Att
yakuza kallar sig
任侠団体 - de artiga organisationerna - är ytterst passande. Medeltidens riddarkultur, franska duell-kulturen, exakt rättvisa ner till borden centimeter-positionering när Nord- och Sydkorea möts och Somalias krigsherre-kulturer är precis
任侠団体 exempel på kulturer där standardisering av ett extremt-exakt diplomatiskt språk är nödvändigt.
Befintlig kultur gör att missuppfattningar runt rena småsaker kan tolkas som diskreta monumentala förolämpningar indikerande kommande överfall med lans och slagsvär, angrepp mot socialstatus där hela Paris gap-skrattar, bombardemang av städer med artilleri eller att du med kamrater blir nedskjutna med automatvapen.
EU:kulturen har en del likheter med Japans konglomerat och
任侠団体. Det är ett samarbetssystem mellan enskilda organisationer med en egen historik. Alla har varit inblandade i ett otal strider om vilka terrirtoriers handelsmän och jordbrukare man får beskatta, och deras organiserade individer är ofta inbladade in strider om pengar och inte sälla hyser de förakt för varandra.
Risken för att bli lurad i samarbetet är något som återkommande och generellt oroar de flesta. Seger där man tar åt sig korrekt mycket värderas och har gett till resultat att EU i många långsiktiga satsningar presterar väldigt dåligt samtidigt som det göms av extrem-fokus på de (normalt för "mer" så oavsett EU eller andra) mer sällsynta stora framgångarna. Bakomliggande motivation är det inte fel på och representerar den drivkraft med förutsättning att igen lyfta Europa:
Att grekiska och spanska folket känner sig förolämpade och förnedrade, och kanske börjar hysa ett förstärkt förakt för den tyska-kultur man lutar åt är vad som egentligen orsakat alla problem är möjlighet och i sig inte problematiskt.
Detta ska inte vara problematiskt därför att:
- Det politiska samarbetets grundbult är reduktionen för väpnad konflikt.
- Kulturell isolation med efterföljande "sektistiskt" tänkande förhindras av pan-europeisk ekonomisk konkurrens som för aktörer fodrar möten och förståelse av sub-marknader. Gemensamma EU-projekt som konceptuell idé kan också tillföra värde men konkret effekt jämfört konkurrens tycks obefintligt relativt handel undantaget området som direkt inverkar på det handelsrelaterade (ex. ursprungsmärkning och standardisering).
Emellertid gäller det under som första förutsättning är vad vi kallar
sund motivation vilket avser att motivationen föranleder entiteterna som förlorat prestige att känna ett förstärkt behov av att visa att de egentligen är bättre.
Osund motivation uppstår när denna istället riktas för att bygga skyddsmekanismer där möjligt d.v.s. utanför kulturell isolation. Uppfattas nu hotet vara realiserat delvis via EU-samarbetet ger det dom exempel vi nu av och till under något år sett realiserat när aktörer i EU önskar skapa regleringar som "garanterar" dem lättare lån från Tyskland oavsett om dom egentligen vill låna ut pengar.
I detta fall konkurrerar man med förstärkt motivation i det politiska samarbetet snarare än vad det handelsområdet det reglerar. Det angriper via realiserad reglering dessutom det område för samarbetet som när det är spelplan för förstärkt motivation utan risk för krig eller när del av brottslighet förstärker ekonomin. Detta fenomen är inte nytt för EU men börjar numera bli förstärkt accepterat som något för aktörer med tappad prestige att engagera sig i inom mer abstrakta områden dåligt förstådda värden vilka ändå av och till antas bäst ges väldigt stor påverkan för Europas befolkning.
Företeelsen är inte på något sätt isolerat till länder med reducerad status. Tvärtom är samtliga aktörer mycket involverade. En av de "slugaste" i de områden jag följt är Tyskland. Fascinerande nog tycks väldigt lite av satsningar i de forskningsområden jag följt närmare just givit någon ökad kompetens i kunskapsområdet ej innan väldokumenterad i referensverk eller produkt / tjänst märkbar på det internationella området. Den lilla gemensamma risken är alltid att projekten får för högt fokus på samarbetets form och dess i EU konceptuella kultur. Höga krav på leverablernas värde finns inte därför att EU i sig prioriterar marknadsföring av dem och vad man jämför med ger mer sällan konkreta värden nu och saknaden av mätbara konkretiserade värden i verkligheten göms ändå av trivialare konkretiserade värden som att "bygga en projektwebb", "publicera artiklar för medborgarna", "få resultat publicerat i en journal" o.s.v.
