Spegelblank-is över Utrikespolitiskt bråddjup

Det här behöver inte vara en dålig sak beroende av om det är faktiska resultat med det tillhörande behov av effektivare användning av de medel man har (om inte skatteökningarna oavsett de görs ska bli relativt USA:s nivå en tämligen abrupt relativ skillnad):

"The White House already sees signs that the public pressure campaign is melting GOP opposition.

The latest example comes from Rep. Tom Cole, former chairman of the National Republican Congressional Committee. The Oklahoma Republican said on Tuesday that the GOP should agree to a quick deal that keeps the Bush era tax rates for 98 percent of taxpayers while letting the top two rates increase."

Från: Confident Obama sees path to fiscal cliff win

Read more: http://www.politico.com/news/stories/1112/84333.html#ixzz2DYHcv6jf | Politico

En annan fråga är ju det här om vem som ska ta över efter Utrikesminister Clinton. Många upplever debatt och frågorna runt det som lite trivial och ganska tunn. Jag delar inte riktigt den uppfattningen. Där är ju inte heller säkert President obama har rätt. Hellre än att diskutera Rise's för- och nackdelar kan jag istället peka på att det är lätt för Obama, Bush II eller vem som helst med makt att ibland välja sub-ordinata-ledare som kanske bättre passar dem än rollen (och inte avseende någon antydd romantisk dimension eller heller i allt kandidaternas kompetens så mycket som en fråga relativt utrymme i deras märkbara språk relativt the bigger dog).

Condoleezza Rice var bredvid Bush II mindre färgrik i utrikespolitiken där denne oavsett om alla gånger optimalt tenderade att märkas. Det samma kanske kan gälla för Obama bredvid dennes kandidat.

Själv har jag ingen kandidat men tankarna går ändå till Tonya Harding: En stor atlet inte rädd att ta i när det krävs där det känns och våga se energi-effektiva genom att upptäcka verktyg från andra kunskapsområden. En uppfriskande realism till en annars väldigt stilistiskt konstant sportgren. Helt säkert inte bara väljarkåren utan mången politiker kan lära mycket av idrottsrörelsen helhet i kropp, moral, paketering och att skapa förmåga att mynta valuta i rent symboliska segrar i sporter vars ev. ursprung i jakt sedan länge är borta. Det måste ju snart vara 10 år sedan Dick Cheney hamnade i slagsmål vid kongressens talarstol. Det kräver liksom is-sporternas blodiga verklighet att man inte är förslappat rädd utan med eller utan blyröret vågar slå till när möjlighet att segra finns.

En renare politik vi inte behöver frukta inför For Obama and Romney, Lunch at the White House där båda inte otroligt lika mycket riskerar att trilla om de försöker knuffa till den andra (inte dumt annars för Obama som är lång vilket via benen skapar möjlighet i trappor). Jag tror också vi alla kan hålla med om att det varit hederligare och givit ett sannare svar - en seger som säger mer om ledaren än folket han ska härska över - oavsett vem som vunnit om Obama resp. Romney vågat avgjort deras president-konflikt t.ex. i ice-hockey-rinkens med dom blodiga blyrören.

Caesar och de färgade skjortarmarma: Brutal maktbelöning just nu

För några år sedan läste jag en biografi över Caesar - minns ej vilken men en av de senare och i svensk-översättning i pocket-utgåva köpt på en järnvägsstation - som noterar en källa med visst ogillade över att en yngre Caesar hade avvikit från normal klädsel i kulturen och antingen försett togas armar med ett tygmönster eller färgat det.

Det är mycket lätt att övertolka sådana här uppgifter. För en person som blir så pass känd tenderar saker att bevaras bättre (liksom säkert en hel del påhittat).

Vi kan givetvis ha förståelse för modevärdet i det men i en mycket konservativ kultur är det givet Caesars kommande år intressant.

