Att kalla idag utrikespolitik nu - precis som vilket ämne - "erfaren" eller byggd på större kompetens är ofta nog riktigt oavsett år. Men vi ska inte glömma att gårdagens verklighet en gång var idag.
Mitt gillande och önskan att tagga följande som erfaren utrikespolitik är därför från mitt perspektiv en upplevelse av bättre byggd på vad vi idag vet snarare än kanske ta perspektiv för smalt men rimligt uppdaterat därifrån eller ha tids-lagg bakåt:
"The Obama administration is reassessing a year-long effort to broker peace between Israel and the Palestinians in light of 'unhelpful. actions by both sides this week, Secretary of State John F. Kerry warned Friday."
Och titeln Washington Post gav nyheten passar excellent in [Red. Med full närmast överdriven förståelse av effekt primacy från titel har fortsatt av vad vi läser. /HH]: Kerry: Peace talks need “reality check”.
Att ett problem ej är vad vi lyckats lösa bakåt trots upprepade försök är välkänd risk för att konkret sluta försöka resp. vänja sig vid att försöka ungefär på samma sätt (ex. att ta till vana att göra ett Camp Davids 2000: President Bill Clinton, Premiärminister Ehud Barak och Ordförande Yasser Arafat var tredje år).
Just 2000 Camp Davids repetition utan att tänka uppdaterat just nu är farligare. Därför att Camp Davids 2000 kom från verklighet där tidigare insatser börjat falla sönder. D.v.s. byggd på verklighet. Och kom att upplevas lyckat särskilt givet sönderfallet (vad vi korrekt inte ska vara rädda för att kalla vad det är: dålig organisation och/resp. miss-management från grupper associerade Palestina såväl Israel) innan.
_Barak_och_Arafat.jpg)
Hur många år accepterande Barak och Arfat - eller om vi så vill prövade gång efter annan metoder byggda från accepterande av given konflikt-värld - innan de kom att göra ett seriösare försök? Om nu Israel resp. Palestinas ägare - medborgarna - inte förstår eller ids att nå lösning via nya metoder utan fortsätter samma strunt år efter år är samma problem att förvänta närmaste 50 åren som 50 år bakåt.
I en konkret mening lärde vi oss därmed att insatsen typen lyckades. Det är erfarenhet med värde och så klart värd att pröva för denna såväl andra problem igen. Men det klarade ej att lösa problemet och att hamna där man tror att det någonsin i sig är lösningen är problematiskt. Det var inte mer än en mötesform där vi tror jag hamnar närmare en verklig förbättring när vi ser problemets kommande lösning enligt:
- Möten och kontakter är bra både mellan politiker med formellt eller indirekt ansvar.
- Såväl mellan kulturbärare inom både entiteterna ex. d.v.s. religiöst värderade personer, ansikten från organisationer som gör viktiga insatser associerat en eller båda entiteterna.
- Förståelse av att framgång ej är en stor lösning nu eller längre fram i tiden (vad oavsett bortförklarande ingenting nu eller inte lätt att föreställa sig ganska snart fortgående förflyttat).
- Utan en lång serie av vad vi - med förståelse av föregående klarar att förstå som - framgångar avgränsande där vi kontinuerligt rör oss framåt.
Här förenklande jag verklighet till Israel resp. Palestina snarare än närmare dagens verklighet av större uppdelning för respektive: d.v.s. områden mer eller mindre utanför Israel mer Palestina men ändå inom Israel samt vad i Israel accepterande såväl som utvecklande det demokratiska systemet där resp. grupperingar vars trosföreställningar religiöst såväl som politiskt ligger närmare Iran's gröna-baskrar (förkärlek hos båda att marschera ut för att gapa och skrika meningslöst för problemlösning på gatorna kastande sten, brännande symboler m.m. hos vuxna kulturellt historiska atavistister).
Min förenkling är riktig när konkretiserad. Palestina måste orka fram till att klara att organisera ett funktionellt samhälle där man kan hantera vardagens problem såväl som att erbjuda medborgarna och omvärlden samma säkerhet vi ska förvänta och kräva av alla stater. Att söka hindra detta är irrationella dumheter något mer liggande hos palestinernas ansvariga men mycket nog hos Israel. Klarar man detta och jag kan för allt i världen där inte förstå varför stat ska föregå att man klarar organisationen i områdena innan det förenklar det hela processen genom att en politisk konvergens under ett demokratiskt system finns.
Indikerat rörande det omogna beteendet hos israeliska teokrater är viktigt. Samma problem finns bland palestinerna (och bra många andra konflikter runt om i världen). En del av lösningen av denna liksom andra gamla konflikter är att våga att acceptera omoget atavistiskt destruktivt beteende för vad det är och inse att det behöver vara del av en kontinuerlig förändring.
Något jag starkt vill föreslå många utanför området är att se sitt ansvar i att inte från gårdagen del av att skapa om samma problem jaga upp saker genom att räkna bort möjlighet till förändring till det positiva. Indikerade ständigt repeterade larmande om risker - sällan med få undantag utan något konkret nytt i faktisk information oftast från personer dessutom saknande etablerade seriösa kanaler för att uppdatera sig avseende riskbild - ökar risker för konkreta problem. Det stressar upp inblandade och det leder vanligen för människor oavsett situation till oftare realiserat våld. Varje sådan incident är ökad risk för nya incidenter.
Viktigt är absolut inte att inte se risker. Utan att rationellt se risker byggda på verklighet snarare än att ständigt måla upp gårdagen del av att skapa den igen. Omvärlden såväl som ansvariga (och i all verklighet är alla i Israel och Palestina ansvariga) behöver se att man faktiskt påverkar möjlighet och vad man säger, målar upp, konkret påverkar verkligheten nu såväl som morgondagen.
Utanför själva konflikten ska kulturellt associerade i eller utanför regionen p.s.s. inse att ständig ansvarlöshet såväl som konkretiserade atavistiska felbeslut påverkar hur hela världen ser inte bara på konkret ansvariga utan alla individer som kan taggas associerade etniskt, kulturellt eller geografiskt. Generaliseringen är ofta nog felaktig - emellertid är det heller inte för de som stör ut möjligheter inte fel att heller se dem för vad de är: i bästa fall ej meningsfulla (kognitivt eller av okunskap inte funktionella nog för de roller de mutat in åt sig) och ofta nog för konflikten såväl som världen allmänt destruktiva.
