självkritisk.

Vad är då orsaken? Det kan vara vaksamhet. Guillou utgick troligen tidigt från att han kunde bli känd, vilket han berör i boken, och då har vi ett potentiellt hot. Hotet är att folk kommer gå igenom foton, anteckningar m.m. i efterhand och då känns det nog lugnare att tänka igenom hur man ser ut på bild.

Det moraliskt korrekta

Också en anledning till att Guillou poserar och troligen viktigare är att han föredrar att visa upp en bild han uppfattar vara korrekt. Han känner behov av att tänka igenom vad han säger med kroppsspråket. Steget därifrån till att tänka igenom bakgrund och saker i rummet är obefintligt. Men i detta finns ingen uppblåsthet. Det är ingen skillnad mot noggrannheten när han skriver (annat än runt trivialiteter).

Bakom det ligger tror jag också i hur Guillou relaterar till moral. För honom är det oerhört viktigt och han är beredd att betala för att följa sin uppfattning av vad som är korrekt. Det kan kosta som Guillou fått uppleva några gånger men det kan lika gärna som här röra en ren trivialitet.

Behöver Guillou posera på bild?

Nej det tror jag inte. Och mera tror jag även om man köper vaksamheten som given (oavsett om den i sig är rationell) så krävs det ändå inte. Anledning är att han redan har ett vaksamt kroppsspråk. Och ett exempel tror jag (kanske felaktigt) är ett fåtal ansiktsuttryck.

Jag gissade på det (men Guillou-kontext finns naturligtvis när man är född där jag är) men Google Images pekar på att jag har rätt. Vi har det "vanliga" uttrycket och så ett leende. Detta leende tror jag har varit oerhört värdefullt för honom och har nog hjälpt i många tuffa situationer. Att alltid le är en sak jag lärt från recensionen och boken, och det känner jag är starkt.

Hur är det med smaksinnet?

Den här typen spekulationer är som jag skrev ofta självbedrägeri och generellt ogillar jag dom verkligen. Men här har jag redan gjort undantag. Dessutom har bloggen få läsare, andra spekulerar redan och ofta förvirrat och dessutom såg jag en möjlighet att lära mig något. Låt oss därför gå vidare men nu helt utan något konkret att bygga spekulationen på.

Självbiografin berör inte alls mat (om inte i absoluta slutet) men ändå spekulerar jag att Guillou föredrar mat tillagad med kompetens eller när det inte är möjligen äter nästan helt utan krav. Jag gissar att han relativt de flesta är mycket känslig för arom och därför hade kunnat bli en utmärkt kock. Även utan grund tror jag att om jag haft lite rätt tidigare kanske detta också stämmer.

Tidigare inlägg om Guillous självbiografi

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Jan Guillou imponerar med tydligt språk och ärlig noggrannhet

Nu har jag inköpt Jan Guillous "Ordets makt och vanmakt" och läst en bit:

Jan Guillou är givetvis en skribent med sådan erfarenhet att han kan vända vitt till svart och svart till vitt precis som han önskar. Han har ju erfarenhet från veckotidningar, TV, seriösa och tunga reportage, romaner, filmer och säkert mer. Här märker man ett försiktigare språk och jag tror orsaken är att han krävt pedantisk exakthet där alla "fel" han upplever sig gjort eller inte helt vill utesluta fångats in. Tidpunkter och vilka år saker inträffar är dock för mig som hör till en yngre generation svårare att tydligt se särskilt när man lämnat början av boken. Språket (i vanlig mening) är kanske inte lika elegant som hans vanliga språkliga magi men här är detta helt rätt. Den stora korrektheten och självkritiken kräver det.

Jag har läst ett antal biografier genom åren och senast Alan Greenspans "The Age of Turbulence". Inte en enda kan jag komma ihåg haft denna egenskap. Oftare är det istället skrivet av någon inhyrd som följer punkter där litterär "färg" målats över allt och fått fylla ut (något liknande lär jag kanske själv skriva åt någon senare i år och det är naturligtvis inte fel).

Just att han fått med "fel", kritik m.m. gör att hans prestationer så mycket tydligare framgår. Det är både ärligt och elegant. Knappast är detta medvetet utan är resultatet av en känslomässig och moralisk tyngd få har. Så långt är detta en för Guillou värdig självbiografi.

Tidigare om "Ordets makt och vanmakt":

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Den intresserade har en recension och en välgjord sådan i DN:

Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”

Komplettering: När man läst längre in (var nog på cirka sida 85 i första versionen) kan man se hur hans språkglädje tar över mer när han beskriver sannolikt roligare delar av karriären. Ändå håller det att han nästan unikt noga verkar ha tänkt igenom händelser och att han får med både självkritik och kritik. I något eller ett par fall avfärdas kritikerna dock utan att jag som saknar kontext från denna tid fullt ska förstå kritiken.

Ju längre jag läser desto mer lutar jag åt att självbiografin kan vara bland det bättre han skrivit av det jag läst (en väldigt liten del). Och den bästa av självbiografier. Nästan en ny stil: Lättlast, korrekt, hög språklig nivå och just den luftiga struktureringen av innehåll som skapar ingångar och ger texten flyt. Allt detta hör till vad biografier ofta saknar.

Mer tyckt om "Guillou skriver bäst om Guillou."