Stora gemensamma risken är att det etablerar och förstärker subkulturen över alla projekt och samarbete där motivation lättare kanaliseras till i sin osunda sjukliga form där seger för projekten är att vinna projekt-territorium.
Exemplen ger endast de enklaste exemplen på riskerna. Realiserade risker av kulturen i högre komplexitet är när skicklighet och förmåga att kriga i organisationer resulterar i förmåga och etablerat vapen att administrativt och politiskt förvanska mätvariabler och resultskattningar för att bibehålla makt och kontroll. Sådant är inte begränsat i forskningsprojekt utan är dimension av Europas ekonomiska problem.
Osunda uttryck av det som kommit upp till ytan när de påverkat och spelat in i olika ekonomiska katastrofer har ännu föga resulterat i ökad vaksamhet hos media. Förutom att detektion av manipulerade siffror inte tycks vara inkluderad i deras bevakade journalistik (troligt därför att verktyg för detektion saknas) finns en kulturtendens mer tror jag i en del svenska medie-entiteter än folket i allmänhet att känna sig hemma i den osunda konkurrensen (där går dock utvecklingen tveklöst sedan ett par år åt rätt riktning och jag betvivlar när den uttrycker sig i krönikor av och till att det är annat än vad läsarna antingen inte läser eller är lite skeptiskt roade av när det berör medias eget samspel med omvärlden).
Problematiken ligger därför både svårighet att hantera komplexitet uttryckt i åtgärder och administrativ manipulativ respektive en "fascination" till den språkliga komplexiteten med accepterande och användning av begrepp och möjligheter utan att riktigt begripa dem.
Ett exempel-segment jag betraktar som inkluderat vi ska vara observanta på åren som kommer är
quantitative easing. Inget värde tycks någonsin praktiskt skapats i jämförbar historisk-användning i eller utanför EU samtidigt som det uttrycker en förändringshastighet växande i sig själv vilken som kan upplevas sakna risk men i sig själv är påverkande utåt där historiskt data om positiv effekt inte finns dokumenterad (betrakta Japan som bästa fall) och därmed sannolikt om existerande är negativ. Negativ effekt kan ligga i att måttet till sin natur uttrycker förändring i entitetens egna redovisning på ett sätt som gör att de uppgifter entiteten själv liksom dom utanför den vant sig med att man kan tolka på ett visst sätt inte längre gör det.
Ytterligare område är vad vi korrekt ska kalla trycka pengar. Att trycka pengar är vad
ECB antyder att de nu tänker göra. Genom att man numera inte behöver trycka pengarna i fysisk mening uppstår risker genom att aktören med samarbetande kan inducera händelser med systematiska problem som dåligt märks därför att de inte upplevs göra vad de konkret gör: öka antalet existerande euros där antalet euro per efterfrågad euro reduceras. Om aktuell euro finns fysiskt eller digitalt gör ingen skillnad.
Inflation kan stimulera ekonomin. Det kan om så också orsaka överhettning och hybris.
Att fler euro per efterfrågad euro kommer orsaka inflation är dock inte självklart. Löneökning som driver upp priserna ger ökad risk för hybris. Det är inte säkert att detta ens är aktuellt för EU vilket kan förklara att
ECB:s största ägare Tyskland inte tycks vända sig mot det (alternativt att Tysklands regering hjälper ECB att göra detta på sätt som parlamentet och medborgarna inte hinner tolka p.g.a. komplexitet som inflationsdrivande innan de förlorat en stor andel av köpkraften deras sparade pengar representerar).
Frågan är dock om ekonomin verkligen kommer stimuleras? USA levde gott många år på att trycka och sälja dollar men denna var dessa perioder excellent efterfrågad där värdet för köparen och användarna inkluderade mer än förändring av dess värde fungerande också som handelsvaluta.
Jag tänker inte nu eller på troligt länge ge mig på att besvara den frågan därför att jag vet hur problematisk datakvalitet är på informationen statistiken besluten resp. möjligheterna för ECB, EU och mig att göra en bedömning på är. Och jag ser heller ingen väsentlig kulturförändring mot sund
accounting och
spårbarhet. Den prediktion jag istället gör för de kommande tre åren (ev. ödslar tid på att borra informationen djupt senare under året vilket kan föranleda att framtiden för tillväxt och inflation diskuteras efter det) är att skandaler och dolda problem fortsatt kommer uttryckas och att samarbetande aktörer alltid kommer gnälla när dom andra gör det men utan att prioritet på datakvalitet någonsin blir tillräckligt prioriterad. Tveklöst kommer det dock om än långsamt (jag hoppas på att hastigheten dock ska stimuleras upp för vilket engagemang hos media är kritiskt) kommer man tvingas att hantera detta.