Klädsel i ett uniform-artat mode i någon mening delvis handlar om en investering i det värde flocken representerar och kan förränta till individen.

Ofta handlar det om ett mer långsiktigt värde som kommer bit för bit ungefär som att spara på ett bankkonto eller göra en mycket tråkig ämbetsmanna karriär motsvarande tidigare delen av 1900-talet eller engelska flottan längre tillbaka med årsbundna befordringar m.m. enligt ett mycket noggrant uttryckt system. Blir du väl kapten blir du om du seglar runt tillräckligt många förr eller senare amiral.

Att avvika i klädseln är ju att synas mer. Annorlunda uttrycker ökad möjlighet att diskriminera och indikerar att något nytt finns. Om vi så vill en indikation om en för någon dimension oavsett som oftast rent trivial en egen flock.

Att spel på att vinna den egna flocken i revolutionens spel där mest konkret nära för individen det egna livet sätts på spel är ju en fråga delvis om hur mycket makt - d.v.s. reward - du vill ha och hur länge du är beredd att vänta på den.

Söker man efter ledtrådar för att bekräfta möjligheten indikerar är givetvis hastigheten han agerar med mest intressant, men vi kan också notera åtminstone rykten relaterat en del neuropsykiatriska symptom.

Hur vi minns och hur vi predikterar framtiden inte minst för reward är ju vad som följer mycket likartade samband. Kanske har vi i det också en indikation om likhet i funktion både mellan hur snabbt Caesar agerar i offensiv och dennes rent personligt livshotande problematiska benägenhet för att önska bli vän igen med sina forna kombattanter inkl. Brutus. Snabb och stor reward men med mindre nägenhet att sura över vunna och förlorade fältslag.

Att låta en valuta stiga: Manipulation eller inte?

Ett välkänt samband för hur vi uppfattar moraliska frågeställningar är att avstå från ett göra något oavsett om kostnaden och ansträngningen är obefintlig som hindrar en skada (ex. orsakar ett dödsfall) känns väsentligt mindre moraliskt tveksamt än att aktivt göra vad som orsakar skadan.

Att definiera manipulation givet dess emotionella association till det negativa blir jämförbart problematiskt vilket vi har ett exempel på här:

"The Obama administration has declined to label China a currency manipulator, noting that it let its currency rise nearly 10% in value against the dollar since June 2010."
[Red. Min kursiv och fetstil. / Hans]

Från: U.S. won't call China a currency manipulator | USA Today

Konceptet att media, President Obama m.fl. klagar lite extra på den kinesiska valutan och de låter den gå upp en bit är inte bra för någon. Det skapar underliga samband i den kinesiska ekonomin och mycket mer problematiskt givet att Kina är en diktatur innebär det att makt lämnas till kinesiska kommunistpartiet att kunna välja att låta valutan stiga eller inte. Vi kan mycket väl argumentera att samma - eller snarare ett mycket värre - problem existerar oavsett om en eller flera sådana mellan-lagrande "klagande" entiteter upplever fördel av att klara att göra detta med högre effektivitet än andra.

Så här pass stora valutor behöver verkligen flyta fritt oavsett hur man nu definierar manipulation.

Att beräkna hälsa och militärkonflikt i pengar: II

Genom verklighetens "välsignelse" och "helvete" kan man ge det i förväg pedagogiskt talande exemplet till vem som helst som skulle argumentera att jag för resp. sida hade fel i . Från följande:

"Health officials said on Friday that a 20-year-old Palestinian was killed and nine others wounded in a clash with Israeli soldiers in the southeast Gaza Strip, testing the cease-fire between Hamas and Israel after wild celebrations here on Thursday."

Respektive:

"Maan, the Palestinian news agency, reported that a group of Palestinians went to Abassan, a border area east of the southern town of Khan Younis, on Friday to pray on their land, and ended up throwing stones at soldiers, who responded with gunfire."