Recensionen Guillou skriver bäst om Guillou i Dagens Nyheter var en imponerande uppvisning av Johnsson. Några tankar om den fick jag ner i:

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Jag tittade nu även över vad som bloggats om boken. Där fanns ännu endast ett fåtal varav en på Jinge.se är läsvärd:

Jan Guillou – Succé som vanligt

Där skrivs bland annat:

"Boken överraskade inte som jag skrev, vare sig mig eller andra. Men den ger ett annat perspektiv på händelser som många av oss relaterar till, ibland på ett sätt som närmast kan beskrivas som lite raljant, men nästan alltid med en underton av humor som gör att läsarna läser den med uppdragna mungipor."

Kanske speglar detta en inställning till livet utanför boken? Kan det i så fall ha varit en anledning till att Guillou klarade svåra utmaningar där andra stupade? Han pekar själv i boken (som jag inte läst) enligt Johnsson på att andra föll sönder.Vidare vilket Johnsson uttrycker bra har Guillou ofta en stark klarsyn:

"[...] hemligheten med Guillou: en spelteoretisk begåvning som gör att han kan tänka igenom ett scenario i flera led och med god precision förutsägga sannolika resultat och rimliga orsaker."

Lägg nu till den självkontroll han uppvisar. En livsinställning med humor, självkontroll och klarsyn kan vid behov förvandlas till potent överlevnadsstrategi. Klarsyn möjliggör planering, självkontroll att planering kan realiseras och humor att problem inte orsakar stora skador. Planeringen får säkert ofta ge vika för snabb argumentation när det krävs och nu har vi dessutom "whitening" där endast Guillou kan se vägen. Vad som ger whitening är att planering och nutid verkar skilja sig åt. Dimman blåser in och förrädaren börjar göra jobbet åt honom i ett förtvivlat försök att övertyga sig själv om att andra är lika moraliskt korrupta som han.

Här såg vi (tror jag) äntligen kärnan i Guillous styrka och varför han alltid vinner när motståndaren väckt hans motivation. Hot pursuit med flödande adrenalin. Likt en berusning men utan förvirring och med högt stegrad intelligens. Kanske tangerar IQ efter det 180 - 190. Guillou är nu snabb, stark och smärttålig. Att ta strid vid en utmaning kommer alltid och mer än någon drog fresta. Önskan att ta upp svärdet och börja slåss stegras i en växande klåda fylld med längtan. Dessbättre har vi hans självkontroll och ändå måste i allt kritiskt stridslust respekteras och aldrig väckas utan absolut nödvändighet. Kring småsaker ser vi att Guillou av och till släpper självkontroll liksom hur han lever ut stridslust i böcker och film.

Självkontroll och kraft har balanserats till den enormt konstruktiva Guillou vars bidrag till samhället aldrig kan underskattas och ännu växer. Det fodrar beundran.

Om detta har något med verkligheten att göra vet jag inte och kanske är det svårt även för Guillou att se. Också att tro att man kan se klart annat än när man betraktar flera stora oberoende populationer är inte sällan självbedrägeri. Men detta är en av många möjliga tolkningar.

Guillou är inte uppblåst - Han är tydlig

Stefan Jonssons recension i dagens DN var ett trevligt exempel på vilken bra tidning DN är:

Guillou skriver bäst om Guillou.

Analys av denna typ är mest läsvärd på kultursidorna än gjord av psykologer och beteendevetare. Orsaken är större verklighetsförankring till det praktiska livet. Här har dessutom både Guillou och Johnsson rört sig i samma bransch.

Även om jag aldrig läst eller i media följt Guillou annat än enstaka gånger har jag aldrig uppfattat honom som upplåst vilket är vad Johnsson avslutar recensionen med:

"Hur som helst har Jan Guillou, trots sin uppblåsthet och med ett stort mått list, förblivit devisen trogen."

Samtidigt kan jag kanske se att han kan missuppfattas som uppblåst.

Betänk det inflytande han har i Sveriges kulturliv. Kan det vara så så att han klarar att göra en väldigt tydlig argumentation snabbt? Och gör det närmast "väpnat"? Ändå har vi att han hela tiden tar till sig av kritik vilket ju Jonsson pekar på är fallet även i "Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv". Jag kan se hur det kan likna uppblåsthet men verkligt uppblåsta är inte självkritiska.

Här har vi också se att han väljer att argumentera tillochmed i infekterade frågor där de flesta avstår. Givetvis blir han vältränad i argumentation och bygger beredskap och hastighet. Det kräver inre styrka. Metoder för att bibehålla det kan säkert ligga bakom det Johnsson pekar på att han inte ser skillnaden mellan Guillous bästa och sämsta sida. Inte heller kompromissar han med sin egen moral och det irriterar alltid.

En egenskap vi ser både hos Guillou och flera välkänt skickliga politiker (egentligen hos ett fåtal av alla skickliga politiker men det är ju naturligtvis inte vanligt allmänt heller) som kan vara så snabba i argumentation att andra inte hinner med att fast det ofta är rena åsiktsfrågor. Lägger man på det till att de faktiskt tar sig tid att läsa in sig på området blir det mycket potent. Fast det retar upp oppositionen och långt ifrån alltid är det den mest effektiva vägen till konkreta politiska resultat.

Den här recensionen lämnar mycket att fundera över och så är det med det verkligt läsvärda. Helt klart hör den till det mest givande jag läst senaste året och vid tillfälle måste jag läsa mer av Johnsson.