Från: Israeli Troops Said to Kill Palestinian, Testing Cease-Fire

Direkt efter vapenvila att börja skjuta resp. kasta sten på den andra inser vi när det så systematiskt över tiden inbegripande så många av resp. nation gör att man svårligen kan argumentera för att den genomsnittliga personen där nere är är riktigt frisk i huvudet. Och det oavsett om denne är aktivt involverad eller inte. Medborgarens ansvar varken börjar eller sluta med att klaga och göra ingenting utan som historien lär oss skapas staten som ett värde för medborgarna genom deras engagemang och dom risker dom tar.

Antingen klarar resp. att komma till insikt och ta ansvar för att lösa sina egna problem. Eller blir problemen aldrig lösta och det oavsett hur mycket resp. med vänner överuttrycker gnäll över vad den andra gör, tänker göra och hur orättvist allt är. Ju mer de gnäller medan de skjuter och kastar sten på varandra som integral över tiden över visst relativt gränsvärde desto mindre lyssnar världen. Det är verkligen samma sak som med munkarna som tänder eld på sig själva:

• Tibets munkar måste sluta tända eld på sig själva
• Att motverka "tända eld på sig själv" subkulturen: Positiva åtgärder

Rörande den här konflikten bedömer jag också att det stör annat. Inte minst indikerat associerat samarbete rörande motivationsnivå Iran och Kina påverkande också Syrien. Sådant här med samtidighet tenderar att öka risken för mer "över" säkerhets-uppmärksamhet med övertolkning rörande ev. riktad motivation för förändring d.v.s. ledande till idéer om något illuminati-liknande ex. i något neo-konservativt hemligt brödraskap vilket kan öka risken för att vapen och kapital görs tillgängligt som hot mot befolkningen (realiserad risk flera gånger och kanske nu ev. igen nu förstärkt och emedan jag tidigare närmast skulle se effekten av sådan förändrings-inducerande trots motsatt syfte gäller det ej nu).

Problematiken med den här formen av långvariga konflikter är också i en helt annan dimension att säkerhetsapparater byggs upp för att prediktera problem. Samma form av lösningar är lätt att frestas att utnyttja också för inom business intelligens genom att man börjar se det egna landets ekonomi som en nationell säkerhetsfråga. Det i sig som konkret verklighet är dock en direkt motiverande faktor för att lösa problemen. Emedan krigföring m.m. har väldigt lågt internationellt juridisk möjlighet att hantera kännbart (till och med reglerna runt brott mot mänskligheten trots alla lyften efter Bosnien att så inte skulle bli fallet är tomma) gäller det samma inte ex. företagsspioneri.

Innan man ev. hamnar i en situation att detta blir verklighet (om man nu inte redan nått dit vilket en del pekar på) tror jag verkligen både Israel eller Palestiner vinner på att se till att lösa den här frågan med seriöst engagemang. Jag tror också att dom kommer klara detta och att dynamiken generellt i Libyen, Marocko, Syrien m.m. kanske hjälper till och att man under 2013 når en seriös lösning implementerad.

I have spoken.

Att beräkna hälsa och militärkonflikt i pengar

I en fortsättning på Ontologiska problem II: När vi tror att vi kan definiera världen kan vi illustrera en också viktig rationell sida av mätvärden som ligger närmare hjärnans belöningsdimensioner än våra rationella ontologier.

Ett viktigt värde med evidensbaserad medicin är givetvis att ge möjlighet till systematisk kvalitetsuppföljning där betalande part - i Sverige stat, kommun, landsting - och dessas ägarna d.v.s. vi kan se att patienter fått den behandling man kan förvänta sig. En till sida - som man kan argumentera är exakt den samma - är att göra möjligt att bedriva vård som man vet ungefär vad den kommer kosta. Utan det skenar kostnaderna snabbt med resultatet att man inte kan klara att leverera behandling där det är mest kostnadseffektivt. För den kostnadseffektiva organisationen måste man ju veta vad saker och kostar och vilket värde de levererar.

Samma sak gäller givetvis också försvarspolitik. I den långsiktiga politiken är det oerhört komplexa frågor att söka uppskatta. Men i snabbare händelser kan man visst göra ett försök till rimlighetsuppskattning. Det vore därför tror jag mycket välkommet för Israels medborgare om man publicerar de faktiska kostnaderna för den senaste väpnade insatsen och vad den aktuella räntesatsen är för kapitalet och vilka man lånat upp pengarna från och hur man ska göra om några månader om man inte klarar att låna upp det resterande så att säga. Sedan kan medborgarna titta på kostnaden, jämföra med hur liknande strategier fungerar de senaste tio till trettio åren och fundera vilka andra tänkbara strategier som kan finnas som inte kostar lika mycket pengar. Samma sak gäller givetvis också de palestinska områdena men en viktig skillnad är att Israel har en tydlig budget kring dom här frågorna där stort utrymme utan att faktiska kostnader påverkas oavsett andra prioritering där mycket hade kunnat gjorts de senaste åren (och åren som kommer) man struntat i.

Förvisso ett utmärkt argument för kanske mer objektivt balanserade parter som söker medla åtminstone om de samtidigt kan påverka parternas möjligheter att låna pengar och till vilken kostnad det sker. Men Israel ska inte längre förvänta sig att de kan hitta finansiering lika enkelt åren som kommer. Det finns inte längre pengar givna i förväg oavsett om man struntar i all rimlighet. Världen har vad vi kanske kan uttrycka som en viss valutabrist. De som har gott inflöde har tenderat att ha bra ekonomi (också mindre beroende export) medan övriga kan behöva låna hårt medan ekonomin har tenderat att gå sämre.

Nu tror jag knappast att det är fel att se båda Israel och de palestinska områdena med medborgare som traumatiserade efter den långa konflikten vilket knappast alltid gör parterna särskilt rationella. Om vi så vill behöver omvärlden därför av och till hjälpa till. Men som med pengarna har jag en stark känsla att omvärlden konkret tröttnar för varje år som går. Medborgarna både Israel och de palestinska områdena måste börja ta ansvar själva för att lösa sina problem. I Israel via val och förhoppningsvis så också i Palestina men om inte så behöver man bygga upp en stat p.s.s. många andra länder gjort genom historien där man behöver med att från folket införa gemensamma strukturer i form av inte minst polis för att hantera primärt terrorism vilket är områdets huvudsakliga problem-skapare. Det finns en lat attityd hos båda parter i dom här konflikterna där man antingen gnäller eller överreagerar eller både uttalar sig och agerar direkt irrationellt.

Inser man aldrig att man behöver själv måste lösa dom här problemen blir dom heller aldrig lösta. Det handlar inte om ett propaganda krig eller att skapa karriärvägar som fundamentalist eller militär utan om att skapa en i bästa fall dräglig tillvaro i Mellanöstern. Här kan alla lära mycket av Libyen. Där kan vi se ansvar och förmåga hos medborgarna.

Ska jag vara ärlig och jag vet att det retar många som vet säkert att det är en part eller en annan som orsakar problemen men för mig är det svårt som (för mig i alla fall) att som inte direkt emotionellt engagerad låta bli att se på både Israeler och Palestiner som i praktisk politik mentalt begränsade (idioter om vi så vill). En känsla jag har är också att både Europa och USA vinner ju mer man lämnar Israel och Palestina i fred oavsett om det handlar om handel, samarbeten och inte minst varje typ politisk fråga. Ingen av dom känns politisk ansvarstagande i någon civiliserad mening.

Och när det gäller deras företag ska vi alla komma ihåg varningen som "läckte" från CIA inte minst relevant rörande Checkpoint vars produkter för brandväggar på privat- och företagsmarknaden är vad man bäst helt undviker.